SWEETPANDEMONIUM

Jaha. Imorgon är det dags. Då lämnar jag Hjortvägen för gott för att göra plats åt mitt nya liv.
Det är ju trots allt med viss sorg jag lämnar den lägenheten, då den innehöll alla de drömmar och planer som jag trodde mitt liv skulle berika mig med. Men jag vet ju att även om den dörren stängs så öppnas det tusen andra dörrar som ger mig möjlighet att leva mitt liv till fullo. Jag kommer bli lycklig igen, även om jag så blir det ensam.

Jag mår under omständigheterna bra. Jag har kommit till en punkt då jag inser att det inte kommer bli jag och Joel igen, och jag kan nu acceptera det. Jag mår inte dåligt över tanken att jag är singel. Jag gråter mig inte till sömns, jag har ingen panikångest längre. Jag bara är, och försöker vara den som jag är menad till att vara.

Jag kunde känna förändringen i luften idag, när jag var i lägenheten för att packa mina sista saker. Jag kände att det här går på rätt väg, att jag gör det rätta som släpper taget och går vidare, och att jag är helt ok med att Joel med gör det. För inte önskar jag honom olycka på något vis, han har ju varit den jag har älskat i över 6 år, och han har älskat mig, men jag vet att jag måste släppa taget, gå vidare, för annars kommer jag aldrig ta mig ur det hål som jag fastnade i för en månad sedan. Jag är värd all lycka som kommer till mig, och på så vis är ju Joel med det.

Jag vill inte framstå som känslokall, det hoppas jag verkligen att ingen tror att jag är, utan det här är mitt sätt att gå vidare, att lappa ihop mitt brustna hjärta och komma på fötter igen. Jag hör det ofta att jag är stark, men det kan jag inte påstå att jag är, utan det är mer att jag inte ser något annat sätt än att acceptera och gå vidare. Jag klarar inte gräma mig i att jag mår dåligt, jag kan inte gråta och be om att få tillbaka en person som inte längre har känslor för mig,  för det kommer jag inte orka med psykiskt, det kommer ta livet av mig, seriöst! Jag har hållit mig på min front, klarat mina egna strider och så kommer det bli i fortsättningen med.

Självklart saknar jag fortfarande att vakna upp bredvid någon, att ha någon i mitt liv som älskar mig hejdundrande vilt, som vill vara med mig, men samtidigt har all distans gett mig tid att tänka, och läka sår. Utåt sett mår jag bra, på ytan ser ju ingen att jag mår dåligt. Men på insidan så river ju självklart allt det här, sömnen, maten, sorgen. Men jag blir starkare, jag bygger upp mig själv en liten liiten bit för var dag som går. Och det hade aldrig gått utan min familj och mina vänner. Jag är er evigt tacksamma att ni finns där för mig! ♥

Den här måste man faktiskt skratta åt, haha!

Jag måste erkänna att den här helgen har varit den bästa på länge. Jag har inte känt mig så levande och ompysslad på länge.
Jag är så tacksam för alla mina fina vänner som bryr sig om mig och som försöker få mig på fötter igen. Ni är verkligen helt underbara, allihopa, gamla vänner, som nya vänner!

Det är en konstig känsla att le, att kunna skratta igen, för jag har faktiskt skrattat i helgen. Kännt mig glad, och för stunden trivts bra med var jag var i livet. Jag hoppas det kommer fler sådana dagar, jag behöver verkligen fler sådana dagar!

....


(...)

Igår var jag sjukt arg. Irriterad över hela den här situationen som jag befinner mig i. Och hur lösa det på bästa sätt om inte agera ut sin ilska? Jag åkte helt sonika hem till lägenheten och plockade åt mig så mycket av mina ägodelar som jag bara orkade packa ner i flyttkartonger.

Ner åkte gardiner, kuddar, klockor, kläder, handdukar och ja, allt som kom i min väg just då. Och det kändes bra. För det jag lämnade efter mig när jag stängde dörren efter mig var inte ett hem. Det fanns liksom inget hemtrevligt kvar när jag gick, för jag tog med mig de sakerna som gjorde vårat hem, till ett hem.

