Hon är nog inte sjuk...
Fy katten vilken natt det har varit. Har drömt så mycket mardrömmar, vaknat stup i ett och känt en sådan "förlamad" känsla över kroppen, det gick liksom inte att röra den, trots att jag var vaken. Riktigt obehagligt.
Är hemma från jobbet idag med, känner att min ork snart är slut, så en dag hemma kanske kan hjälpa?
Magen är någorlunda bättre idag, men har redan haft några slängar med kramper nu på morgonen, och det brukar jag faktiskt inte ha när jag går hemma i godan ro, utan stress och något att oroa sig för.
Hade mitt telefonsamtal med läkaren från vårdcentralen nu på morgonen. Dansk läkare fick man såklart, så jag förstod ju bara hälften av vad han sa. Och jag fick så mycket hopp för honom direkt när han sa " Ja, nu har jag ju inte läst på din journal sådär jättenoga...." Nej, men tack för det. JAg älskar att bli runtslussad i vården, när ingen orkar ta ansvar över en, utan man hamnar hos nytt folk hela tiden. För det stressar ju absolut inte upp mig mer...
Hur som helst så säger han att mina provsvar inte visar något onormalt, ingen laktosintolerans, ingen inflammation i tarmen. Nehepp. Med andra ord är det ingen som än en gång tror på mig och mina symptom.
Han frågar hur jag mår i övrigt och jag berättar att allt är riktigt dåligt nu, att jag är hemma från jobbet pga magen.
Han börjar direkt fråga om mitt jobb, om jag trivs där. Vilket jag gör, men de vill väl få det till att jag inte gör det.
Sen frågar han om jag testat bulkmedel. Eh, nej, hur skulle jag veta att jag ska testa det? När mina två senaste läkarbesök slutade i " det är inget farligt du lider av, vi kan inte hjälpa dig" så är det ju inte lätt att veta vad man ska göra åt saken.
För det är ingen som tror på en så länge de inte kan läsa svart på vitt vad som är fel. Visar inte provsvaren något, fine, då är hon nog inte sjuk.
Är hemma från jobbet idag med, känner att min ork snart är slut, så en dag hemma kanske kan hjälpa?
Magen är någorlunda bättre idag, men har redan haft några slängar med kramper nu på morgonen, och det brukar jag faktiskt inte ha när jag går hemma i godan ro, utan stress och något att oroa sig för.
Hade mitt telefonsamtal med läkaren från vårdcentralen nu på morgonen. Dansk läkare fick man såklart, så jag förstod ju bara hälften av vad han sa. Och jag fick så mycket hopp för honom direkt när han sa " Ja, nu har jag ju inte läst på din journal sådär jättenoga...." Nej, men tack för det. JAg älskar att bli runtslussad i vården, när ingen orkar ta ansvar över en, utan man hamnar hos nytt folk hela tiden. För det stressar ju absolut inte upp mig mer...
Hur som helst så säger han att mina provsvar inte visar något onormalt, ingen laktosintolerans, ingen inflammation i tarmen. Nehepp. Med andra ord är det ingen som än en gång tror på mig och mina symptom.
Han frågar hur jag mår i övrigt och jag berättar att allt är riktigt dåligt nu, att jag är hemma från jobbet pga magen.
Han börjar direkt fråga om mitt jobb, om jag trivs där. Vilket jag gör, men de vill väl få det till att jag inte gör det.
Sen frågar han om jag testat bulkmedel. Eh, nej, hur skulle jag veta att jag ska testa det? När mina två senaste läkarbesök slutade i " det är inget farligt du lider av, vi kan inte hjälpa dig" så är det ju inte lätt att veta vad man ska göra åt saken.
För det är ingen som tror på en så länge de inte kan läsa svart på vitt vad som är fel. Visar inte provsvaren något, fine, då är hon nog inte sjuk.
Min mage hatar mig och vill se mig förlora allt.
Ok, det är väl bara att erkänna;
Min mage hatar mig och vill se mig förlora jobb, framtid, drömmar, livet och hela fadderuttan!.
Idag vaknade jag med en svag känsla av att allt skulle skita sig ( haha, vad passande...) så jag skulle precis trycka i mig en tablett Loperamid när maghelvetet kör igång. klockn 06.45! Hur har den bara mage ( haha...) att köra igång så jag blir sen till jobbet. Får ta bilen, annars skulle jag blivit ännu senare.
Väl på jobbet sitter jag och krampar, kallsvettas och vill bara avlida, eller åtminstone ligga hemma på min egen toalett och krampa.
Efter otaliga toalettbesök mår jag absolut inte bättre, alla på jobbet är oroliga för mig, men jag kan ju inte åka hem, kan ju inte lämna jobbet med en massa arbetsuppgifter som inte går att lösa, så ringer chefen, säger att jag jobbar klart morgonrundan och sedan går hem, för jag klarar inte jobba idag, allt bara rinner ju rakt igenom en.
Hos första vårdtagaren får jag sådana kramper i magen att jag får panik. K som jag jobbade med idag såg att jag inte mådde bra och frågade oroligt hur det var. "Nää, det är inte bra, jag måste verkligen på toa" får jag fram. Och sedan blir det toa nästa. Nästa vårdtagare gick bättre, men med panik i kroppen då vi var tvugna att vara där i över 1 timme, men det gick, för då hade nog mina 4 loperamid ( som jag fått trycka i mig) lyckats börja verka lite iaf.
