SWEETPANDEMONIUM

Jag kom att tänka på en sak.
Det här med motsatser hos partnern och ja, att motsatser dras till varandra. Jag undrar verkligen om det är så.
För att göra mina lilla fråga kort har jag nu gjort en undersökning med mig själv (!) för att få fram bästa möjliga svar.

Ok. Here we go.

Vi börjar rätt och slätt med min älskade man.
När vi träffades hade vi inget gemensamt.
Jag, som på den tiden såg ut som ja.. vad ska vi kalla det. Lite åt det punkgothiga hållet. Svart, svart, svart och randigt. Lyssnade på deppmusik och spelade gitarr. Festade ibland och umgicks med mina vänner så ofta jag kunde.
Joel, vanlig kille med snygg klädstil, åkte inlines, spelade fotboll, hinkade öl och strulade runt med femton brudar per kväll. Typ. Lyssnade på rock och rap.
Och bara sådär så möttes vi. Utan något gemensamt. Och vi föll för varandra. Ändå. Fast att han tyckte jag var en Kent-tönt som satt i ett hörn och var tyst ( eh, hallå?).

Så exempel nr. 2. Petter.
Jag, lite mer normal, men fortfarande samma person.
Han, reggae kille, hobbyknarkare, många tjejer omkring sig, allmänbildad och intresserad av vad som händer i världen.
Som sagt, inget gemensamt och vi föll för varandra. ÄNDÅ.

Nu ska jag försöka få fram en liten slutkläm för att få ihop hela den här tråden.

Så.
Petter och jag höll ju inte. Kan ha varit avståndet. Kan ha varit att vi var på tok för OLIKA. Inga gemensamma intressen. Ingenting.
Joel och jag höll. Vi har tillochmed gemensamma intressen nu, och enligt min mening är vi relativt lika både i tanke och handling.

Kan det ha varit så att jag inte var tillräckligt kär i Petter för att kunna leva med våra olikheter och att det är därför det blev jag och Joel, för att jag verkligen älskade honom och vi lärde av varandras olikheter?
Jag vill nog tro det. Så så får det bli.

Slutkläm:
Motsatser dras till varandra om kärleken finns där. Från början.

Kan det vara så enkelt?