SWEETPANDEMONIUM

Är hemkommen från Uppsala nu, har varit både skönt och otroligt jobbigt att vara där uppe.
Skönt att få samla den lilla del av vår släkt som är kvar, jobbig för att det har varit under sådana omständigheter.

Morfars begravning var fin. Vi samlades innan för att möta upp alla. Jag har aldrig träffat min morfars barn, barnbarn,  samt syskon så det var en stor samling människor som var helt främmande för mig. Morfars bröder var alla så lika honom, och en av de hade till och med samma röst som morfar. Det var nästan så jag vände mig om för att se om det var morfar som stod där, om det kanske inte var sant att han var borta. Men det var det ju.
Det jobbigaste var faktiskt att gå in i kyrkan, och mötas av kistan som stod där med massor och vackra tulpaner och rosor. Jag trodde inte jag skulle vara så känslig för det, men jag grät mig igenom hela begravningen.
Prästen var duktig och talade ljust och fint om den plats som morfar nu finns på, i början var jag lite rädd då mormor berättat om någon präst de träffade innan begravningen ( vet inte om det var samma präst som höll i det sedan) men han hade iaf talat om synder och elände osv, inte riktigt sådant man vill höra på en begravning.

Det var kämpigt att åka ifrån mormor idag, med gråten i halsen sa jag hej då, vill inte att hon ska behöva vara själv nu, men förhoppningsvis kan vi ju få ner henne hit till oss snart.

på köksbordet här hemma stod det en underbart vacker bukett med lila tulpaner från svärmor, en underbar gest måste jag säga.

Nu blir det till att samla alla krafter så jag orkar ta mig igenom jobbet imorgon.