Min mage hatar mig och vill se mig förlora allt.
Ok, det är väl bara att erkänna;
Min mage hatar mig och vill se mig förlora jobb, framtid, drömmar, livet och hela fadderuttan!.
Idag vaknade jag med en svag känsla av att allt skulle skita sig ( haha, vad passande...) så jag skulle precis trycka i mig en tablett Loperamid när maghelvetet kör igång. klockn 06.45! Hur har den bara mage ( haha...) att köra igång så jag blir sen till jobbet. Får ta bilen, annars skulle jag blivit ännu senare.
Väl på jobbet sitter jag och krampar, kallsvettas och vill bara avlida, eller åtminstone ligga hemma på min egen toalett och krampa.
Efter otaliga toalettbesök mår jag absolut inte bättre, alla på jobbet är oroliga för mig, men jag kan ju inte åka hem, kan ju inte lämna jobbet med en massa arbetsuppgifter som inte går att lösa, så ringer chefen, säger att jag jobbar klart morgonrundan och sedan går hem, för jag klarar inte jobba idag, allt bara rinner ju rakt igenom en.
Hos första vårdtagaren får jag sådana kramper i magen att jag får panik. K som jag jobbade med idag såg att jag inte mådde bra och frågade oroligt hur det var. "Nää, det är inte bra, jag måste verkligen på toa" får jag fram. Och sedan blir det toa nästa. Nästa vårdtagare gick bättre, men med panik i kroppen då vi var tvugna att vara där i över 1 timme, men det gick, för då hade nog mina 4 loperamid ( som jag fått trycka i mig) lyckats börja verka lite iaf.
Kommer tillbaka till jobbet vid 09.45 och då har de ordnat vikarie åt mig, så jag får gå hem. Tack och lov. Väl hemma fortsätter magen krampa ihop och jag överväger att sitta på toaletten när jag ringer läkaren. Får tid hos privatläkare nu på torsdag, jag ger inte mer hopp för vårdcentralen nu, då de sist påstod att det inte är något fel på mig. Ok, inget fel? Lägg ihop otaliga toalett besök, kramper, ångest, panik, frånvaro på jobbet pga magen, att jag inte kan äta något för att jag får ont och vaknar nästa dag med en cpmage så märker man nog att något är fel.
Nu har jag sovit sedan jag kom hem ungefär. Har varit totalt slut i kroppen, och det är väl inte så konstigt, för mina attacker kommer så ofta nu, 3-4 gånger i veckan mår jag såhär, varav de flesta gångerna är kramperna mindre så jag iaf kan jobba, andra gånger kan jag inte ens stå upp. Får väl antagligen inte i mig någon näring av det jag äter, trots att jag försöker äta "rätt" och nyttigt. Saltbrist får jag väl med, samt vätskebrist i största allmänhet.
Imorgon har jag telefontid med läkare från vårdcentralen då de ska gå igenom mina provsvar. Jag vet redan att de kommer säga "Det är inget fel med dig, du behöver inte oroa dig" Då kommer jag mycket aggresivt räcka finger åt telefonen och säga att det visst är något som är fel, men eftersom de inte vill ta tag i mitt fall så går jag numera till en privatläkare. Gah.
Och för att göra plågan, och det här inlägget ännu längre, så har min ljumske börjat värka. Jag undrar om det hänger ihop på något vis? Att det har hänt något med tarmen som de petade in från bråcket, att det är det som har ställt till allt, för såhär har jag aldrig mått innan, för 1½ månad sedan var jag ju frisk, sedan brakade allt.
Hur fan ska man orka kämpa vidare?
Min mage hatar mig och vill se mig förlora jobb, framtid, drömmar, livet och hela fadderuttan!.
Idag vaknade jag med en svag känsla av att allt skulle skita sig ( haha, vad passande...) så jag skulle precis trycka i mig en tablett Loperamid när maghelvetet kör igång. klockn 06.45! Hur har den bara mage ( haha...) att köra igång så jag blir sen till jobbet. Får ta bilen, annars skulle jag blivit ännu senare.
Väl på jobbet sitter jag och krampar, kallsvettas och vill bara avlida, eller åtminstone ligga hemma på min egen toalett och krampa.
Efter otaliga toalettbesök mår jag absolut inte bättre, alla på jobbet är oroliga för mig, men jag kan ju inte åka hem, kan ju inte lämna jobbet med en massa arbetsuppgifter som inte går att lösa, så ringer chefen, säger att jag jobbar klart morgonrundan och sedan går hem, för jag klarar inte jobba idag, allt bara rinner ju rakt igenom en.
Hos första vårdtagaren får jag sådana kramper i magen att jag får panik. K som jag jobbade med idag såg att jag inte mådde bra och frågade oroligt hur det var. "Nää, det är inte bra, jag måste verkligen på toa" får jag fram. Och sedan blir det toa nästa. Nästa vårdtagare gick bättre, men med panik i kroppen då vi var tvugna att vara där i över 1 timme, men det gick, för då hade nog mina 4 loperamid ( som jag fått trycka i mig) lyckats börja verka lite iaf.
Kommer tillbaka till jobbet vid 09.45 och då har de ordnat vikarie åt mig, så jag får gå hem. Tack och lov. Väl hemma fortsätter magen krampa ihop och jag överväger att sitta på toaletten när jag ringer läkaren. Får tid hos privatläkare nu på torsdag, jag ger inte mer hopp för vårdcentralen nu, då de sist påstod att det inte är något fel på mig. Ok, inget fel? Lägg ihop otaliga toalett besök, kramper, ångest, panik, frånvaro på jobbet pga magen, att jag inte kan äta något för att jag får ont och vaknar nästa dag med en cpmage så märker man nog att något är fel.
Nu har jag sovit sedan jag kom hem ungefär. Har varit totalt slut i kroppen, och det är väl inte så konstigt, för mina attacker kommer så ofta nu, 3-4 gånger i veckan mår jag såhär, varav de flesta gångerna är kramperna mindre så jag iaf kan jobba, andra gånger kan jag inte ens stå upp. Får väl antagligen inte i mig någon näring av det jag äter, trots att jag försöker äta "rätt" och nyttigt. Saltbrist får jag väl med, samt vätskebrist i största allmänhet.
Imorgon har jag telefontid med läkare från vårdcentralen då de ska gå igenom mina provsvar. Jag vet redan att de kommer säga "Det är inget fel med dig, du behöver inte oroa dig" Då kommer jag mycket aggresivt räcka finger åt telefonen och säga att det visst är något som är fel, men eftersom de inte vill ta tag i mitt fall så går jag numera till en privatläkare. Gah.
Och för att göra plågan, och det här inlägget ännu längre, så har min ljumske börjat värka. Jag undrar om det hänger ihop på något vis? Att det har hänt något med tarmen som de petade in från bråcket, att det är det som har ställt till allt, för såhär har jag aldrig mått innan, för 1½ månad sedan var jag ju frisk, sedan brakade allt.
Hur fan ska man orka kämpa vidare?
Kommentarer
Trackback