Jag har kommit hem.
Nu har internet äntligen kommit igång i nya lägenheten. Vi har kommit tillrätta, jag, Joel och Hubban.
Tänk att en flytt kan göra en så stor förändring på hur man mår. Den sista tiden i lägenheten på Östergatan mådde jag verkligen uruselt. Inget var roligt, det fanns inget lugn i den lägenheten ( förutom att det inte spökade där, det lugnet var skönt), det var en oföränderlig lägenhet, med dålig planlösning och papperstunna väggar. Ja, ni som varit hemma hos oss vet ju hur lägenheten var, och ni som sussat kudde där vet hur lyhört det var.
Här, i nya lägenheten, MARKlägenheten, är det lugna gatan. Bor i mittersta lägenheten i en länga på tre hus i ljusrött tegel med gröna och vita trädetaljer. Och det är så tyst här. Första natten vi sov i lägenheten sa jag och Joel i mun på varandra: Kan du fatta, det är helt tyst?!. Grannarna verkar vara bra, båda är barnfamiljer, men de är unga, i 30års åldern, och de är mer rädda att vi ska bli störda av deras barn, än att vi ska störa de om vi har fest. Känns mycket bra att veta, faktiskt!
Rummen är stora, och ljusa. Vita väggar i hela lägenheten utom en mörkgrå fondvägg i sovrummet och en blåton i badrummet. Trädgården är alldeles lagom stor, och vi har sol i trädgården från tidig eftermiddag till solen går ner över hustaken på kvällen. Helt underbart.
Hubban trivs med här. Hon har fått tillbaka sin aptit, som nästan inte fanns alls de sista månaderna på Östergatan. Hon har många fönster att sitta i, så hon kan se allt som händer här i området, och det är mycket öppna ytor som hon kan lattja runt på. Hon har dessutom blivit mer busig, och rör på sig mer, är kelig som aldrig förr. inte heller har hon gjort några försök till att springa ut, hon går fram till dörren, nosar lite och blir sedan stående så. Funderar på om hon ska få vara innekatt eller om vi ska våga släppa ut henne, men så länge hon inte gör någon ansats till att gå ut självmant, så är det bara bra.
Och jag trivs. Joel trivs. Det känns äntligen som att vi har ett riktigt hem, vårat egna hem. Där man inte här när grannarna kissar osv. Det är skönt att cykla den 10 minuter långa sträckan till jobbet på morgonen, skönt att bo längre ifrån byn där allt liv är. Skönt att bo i lugnet.
Jag har äntligen kommit hem.
Tänk att en flytt kan göra en så stor förändring på hur man mår. Den sista tiden i lägenheten på Östergatan mådde jag verkligen uruselt. Inget var roligt, det fanns inget lugn i den lägenheten ( förutom att det inte spökade där, det lugnet var skönt), det var en oföränderlig lägenhet, med dålig planlösning och papperstunna väggar. Ja, ni som varit hemma hos oss vet ju hur lägenheten var, och ni som sussat kudde där vet hur lyhört det var.
Här, i nya lägenheten, MARKlägenheten, är det lugna gatan. Bor i mittersta lägenheten i en länga på tre hus i ljusrött tegel med gröna och vita trädetaljer. Och det är så tyst här. Första natten vi sov i lägenheten sa jag och Joel i mun på varandra: Kan du fatta, det är helt tyst?!. Grannarna verkar vara bra, båda är barnfamiljer, men de är unga, i 30års åldern, och de är mer rädda att vi ska bli störda av deras barn, än att vi ska störa de om vi har fest. Känns mycket bra att veta, faktiskt!
Rummen är stora, och ljusa. Vita väggar i hela lägenheten utom en mörkgrå fondvägg i sovrummet och en blåton i badrummet. Trädgården är alldeles lagom stor, och vi har sol i trädgården från tidig eftermiddag till solen går ner över hustaken på kvällen. Helt underbart.
Hubban trivs med här. Hon har fått tillbaka sin aptit, som nästan inte fanns alls de sista månaderna på Östergatan. Hon har många fönster att sitta i, så hon kan se allt som händer här i området, och det är mycket öppna ytor som hon kan lattja runt på. Hon har dessutom blivit mer busig, och rör på sig mer, är kelig som aldrig förr. inte heller har hon gjort några försök till att springa ut, hon går fram till dörren, nosar lite och blir sedan stående så. Funderar på om hon ska få vara innekatt eller om vi ska våga släppa ut henne, men så länge hon inte gör någon ansats till att gå ut självmant, så är det bara bra.
Och jag trivs. Joel trivs. Det känns äntligen som att vi har ett riktigt hem, vårat egna hem. Där man inte här när grannarna kissar osv. Det är skönt att cykla den 10 minuter långa sträckan till jobbet på morgonen, skönt att bo längre ifrån byn där allt liv är. Skönt att bo i lugnet.
Jag har äntligen kommit hem.
Kommentarer
Postat av: JohannaT
Åh vad det låter mysigt och bra! Så kul att läsa att du mår bra =)
Men jag vet inte om jag stördes av några grannar den natten då jag sussade kudde hos er ;) (Kan ju bero på det kanske alltför höga intaget av alkohol kvällen innan :P ) Pusspuss!
Trackback