IBS eller inte?

Det är inte ofta jag skriver om magen längre, men då och då dyker det upp frågor från människor som är i samma situation som jag är i, så tänkte jag kan sammanfatta lite av vad som hänt efter det att jag gjorde min sista undersökning i augusti 2009 - en tarmröntgen.

Eftersom de inte hittade något som var fel på röntgen, så gav läkarna upp att försöka hjälpa mig att komma på vad som är fel på min mage. Och det var då jag gav mig fan på att om inte de kan hjälpa mig så ska jag banne mig reda ut det här själv. Jag har inte varit på några fler läkarbesök sedan dess, för ärligt så tror jag att läkare har på tok för lite insyn i magsjukdomar och hur man kan behandla de, för syns det inget på tester, röntgen, blodprov - ja då är man ju frisk enligt de. Eller? Jag blev lovad remiss till psykolog för att kanske på den vägen komma i ordning med min oro osv som verkligen kunde göra magen upprörd, men kom den där remisser fram någon gång? Nej.

I januari i år betsämde jag mig för att sluta snusa, för att se om det kunde bidra till en lugnare mage. Skillnaden var dock inte särskilt stor, magen kunde fortfarande balla ur ordentligt.
I mars tog mitt förhållande med min sambo slut och i den vevan blev jag väldigt illa däran, jag varken åt eller sov, så då la jag även av att äta Inolaxolen ( kändes ju meningslöst när magen ändå var tom, varför fylla på med massa bulkmedel då?) Under den första månaden var magen kaos, den lilla mat jag åt gick omöjligt att behålla, men jag envisades med att det minsann skulle gå att få ordning på, och det gjorde det ju.

Nu är vi inne i oktober, jag har inte ätit Inolaxol sen i mars ( och då åt jag 3 doser om dagen för att klara min vardag) inte heller loperamid har jag ätit sedan i mars, och då har jag ändå haft några riktiga kaosdagar sedan dess.

Så vad har jag egentligen sysslat med på sista tiden?

Det första och viktigaste är att jag har försökt lyssna på min kropp, säger den ifrån så säger den ifrån, men den får inte begränsa mig allt för mycket. Jag har försökt utmana mig så mycket som möjligt, göra saker som jag vet att jag för 2 år sedan verkligen inte hade klarat av, och verkligen peppat mig själv att klara det. Och i 99% av fallen så har jag klarat det, med bravur! Bland annat så började jag dejta en ny kille ( något som jag aldrig trodde jag skulle klara av med en mage som inte en tålde ett litet nervöst pirr utan att man fick rusa på toaletten), och det har gått utmärkt! Dessutom har han full förståelse för att jag har de här problemen, och stöttar mig om jag skulle få en dålig dag, så det kan ju inte bli bättre på den punkten.

Sedan är jag fortfarande rätt så noga med vad jag klarar av att äta och inte klarar av att äta. Lök och vitlök i små mängder går bra, lika så små mängder sås ( om det är grädde eller mjölk i).
Ägg klarar jag inte av särskilt bra, men när det är i bakverk och såvidare så brukar en bit tårta/kaka gå bra.
Stark mat i övrigt är jag med försiktig med, ibland går det dock bra, andra gånger mindre bra.
Jag ser även alltid till att äta laktosfritt ( även om mina tester visar att jag inte är laktosintollerant) och tycker själv att det fungerar bättre än om jag dricker eller äter vanliga mjölkprodukter.

Men, jag får ju ändå påpeka att jag har mina dåliga dagar, och att jag ungefär varje kväll ser ut som att jag är på tjocken för att magen har svullnat upp -MEN, jag mår så pass mycket bättre psykiskt än vad jag gjorde när jag insjuknade. Just den biten är viktig, att få må bra psykiskt, för då klarar man lättare av att hantera den fysiska smärtan. När jag läser igenom min privata dagbok från när jag insjuknade så blir jag uppriktigt sagt ledsen över hur pass dåligt jag faktiskt mådde, hur stor plats den här magsjukdomen faktiskt tog av mitt liv, hur den begränsade mig. Men nu vet jag ju, att även om det går neråt igen ( vilket det kanske gör, kanske inte, vem vet?) så kommer det ju alltid en uppgång efter det, och att allt faktiskt blir bättre. Man måste kanske helt enkelt ner på botten och vända för att kunna se hur det ljusnar igen.

Jag har ju fortfarande inte fått någon diagnos, men jag är ju 99% säker på att det är IBS jag lider av. Det känns ju på ett sätt bra att det inte är någon allvarlig sjukdom, MEN, samtidigt så är IBS en slaskdiagnos där konstiga symptom slängs ihop och så har du en sjukdom som ingen vet hur man behandlar.
De symptomen som jag lider mest av är: kramper, diarré, brännande känsla i hela tarmarna ( som om någon försöker elda upp dig inifrån), konstiga smakförändringar i munnen ( som om något ruttnat typ), huggande smärtor, sugande känsla i magsäcken, feberkänsla, frossa, matthet, trötthet och känslan av att aldrig vara utvilad, huvudvärk, håravfall.
De flesta av symptomen har jag dagligen, andra dyker enbart upp när jag är som sjukast, som t.ex smakförändringar och brännande känsla i tarmarna.
Och är det då inte konstigt att inte en enda läkare kan försöka komma på vad som är felet, och vad man kan göra åt det?

Jag hoppas ni som undrar har fått lite svar på de frågor som ni ställt, och är det något mer som ni undrar över, eller vill dela med er av, så gör det. Det är viktigt att man inte är ensam i sin sjukdom, utan kan prata om den.

Sköt om er ♥


Kommentarer
Postat av: Mikaela

Tack tack tack för ditt svar! :) Skönt att det är bättre med dig.

2010-10-14 @ 14:38:07
Postat av: Janeth

Hejsan

Jag hamnade här via Google när jag sökte på samma symtom som mina. Det är som om jag själv hade skrivit om min mage när jag läste detta.

Jag hoppas att du får hjälp med det. Här står de och river sig i huvudet över mina symtom och besvär. Vissa får jag hjälp med men inte med allt.

Ha det så bra du kan.

MVH Janeth

Postat av: Majsan

Hej! Jag lider enormt med dig. Har liknande symptom som du. Har dock efter över ett år med smärtor och liknande fått hjälp. Be din husläkare remitera dig till mobilitetsenheten på närmsta sjukhus och låt de göra en ordentlig utredning. Trodde även att jag hade IBS ett tag och fick med för det men det hjälpte i 4 dagar. Stor kram

2011-05-31 @ 12:55:29

Tassavtryck:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Vad har du på hjärtat?

Trackback