Jag försöker fokusera på att det trots allt bara är en vecka kvar till jag flyttar, att jag faktiskt har väldigt många fina vänner som bryr sig om mig, och som vill hjälpa mig, att det här kanske faktiskt går att överleva, att jag kan bli lycklig igen.

... Men sen kommer den där obehagliga känslan krypande, den som istället säger att det vore så mycket bättre att bara ge upp. Att jag inte kan vara lycklig utan J, att jag måste ha honom i mitt liv.

Och jag blir bara så trött på mig själv.

Nä, nu åker jag och jobbar istället. Där slipper jag tänka på tråkigheter.

Idag har jag varit i min lägenhet. Så sjukt konstigt det känns att skriva så. Min. Ja, för den är ju min. Min egna lya, där jag och Hubban ska bo. Och om allt går som det ska så får nog Hubban en liten kattkompanjon lite längre framöver, hon gillar ju verkligen att ha sällskap av andra katter ( hade inte en aning om det!).
Nästa vecka flyttar jag in, som det ser ut nu så blir det på torsdag, och jag hoppas det går fort fram till dess!

Jag vill ju egentligen inte att något av det här ska vara sant, vad skönt det hade varit om jag vaknat upp och insett att allt det här bara är en sjuk jävla dröm. Men tyvärr så är det ju sant, och jag vaknar upp till den här känslan varenda jävla morgon. Men samtidigt måste jag bort från misären som har blivit nu. Vår lägenhet. Som du har infekterat med dina ord och dina handlingar. Jag mår inte bra av det, och jag måste därifrån.

Det är så mycket jag skulle vilja säga till dig. Det är så många frågor jag har. Men jag kommer aldrig säga de sakerna jag tänker på, kommer aldrig ställa de frågorna jag har. För jag vet att det inte är lönt. Du har stängt in dig i ditt skal, du vägrar prata med mig och du blir arg så fort jag nämner något, så jag ska inte göra processen mer utdragen. Det är ett sjukt tungt beslut att göra, och jag mår dåligt av att inte kunna påverka något av det som händer omkring mig just nu. Att jag bara ska acceptera, sitta där som en jävla hund och ta emot dina hårda ord, dina hot och din syn på det hela. Men vad hände med mig? Vem bryr sig om att jag mår dåligt? Att jag kanske med hade velat säga ett eller annat om det hela? Det finns tydligen inte på kartan, och det stör mig något så infernaliskt!

Men det är en sak jag önskar. Jag önskar att du kunde krypa in i mig för en stund. Ta plats i mitt skinn och känna av känslan av att vara totalt nedslagen och brutalt krossad. Att känna sig maktlös, panikartad och ångestfylld. Känna att man fylls av en sådan enorm saknad att man tror man ska dö. Känna hur paniken har ett så stadigt grepp om dig att du inte kan andas, än mindre stå upp. Känna att du faktiskt inte vill fortsätta andas, över huvudtaget. Jag vill att du åtminstone överväger det här, att försöka sätta dig in i hur jag känner, för då kanske du skulle ångra hur allt det här har gått till?






I hela mitt liv har jag väntat, på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam, i en värld som har blivit så hård?

I hela mitt liv har jag längtat, långt, längre bort, härifrån.

Lögner.
Jag har aldrig varit ett stort fan av folk som ljuger. Jag har aldrig förstått grejen med lögner. Jag har aldrig själv kunnat ljuga, jag är för lätt att genomskåda, no pokerface at all! Däremot inte sagt att man någon gång undanhållit sanningen, men det är ju för att folk inte är smarta nog att ställa rätt frågor, men det hör inte hit.
Men att den man levt med, den man delat ett halvt liv med, ljuger för en, det gör ont. Det gör mer ont än något annat som jag kan komma på just nu.

