ångest, underbara människor och ärlighet.

Men hej, jag lever, jag har inte blivit uppäten av katten eller trillat av pinnen, eller liknande, jag har bara inte haft ro att skriva. Jag har, som det känns ungefär, gått i en värld invirad i bomull. Jag har varit extremt trött, inte orkat lyssna, knappt orkat slå upp ögonen, inte orkat tänka, inte ens kunnat komma ihåg de enklaste sakerna de senaste dagarna.
Vet inte varför jag ska behöva hamna i sådana här svackor, behöver verkligen all energi för att vila upp mig, semestern räckte absolut inte, dagarna bara susade förbi och jag har varit som en zombie. Har sovit dåligt praktiskt taget hela veckan, vaknar var och varannan timme av kallsvettningar och ångest, vrider och vänder mig i sängen, lyckas somna om, men vaknar igen och igen och igen. Tvingar upp mig själv från sängen vid 11.30, men är fortfarande så trött att jag inte orkar göra något. Matintaget har nästan varit 0 denna veckan. Hungern finns liksom inte där när kroppen inte orkar och jag vet ju mycket väl att delvis är det för att jag inte har ätit som kroppen är så förbaskat seg, men det smakar inte med mat när det inre gör ont, när allt gör ont.

Min största energi har jag dock ändå lagt på katten, och hade hon inte bott här så hade jag nog aldrig pallat mig upp ur sängen för att ge henne mat, för att kela och leka, hon har blivit min drivkraft mot en förhoppningsvis bättre tid.

Mamma och pappa var här i fredags och pratade om X, om X tillstånd och att det bara blir värre, att det nog inte finns någon hjälp för X. Det är nog delvis det som har gjort att mitt mående inte har varit det bästa. Att veta hur hela min familj påverkas av X, hur söndertrasad man blir av X tillstånd. Det gör ont. För allt har tidigare bara varit en fasad för mig. Men nu när jag vet, så mår jag bara dåligt. Usch.

Hur som haver så var iaf lördagen jättetrevlig. Orkade masa mig upp, relativt pigg, fick i mig mat hela två stora mål.
Mattias och Jessika var här och vi spelade GH.
jessika berättade att hon hade frågat Mattias vem han tyckte bäst om av sina killkompisar. Han hade funderat ett tag, sen sa han " Jag har knappt några tjejkompisar, men den som jag verkligen tycker är min bästa, det är Emily."
Förstå att jag blev glad när han sa detta, så han fick den största kramen man kan få. Mattias är verkligen en underbar person, lika så Jessika, fantastiska människor som jag alltid har roligt med och som alltid är ärliga och får en att skratta. Tack för att ni finns!

Det blev käk på Sorello vid 17 med gänget på lördagen, sen blev det fest hos Mattias. Hade så himla roligt, roligast var ändå att Amanda kom. Och att vi äntligen kunde prata ut om allt, och att vi förstår varandra bättre än någonsin nu. Jag älskar dig verkligen syster, jag kommer alltid finnas här för dig.

Söndagen blev en rejäl bakissöndag. Sov dåligt, Amanda sov här och hon var rejält fyllesjuk ( damn, vi skulle nog aldrig snapsat allt det där...) så låg och oroade mig för det, och för katten, och för att gå tillbaka till jobbet på måndagen..) Vaknade vid 8 av att psykkärringen hade ett utbrott som inte var av denna värld. Efter sådär 20 minuter tystnade hon äntligen, och runt 9 kunde jag somna om.
Vid 12 blev det pizza, sen hyrde vi film med Mattias, Jessika och Aron. Spelade GH och krängde godis och läsk.
vid 22 begav sig gänget hem och vi kilade in till grannarna för att se kort på lilla Vilde, vilken sötnos. Längtar till jag får se den IRL :P

Idag var första dagen på jobbet, seg som fan imorse, men det gick bra. Pratade en del om mitt nya jobb.
Själv får jag bara ångest när jag tänker på mitt nya jobb. Kanske delvis därför som jag mått så dåligt nu sista tiden, men jag mår verkligen dåligt. Det är inte det att jag inte vill börja jobba där, jag såg verkligen fram emot att jobba där. Men sen hände något, och nu känns det som om jag står mitt i tornadons öga och inte kan ta mig därifrån.
Så vad ska jag säga?

En sak är säker iaf, ärlighet varar inte alltid längst.

/ MLY


Kommentarer

Tassavtryck:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Vad har du på hjärtat?

Trackback