Långt, längre, bort härifrån.
Idag har jag varit i min lägenhet. Så sjukt konstigt det känns att skriva så. Min. Ja, för den är ju min. Min egna lya, där jag och Hubban ska bo. Och om allt går som det ska så får nog Hubban en liten kattkompanjon lite längre framöver, hon gillar ju verkligen att ha sällskap av andra katter ( hade inte en aning om det!).
Nästa vecka flyttar jag in, som det ser ut nu så blir det på torsdag, och jag hoppas det går fort fram till dess!
Jag vill ju egentligen inte att något av det här ska vara sant, vad skönt det hade varit om jag vaknat upp och insett att allt det här bara är en sjuk jävla dröm. Men tyvärr så är det ju sant, och jag vaknar upp till den här känslan varenda jävla morgon. Men samtidigt måste jag bort från misären som har blivit nu. Vår lägenhet. Som du har infekterat med dina ord och dina handlingar. Jag mår inte bra av det, och jag måste därifrån.
Det är så mycket jag skulle vilja säga till dig. Det är så många frågor jag har. Men jag kommer aldrig säga de sakerna jag tänker på, kommer aldrig ställa de frågorna jag har. För jag vet att det inte är lönt. Du har stängt in dig i ditt skal, du vägrar prata med mig och du blir arg så fort jag nämner något, så jag ska inte göra processen mer utdragen. Det är ett sjukt tungt beslut att göra, och jag mår dåligt av att inte kunna påverka något av det som händer omkring mig just nu. Att jag bara ska acceptera, sitta där som en jävla hund och ta emot dina hårda ord, dina hot och din syn på det hela. Men vad hände med mig? Vem bryr sig om att jag mår dåligt? Att jag kanske med hade velat säga ett eller annat om det hela? Det finns tydligen inte på kartan, och det stör mig något så infernaliskt!
Men det är en sak jag önskar. Jag önskar att du kunde krypa in i mig för en stund. Ta plats i mitt skinn och känna av känslan av att vara totalt nedslagen och brutalt krossad. Att känna sig maktlös, panikartad och ångestfylld. Känna att man fylls av en sådan enorm saknad att man tror man ska dö. Känna hur paniken har ett så stadigt grepp om dig att du inte kan andas, än mindre stå upp. Känna att du faktiskt inte vill fortsätta andas, över huvudtaget. Jag vill att du åtminstone överväger det här, att försöka sätta dig in i hur jag känner, för då kanske du skulle ångra hur allt det här har gått till?
I hela mitt liv har jag väntat, på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam, i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat, långt, längre bort, härifrån.
Nästa vecka flyttar jag in, som det ser ut nu så blir det på torsdag, och jag hoppas det går fort fram till dess!
Jag vill ju egentligen inte att något av det här ska vara sant, vad skönt det hade varit om jag vaknat upp och insett att allt det här bara är en sjuk jävla dröm. Men tyvärr så är det ju sant, och jag vaknar upp till den här känslan varenda jävla morgon. Men samtidigt måste jag bort från misären som har blivit nu. Vår lägenhet. Som du har infekterat med dina ord och dina handlingar. Jag mår inte bra av det, och jag måste därifrån.
Det är så mycket jag skulle vilja säga till dig. Det är så många frågor jag har. Men jag kommer aldrig säga de sakerna jag tänker på, kommer aldrig ställa de frågorna jag har. För jag vet att det inte är lönt. Du har stängt in dig i ditt skal, du vägrar prata med mig och du blir arg så fort jag nämner något, så jag ska inte göra processen mer utdragen. Det är ett sjukt tungt beslut att göra, och jag mår dåligt av att inte kunna påverka något av det som händer omkring mig just nu. Att jag bara ska acceptera, sitta där som en jävla hund och ta emot dina hårda ord, dina hot och din syn på det hela. Men vad hände med mig? Vem bryr sig om att jag mår dåligt? Att jag kanske med hade velat säga ett eller annat om det hela? Det finns tydligen inte på kartan, och det stör mig något så infernaliskt!
Men det är en sak jag önskar. Jag önskar att du kunde krypa in i mig för en stund. Ta plats i mitt skinn och känna av känslan av att vara totalt nedslagen och brutalt krossad. Att känna sig maktlös, panikartad och ångestfylld. Känna att man fylls av en sådan enorm saknad att man tror man ska dö. Känna hur paniken har ett så stadigt grepp om dig att du inte kan andas, än mindre stå upp. Känna att du faktiskt inte vill fortsätta andas, över huvudtaget. Jag vill att du åtminstone överväger det här, att försöka sätta dig in i hur jag känner, för då kanske du skulle ångra hur allt det här har gått till?
I hela mitt liv har jag väntat, på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam, i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat, långt, längre bort, härifrån.
Kommentarer
Trackback