Jag har alltid haft svårt att lita på folk, de som känner mig riktigt väl vet om det här. Jag kan inte öppna upp mig, kan inte släppa på masken för vem som helst. Joel var en av mina närmsta vänner, han var den som visste vem jag var, även när fasaden låg nere, när jag var den riktiga Emily, och han älskade mig ändå, trots att jag var som jag var. Men sen tog det liksom slut. Han slutade älska mig, den som han känt i så många år. Den som i hans ögon var den vackraste och mest speciella varelse han någonsin träffat.

Och nu svider hans ord som salt i sår. Det svider något fruktanssvärt att veta att vi inte har delat samma åsikt och tanke om våran gemensamma tid tillsammans. Om våran framtid, även om det var du som ledde samtalet. Du som visste exakt vad du ville, för att sedan tvärvända och lämna mig ensam i en lägenhet som jag inte hade råd att behålla, med en förlovningsring som inte längre var min och med ett hjärta som var krossat.

Och helt plötsligt kommer jag på varför jag inte litar på folk, och det är för att man blir sviken. När det väl gäller, kommer till kritan, då blir man sviken. Och inget sårar mer än att bli sviken av den som känner en bäst, för de vet precis vilka punkter de ska trycka på. Och de vet exakt vilket sjukt jävla tomrum de lämnar efter sig när skadan väl är skedd.

Älskling, det här fungerar inte. Jag blir galen. Jag vet inte vem jag är längre. Hur kunde du ta med dig allt mitt goda, och lämna mig med ett skal som är ruttet, som är fult och som aldrig kommer bli helt.

Jag vaknar upp varje morgon och tror att det har varit en mardröm, sen kommer ångesten, paniken och magen knyter sig som i kramp. Och det är då jag inser att det är på riktigt. Att jag är ensam, att du har lämnat mig.

Var det såhär du verkligen ville ha det? Helt ärligt så tror jag inte det.

Joel, kom tillbaka till mig. Jag älskar dig, jag behöver dig.

11 dagar har gått.
11 dagar och jag kan fortfarande inte förstå att du bara lämnade mig? Jag försöker hålla mig själv uppe, försöker hålla mig flytande, men det är så tungt, och för det mesta vill jag bara sjunka, sjunka och slippa fundera mer.

Jag har svårt att förstå att kärlek bara tar slut, för det vi hade var inget som man bara kastar iväg, det vi hade var på riktigt, det var något stort, och det skulle bli något ännu större. Du var verkligen mitt liv, Joel. Du var den som alltid skulle finnas där, bredvid mig. Jag är rädd att jag inte vet vem jag är utan dig, om jag någonsin kommer hitta tillbaka till mig själv igen?

Jag har i alla fall hittat en lägenhet, och jag hoppas att jag får flytta in så fort som möjligt, så jag kan börja om på nytt, med småprojekt, så att jag inte behöver gå runt i samma banor och tankar som jag gör nu, för det tar så mycket energi. Självklart önskar jag att allt det här på något vis kunde redas upp, att jag inte alls behöver flytta, inte alls behöver packa ner vårt gemensamma liv i olika lådor, dela upp våra tillhörigheter och skiljas åt.

Joel, jag saknar dig, varje vaken sekund saknar jag dig så det gör ont, och varje dröm jag har handlar om dig.

Jag kan inte förstå att det har gått en vecka. En vecka sedan mitt livs kärlek tog av sig sin förlovningsring, lämnade tillbaka den till mig och sa att det var slut mellan oss.
Aldrig någonsin har jag mått så här dåligt, jag är så förkrossad.

7 dagar har gått, jag har på något mirakulöst sätt överlevt de här sju dagarna, mycket tack vare mina underbara vänner som har stöttat mig och funnits där för mig, och även min fina familj som tar hand om mig.

Jag kan inte riktigt förstå att 6½ år av kärlek och lycka bara är borta. Att det inte finns mer. Att det bara är jag nu, ensam, som ska lära mig leva på nytt.