SWEETPANDEMONIUM

Imorse var jag totalt övetygad om att jag var med om en poltergeist-händelse här i lägenheten.
Var på toaletten och satte i linserna när jag hör hur vitrinskåpet ute i vardagsrummet börjar klirra något fruktanssvärt.
Skriker "Hubbe, lägg av att busa" och traskar med bestämda steg mot vitrinskåpet, varpå jag finner katten i hallen, livrädd. Vi blir båda stående i hallen och stirrar på vitrinskåpet som vibrerar och glasen som slår emot varandra.
Efter en kort stund så slutar oväsendet, och jag vågar mig in i vardagsrummet, självklart livrädd för vad som kan tänkas finnas där inne. Tänder varenda lampa i vardagsrummet och slår igång tvn, och försöker tänka bort att vi har en poltergeist hos oss. Går fram några gånger till vitrinskåpet för att knuffa lite lätt på dörren för att höra klirret, jo, ett kort klirrande, men inte sådär långt som det var innan. Knuffar igen, samma korta klirrande från skåpet. Kliar mig fundersamt i huvudet och undrar om jag kanske har drömt alltihopa, för det här var ju ingen längre klirrande, utan ett snabbt, kvickt - klirr!.

När jag anländer till jobbet springer jag på en som jobbar i den andra hemtjänstgruppen, som storögt frågar: Kände du av jordbävningen imorse?
Jordbävning tänker jag först en gång, sedan två gånger och sedan går det upp för mig att självklart, det var nog ingen poltergeist, utan bara en hederlig liten jordbävning...

Nåväl, någon gång ska ju vara första gången man upplever en sådan med.