Nu var det äntligen bestämt, ett steg frammåt.
Så har det äntligen blivit av. Var hos doktorn idag. Trodde jag skulle bli mer nervös innan, men då jag bara hann komma in i väntrummet och vänta i typ 5 minuter så hann jag inte bli nervös. Läkaren var trevlig, men ack så fort allt gick, ibland känner man sig inte riktigt som en människa då man slussas in i ett undersökningsrum, får vänta där, träffar läkaren, får sin diagnos och åtgärd och sen ska man vara nöjd? Jag hade nog behövt smälta allt lite innan jag kunde börja bearbeta fram frågor, för nu när jag kom hem bubblade hela jag av frågor. Lite väl sent.
Men men. Det blir operation. Det känns väl både bra och dåligt. Eller inte dåligt. Men nervöst. Men inte tänka så nu, förhoppningsvis är det ju ett tag kvar, även om det hade varit skönt att ha det avklarat nu.
Sjukskrivning sen i 2 veckor och inga tunga lyft på några månader. Hur ska jag klara av att jobba är ju min största fråga? Blir ju inte matkörning för min del iaf. knappt dubbelbemanning heller. Får prata med chefen nästa vecka, så vi kan komma fram till någon bra lösning, jag menar, jag vill ju inte känna mig otillräcklig på jobbet, även om jag måste ta det lugnt i början.
Kände mig dock lite särbehandlad när blodproven skulle tas. Jag menar, hallå, bara för att jag ser UNG ut behöver man inte tala till mig som om jag vore en lite unge.
"Så, Emily, nu ska du få sätta dig här, vet du vad vi ska göra nu?" Ser på mig med stora ögon och ett fånigt leende
"Ja" säger jag trött, allt har börjat lägga sig nu efter diagnosen och jag är mest trött och vill åka hem
"Vi ska ta blooodprov, i armen ( så pekar hon på sitt armveck) och i fingret ( håller upp sitt finger och demonstrerar)"
"Ja, jag vet" svarar jag så vänligt jag bara kan
"Här, du kan få sticka i min vänstra arm om du vill, den är bäst" säger jag sedan, snäll som jag är erbjuder jag ju den som är lättstucknast
"Jamen, vad bra. Är du rädd för att bli stucken?" säger kanyltanten med sin lilla sammetslena gulligull röst
"Nej, jag är inte rädd, men jag tycker ju självklart det är roligare att vara den som sticker" säger jag med min sammetslena gulligull röst ( mohahahaha, trodde ni det? nej, jag sa det med min helt vanliga monotona röst)
"Jasså? Du är undersköterska?" frågar kanyltanten
"Ja, men det var ett tag sen jag fick sticka någon nu, tyvärr, vi gör ju inte sådant i hemtjänsten" svarar jag och märker att hon äntligen tittar på mig som om jag faktiskt vore 22 år, eller ja, iaf äldre än det barnet som hon tilltalade innan.
Tyvärr stasade hon för länge, och sen tog blodtryck på samma arm som venprovet, efter att hon tagit venprovet. Jag kunde ju bett henne ta på andra armen, men man förväntar ju sig att sjukvården vet vad de ska göra. Nu har jag hur som helst ont i min lilla vänsterarm. Dumma kanyltant!
Nu ska jag tycka synd om mig själv, krypa ner o soffan och titta på film. Imorgon är jag ledig, då ska Joel ställa på bilen igen. Trevligt.
/ MLY
Men men. Det blir operation. Det känns väl både bra och dåligt. Eller inte dåligt. Men nervöst. Men inte tänka så nu, förhoppningsvis är det ju ett tag kvar, även om det hade varit skönt att ha det avklarat nu.
Sjukskrivning sen i 2 veckor och inga tunga lyft på några månader. Hur ska jag klara av att jobba är ju min största fråga? Blir ju inte matkörning för min del iaf. knappt dubbelbemanning heller. Får prata med chefen nästa vecka, så vi kan komma fram till någon bra lösning, jag menar, jag vill ju inte känna mig otillräcklig på jobbet, även om jag måste ta det lugnt i början.
Kände mig dock lite särbehandlad när blodproven skulle tas. Jag menar, hallå, bara för att jag ser UNG ut behöver man inte tala till mig som om jag vore en lite unge.
"Så, Emily, nu ska du få sätta dig här, vet du vad vi ska göra nu?" Ser på mig med stora ögon och ett fånigt leende
"Ja" säger jag trött, allt har börjat lägga sig nu efter diagnosen och jag är mest trött och vill åka hem
"Vi ska ta blooodprov, i armen ( så pekar hon på sitt armveck) och i fingret ( håller upp sitt finger och demonstrerar)"
"Ja, jag vet" svarar jag så vänligt jag bara kan
"Här, du kan få sticka i min vänstra arm om du vill, den är bäst" säger jag sedan, snäll som jag är erbjuder jag ju den som är lättstucknast
"Jamen, vad bra. Är du rädd för att bli stucken?" säger kanyltanten med sin lilla sammetslena gulligull röst
"Nej, jag är inte rädd, men jag tycker ju självklart det är roligare att vara den som sticker" säger jag med min sammetslena gulligull röst ( mohahahaha, trodde ni det? nej, jag sa det med min helt vanliga monotona röst)
"Jasså? Du är undersköterska?" frågar kanyltanten
"Ja, men det var ett tag sen jag fick sticka någon nu, tyvärr, vi gör ju inte sådant i hemtjänsten" svarar jag och märker att hon äntligen tittar på mig som om jag faktiskt vore 22 år, eller ja, iaf äldre än det barnet som hon tilltalade innan.
Tyvärr stasade hon för länge, och sen tog blodtryck på samma arm som venprovet, efter att hon tagit venprovet. Jag kunde ju bett henne ta på andra armen, men man förväntar ju sig att sjukvården vet vad de ska göra. Nu har jag hur som helst ont i min lilla vänsterarm. Dumma kanyltant!
Nu ska jag tycka synd om mig själv, krypa ner o soffan och titta på film. Imorgon är jag ledig, då ska Joel ställa på bilen igen. Trevligt.
/ MLY
Kommentarer
Postat av: Sminkan
Jag hatar att bli stucken. Mig får de lägga i en sån där stol som man kan sänka bakåt. Sen är jag jättespänd och hyperventilerar. Det gör jag i princip från det ögonblick jag inser att jag måste gå till doktorn. Blir inte så ofta, som du förstår.
Operation låter läskigt. Hoppas allt går bra!
Postat av: MLY
Sminkan: Usch, det låter inget vidare, förstår verkligen att du inte går till doktorn så ofta då.
Nä, operation är alltid läskigt tycker jag. Kommer gå som på nålar tills det är över!
Postat av: Sara
Är det magen som ska opereras?
Postat av: Professorn
Vilken tur att det var trevliga MLY som blev utsatt för förskole-uskan. Jag hade blivit riktigt grinig. Iofs kanske för att jkag är less på att vara 12 år nu :P Älska! Puss.
Trackback