Love is a fire
"Love is a fire, burn down all that it sees..."
Bränt barn skyr elden, säger de, men jag älskar nog att leka vid flammorna, tänja gränserna, gå lite närmare, utmana ödet.
Om jag ska vara ärlig och sammanfatta gårdagen så har den varit katastrofal. Eller nej, jag menar, i mitt huvud har den varit katastrofal. För många känslor, på tok för många.
Är det bara hederlig pms eller är mitt psyke på väg att haverera?
Jag hoppas på det förstnämnda, det borde ju gå över fort.
Kvällen började med ett praktgräl med bäbis, som aldrig kan planera ( ehm, kom ihåg att nu är det min dåliga sida som pratar, i vanliga fall är bäbis underbar) jag blir skitarg och ledsen och hotar med utflytt osv. Sedan kommer Alex och Sara och jag hinner lagom in på toaletten för att försöka lugna ner mig lite, sen ut och på med den glada fasaden och sen drog vi till Mattias. Och där var Hon. En av alla fröken Ångest. Så fort jag såg henne raserade hela fasaden, jag vände nästan i dörren och precis när jag tänkte genomföra det så kommer fröken Ångest fram för att hälsa. Kämpar så gott jag kan för att inte vara hatisk och tackar gud för att jag åtminstone tog med en dosa snus dit ( var ju nyktert igår med, så annars hade ju en flaska sprit suttit ännu bättre...) Sitter med Sara hela tiden, tätt tätt, och pratar, vi känner oss nog båda lite eh, ångestladdade över fröken Ångest närvaro.
Det enda roliga med kvällen var Bunny, någon lek som Simon lärde oss, den får vi allt köra på våra fester med.
Vid tolvsnåret begav jag mig hemmåt, Joel fann mig i hallen och bad om ursäkt för allt som vi bråkat om innan, vi blev sams och jag kunde åka hem och sova gott.
Men det är ändå en massa som gnager inom mig, saker som jag låter vara osagda, men som gör så förbannat ont. Som en fet köttkniv i ryggen, ungefär.
"...Burns down everything you say."
Bränt barn skyr elden, säger de, men jag älskar nog att leka vid flammorna, tänja gränserna, gå lite närmare, utmana ödet.
Om jag ska vara ärlig och sammanfatta gårdagen så har den varit katastrofal. Eller nej, jag menar, i mitt huvud har den varit katastrofal. För många känslor, på tok för många.
Är det bara hederlig pms eller är mitt psyke på väg att haverera?
Jag hoppas på det förstnämnda, det borde ju gå över fort.
Kvällen började med ett praktgräl med bäbis, som aldrig kan planera ( ehm, kom ihåg att nu är det min dåliga sida som pratar, i vanliga fall är bäbis underbar) jag blir skitarg och ledsen och hotar med utflytt osv. Sedan kommer Alex och Sara och jag hinner lagom in på toaletten för att försöka lugna ner mig lite, sen ut och på med den glada fasaden och sen drog vi till Mattias. Och där var Hon. En av alla fröken Ångest. Så fort jag såg henne raserade hela fasaden, jag vände nästan i dörren och precis när jag tänkte genomföra det så kommer fröken Ångest fram för att hälsa. Kämpar så gott jag kan för att inte vara hatisk och tackar gud för att jag åtminstone tog med en dosa snus dit ( var ju nyktert igår med, så annars hade ju en flaska sprit suttit ännu bättre...) Sitter med Sara hela tiden, tätt tätt, och pratar, vi känner oss nog båda lite eh, ångestladdade över fröken Ångest närvaro.
Det enda roliga med kvällen var Bunny, någon lek som Simon lärde oss, den får vi allt köra på våra fester med.
Vid tolvsnåret begav jag mig hemmåt, Joel fann mig i hallen och bad om ursäkt för allt som vi bråkat om innan, vi blev sams och jag kunde åka hem och sova gott.
Men det är ändå en massa som gnager inom mig, saker som jag låter vara osagda, men som gör så förbannat ont. Som en fet köttkniv i ryggen, ungefär.
"...Burns down everything you say."
Kommentarer
Trackback