SWEETPANDEMONIUM

Tänk att man gnäller lite över en jäkla piercing när det faktiskt finns annat att oroa sig över. Jag skäms nästan över mig själv.
Fick precis reda på att min morfar ligger i respirator efter en hjärtoperation. Ett klaffbyte som ledde till en blödning som ledde till att han hamnade i respirator och att läget nu är väldigt kritiskt. Min stackars mormor är den första jag tänker på, hon som redan har förlorat en man, ska hon behöva förlora Lennart med? Min lilla starka mormor, jag hoppas hon klarar det här, hon mår ju själv inte bra, och skulle det värsta hända med Morfar Lennart så tror jag inte hon klarar sig så länge.

Nej, morfar är inte min riktiga morfar. Min riktiga morfar Harry dog när min mamma var ung, så honom hann jag aldrig träffa. Men morfar Lennart däremot har jag ju alltid sett som min morfar. Han som lärde mig och min syster rackartyg, han som spelade klarinett och hade dragspel hemma. Han som alltid frågar " Hur går det med Joel? Ska ni ha barn snart?" varje gång han ringer.

Nej usch, nu orkar jag inte tänka på något längre. Nu sätter jag igång en helt totalt meningslös film och äter och tar en öl.