SWEETPANDEMONIUM

Hur ska man kunna förklara en sjukdom, när man inte ens själv vet vad man lider av?
Ett år i juli, ett år av ett rent helvete, som har sänkt mig till botten, gjort mig till en människa jag inte känner igen. Jag undrar var den gamla MLY tog vägen, hon som mådde bra?

Ett år och jag är inte ett dugg klokare på vad det är som är fel på mig.
Jag har kämpat så länge, kämpat och försökt hålla masken, vill inte påverka de som står mig nära, men till slut går det inte längre, det går inte att hålla inne allt, hur mycket man än vill. Joel tar det hårdast. Han vill inte visa sina egna känslor om hur han mår, då hela hans liv just nu kretsar runt att jag mår dåligt, att jag jämt mår dåligt. Dagligen. Han är rädd att om han berättar hur han mår om han mår dåligt så kommer jag må sämre, tro att det är jag som sänker honom med.
Jag vill inte få honom att må dåligt, jag vill inte få någon att må dåligt. Jag vill att allt ska vara som det var innan. Innan juli 2008.

Eftersom läkarna är så tafatta, och inte bryr sig, har de satt diagnosen IBS på mig. För mig känns det nästan som ett hån, då det är en luddig definition av symptom som inte fick plats på någon annan diagnos och så klumpades det ihop till en "sjukdom" som de inte finner något bot för. Hur muntert är inte det?
Över en natt vändes allt för mig. Allt.
Visst hade jag haft en krånglig mage innan, men den hade aldrig gjort sig påmind SÅ mycket, den låg mest i bakgrunden och molade lite, knep och värkte lite, men aldrig som det är nu.

Varje morgon är en kamp för mig, en kamp att stiga upp, klä på mig, försöka äta något och sedan gå till jobbet. Ibland går det bra, ibland går det inte bra. Och jag kan aldrig veta när det ska gå bra eller dåligt.
Som många som har IBS har de lärt sig vad de kan äta för mat osv, men jag har inte en aning, då en maträtt kan gå bra ena dagen, men inte den andra, en stressig dag kan gå bra ena dagen, men inte den andra. Det finns inget mönster i mitt mående. Inget alls.

Det finns så mycket fördomar kring det här med magproblem. "Men du har ju bara lite ont i magen, det är bara att kämpa på", " Du äter ju inget, har du ätstörningar?" osv osv osv.
Lite ont i magen har väl alla någon gång, men hur många skulle gå till jobbet om de hade maginfluensa? Inte många skulle jag tippa på, och det är så dåligt jag mår de dagar som är värst.
Och med tanke på att man inte vill riskera att bo på toaletten hela dagen så minskar man sina portioner med mat, men äter istället ofta. Det är för mig ingen ätstörning, utan ett sätt att klara sig igenom dagen. Och nästa dag.

Och som om magproblemen inte skulle vara nog i sig så skapar det ångest, depression och panikångest. Eftersom kroppen går på helspänn för att man oroar sig över hur dagen ska arta sig, så är det klart att psyket till slut brakar samman. Det är inget konstigt med det, men det är konstigt nog svårt för vissa att få det att gå ihop...

Så var det dags för läkarbesök nr femtioelva tusen. Jag håller inte ens räkningen längre på hur många läkarbesök det har blivit den senaste tiden. Vad som däremot kan nämnas är att under lite mer än två år har jag kommit upp i 2 frikort, samt en sjuhelsikes jädrans massa medicin, som tack och lov är gratis en tid framöver ( tack frikort!)

Jag hade ingen vidare bra känsla inför läkarbesöket idag. Dessutom var magen åt helskotta redan när jag vaknade imorse ( helt oförtjänt då jag inte ens blev full av gårdagens alkoholintag på jobbfesten...) Men däremot har kroppen tagit semester nu under min förkylning. Darrig och matt begav jag mig ner till läkarstationen. Fick vänta 20 minuter över utsatt tid. irriterande. Min mage klarar inte sådant, inte min näsa heller tydligen som började rinna utav bara helvete i väntrummet, tur jagj var själv just då så jag kunde snyta mig ifred...

Blir inkallad. Vanliga visan. Hur mår du? Jomen, fy fan, ett steg närmare klippkanten för var dag nu, liksom. Frågor om Precosa ( medicin med jästsvampar som inte hjälpte ett skit), Ciprofloxacin ( penicillin som gjorde mig DÅLIG på alla sätt utom i magen). Läkaren vill att jag äter ännu en sådan kur med sistnämnda medicin. Jag totalvägrar och känner att det här inte leder någon vart. Han känner på magen, känner inget ovanligt. Frågar igen om jag inte ska testa cipro. NEJ förihelvete. Aldrig  i livet att jag äter det rävgiftet igen. Jag blir ledsen. Känner att jag säkerligen kommer börja lipa. Stirrar i taket. Läkaren förespråkar cipro. Jag blir urförbannad och säger " om ni nu inte kan hjälpa mig så tycker jag att ni kan skicka mig vidare till någon som kan, det här är faktiskt mitt liv, och i nuläget är det inte värt att leva ett sånt här begränsat liv som påverkar allt jag gör och ska göra!"

Och det gav effekt. Jag ska bli remitterad till en psykolog, samt till en koloskopiundersökning. HURRA! Fick även göra en rektoskopi under besöket. inte så värst trevligt när man haft diarée hela dagen, men det gick. Inget ovanligt eller avvikande hittades under rekton, så nu får vi väl se vad kolon visar. På ett sätt hade det varit skönt om de faktiskt hittade något, så jag vet vad som kan göras, vet vad som ska behandlas, istället för att fumla i blindo och aldrig veta hur dagen kommer bli, aldrig veta hur magen kommer må, all denna ständiga ångest.

Jag grät nästan av lycka när jag traskade ut till bilen, så skönt att äntligen få någon respons, att äntligen bli trodd, äntligen händer det något!