SWEETPANDEMONIUM

Jag känner mig som en tickande jävla bomb. Jag går som på nålar för att inte riva upp mig själv mer än nödvändigt, men det fungerar inte. Minsta lilla sak gör att jag exploderar och gråter, och det tar aldrig slut. Det tar fanimej aldrig slut. Begravningen är om två veckor, och jag är livrädd. Jag tror inte jag kommer klara det. Stackars mormor som tyckte det var skönt när min morbror åkte hem från henne, då han bara grät hela tiden, hur ska hon klara av att träffa mig när jag gråter för minsta lilla nu för tiden? Igår försökte jag vara med grabbarna och festa. Det gick väl sådär. Jag drack hela 2 öl och en cider. Men sen fick jag sådan ångest över att jag skulle jobba på söndagen ( läs idag) så jag gick och la mig och grät en sväng istället, samt plockade ut min tragus som blivit ovän med mig. Jag är sur, tjurig och överreagerar på allt. Idag har jag gråtit bittra tårar över min piercing. Hallå? 1995 vill ha tillbaka barnrumpan MLY! ( men som sagt, jag gråter för minsta lilla just nu) Nu ska jag försöka samla mig, ska ju klara av 5 timmar till på jobbet. Orka?