SWEETPANDEMONIUM

Ojojoj. Vilken sjuk jävla kväll det blev igår. Karolina anlände vid åttasnåret, då korkade vi upp ölen, pratade lite och plöjde igenom sminkväskorna. Mycket trevligt! Sen insåg vi att vi nog var rätt sent ute för festen, alla gästerna skulle ju enligt Joel droppa in vid 19-snåret. Vid 21 står vi utanför Daniels port. Det hörs musik och vi antar att festen är igång, men när vi kommer in så är vi ju självklart först på plats. Först vid 22 börjar folket komma.

Det blev mycket snack med Kary och Tobbe, utmaningar med kroppsrörelser ;) och uppfinningar. Sedan blev det lite köksprat med tävling om att stå på händer. Var en sjukt rolig kväll.
Var lagom lullig när vi gick hem, mådde faktiskt jättebra. F skulle sova hos oss, så jag fick sällskap hem med han. Där tar dock kvällens trevligheter slut. Jag blir yr, kanonyr, det börjar svartna för ögonen och jag känner hur jag börjar kallsvettas samtidigt som det tjuter något jävulskt i öronen. Jag minns att jag säger att jag måste få luft, att jag inte kan andas, sen blir allt svart. Jag vaknar av att jag hör röster, F skriker på mig, att jag ska vakna. När jag tillslut får upp ögonen sitter jag innanför porten, i hörnan, och vet inte hur jag kom dit eller var jag är.

Jag får hjälp upp för trappan och F säger att han går hem till sig och sover. Jag säger hej då, stänger dörren och sedan svartnar allt igen. När jag vaknar upp igen håller jag krampaktigt i dörrhandtaget, nycklarna har jag tappat på golvet. Ännu en gång vet jag inte var jag är eller hur jag kom dit. Jag fumlar mig fram till sängen, det tjuter fortfarande något extremt i öronen, jag sliter av jeansen och tröjan i panik, ramlar ner i sängen och allt bara kör i huvudet. Efter ett tag, jag vet inte hur lång tid, så klarnar det till lite. Hur fan kunde det bli såhär? Hur länge var jag avsvimmad? Jag minns ingenting.

Morgonen efter slår det mig. Penicillinen. Den hade ju hemska biverkningar, bland annat yrsel. Och de här känslorna innan jag tuppade av var precis så som när min yrsel infaller, bara att jag aldrig har svimmat av det tidigare.
Jag pratade ju med apotekspersonal i torsdags, och de sa att det var ok att dricka alkohol, men, MEN, att biverkningarna kunde bli värre om man drack. Men jag hade ju inte känt av några biverkningar, så jag trodde ju inte det skulle vara så farligt, dessutom drack jag väldigt mycket mer i fredags än igår, och då mådde jag ju bra.

Usch, nej, skönt att penicillinkuren är slut, skönt att jag faktiskt mådde jättebra när jag vaknade. Och tack gode gud att jag inte var ensam när jag svimmade, då hade väl någon granne hittat mig på morgonen. Hemska tanke!