Kommer tillbaka till jobbet vid 09.45 och då har de ordnat vikarie åt mig, så jag får gå hem. Tack och lov. Väl hemma fortsätter magen krampa ihop och jag överväger att sitta på toaletten när jag ringer läkaren. Får tid hos privatläkare nu på torsdag, jag ger inte mer hopp för vårdcentralen nu, då de sist påstod att det inte är något fel på mig. Ok, inget fel? Lägg ihop otaliga toalett besök, kramper, ångest, panik, frånvaro på jobbet pga magen, att jag inte kan äta något för att jag får ont och vaknar nästa dag med en cpmage så märker man nog att något är fel.
Nu har jag sovit sedan jag kom hem ungefär. Har varit totalt slut i kroppen, och det är väl inte så konstigt, för mina attacker kommer så ofta nu, 3-4 gånger i veckan mår jag såhär, varav de flesta gångerna är kramperna mindre så jag iaf kan jobba, andra gånger kan jag inte ens stå upp. Får väl antagligen inte i mig någon näring av det jag äter, trots att jag försöker äta "rätt" och nyttigt. Saltbrist får jag väl med, samt vätskebrist i största allmänhet.
Imorgon har jag telefontid med läkare från vårdcentralen då de ska gå igenom mina provsvar. Jag vet redan att de kommer säga "Det är inget fel med dig, du behöver inte oroa dig" Då kommer jag mycket aggresivt räcka finger åt telefonen och säga att det visst är något som är fel, men eftersom de inte vill ta tag i mitt fall så går jag numera till en privatläkare. Gah.
Och för att göra plågan, och det här inlägget ännu längre, så har min ljumske börjat värka. Jag undrar om det hänger ihop på något vis? Att det har hänt något med tarmen som de petade in från bråcket, att det är det som har ställt till allt, för såhär har jag aldrig mått innan, för 1½ månad sedan var jag ju frisk, sedan brakade allt.
Hur fan ska man orka kämpa vidare?
Min mage hatar mig och vill se mig förlora jobb, framtid, drömmar, livet och hela fadderuttan!.
Idag vaknade jag med en svag känsla av att allt skulle skita sig ( haha, vad passande...) så jag skulle precis trycka i mig en tablett Loperamid när maghelvetet kör igång. klockn 06.45! Hur har den bara mage ( haha...) att köra igång så jag blir sen till jobbet. Får ta bilen, annars skulle jag blivit ännu senare.
Väl på jobbet sitter jag och krampar, kallsvettas och vill bara avlida, eller åtminstone ligga hemma på min egen toalett och krampa.
Efter otaliga toalettbesök mår jag absolut inte bättre, alla på jobbet är oroliga för mig, men jag kan ju inte åka hem, kan ju inte lämna jobbet med en massa arbetsuppgifter som inte går att lösa, så ringer chefen, säger att jag jobbar klart morgonrundan och sedan går hem, för jag klarar inte jobba idag, allt bara rinner ju rakt igenom en.
Hos första vårdtagaren får jag sådana kramper i magen att jag får panik. K som jag jobbade med idag såg att jag inte mådde bra och frågade oroligt hur det var. "Nää, det är inte bra, jag måste verkligen på toa" får jag fram. Och sedan blir det toa nästa. Nästa vårdtagare gick bättre, men med panik i kroppen då vi var tvugna att vara där i över 1 timme, men det gick, för då hade nog mina 4 loperamid ( som jag fått trycka i mig) lyckats börja verka lite iaf.
Kommer tillbaka till jobbet vid 09.45 och då har de ordnat vikarie åt mig, så jag får gå hem. Tack och lov. Väl hemma fortsätter magen krampa ihop och jag överväger att sitta på toaletten när jag ringer läkaren. Får tid hos privatläkare nu på torsdag, jag ger inte mer hopp för vårdcentralen nu, då de sist påstod att det inte är något fel på mig. Ok, inget fel? Lägg ihop otaliga toalett besök, kramper, ångest, panik, frånvaro på jobbet pga magen, att jag inte kan äta något för att jag får ont och vaknar nästa dag med en cpmage så märker man nog att något är fel.
Nu har jag sovit sedan jag kom hem ungefär. Har varit totalt slut i kroppen, och det är väl inte så konstigt, för mina attacker kommer så ofta nu, 3-4 gånger i veckan mår jag såhär, varav de flesta gångerna är kramperna mindre så jag iaf kan jobba, andra gånger kan jag inte ens stå upp. Får väl antagligen inte i mig någon näring av det jag äter, trots att jag försöker äta "rätt" och nyttigt. Saltbrist får jag väl med, samt vätskebrist i största allmänhet.
Imorgon har jag telefontid med läkare från vårdcentralen då de ska gå igenom mina provsvar. Jag vet redan att de kommer säga "Det är inget fel med dig, du behöver inte oroa dig" Då kommer jag mycket aggresivt räcka finger åt telefonen och säga att det visst är något som är fel, men eftersom de inte vill ta tag i mitt fall så går jag numera till en privatläkare. Gah.
Och för att göra plågan, och det här inlägget ännu längre, så har min ljumske börjat värka. Jag undrar om det hänger ihop på något vis? Att det har hänt något med tarmen som de petade in från bråcket, att det är det som har ställt till allt, för såhär har jag aldrig mått innan, för 1½ månad sedan var jag ju frisk, sedan brakade allt.
Hur fan ska man orka kämpa vidare?
You´re just as filthy as filth can be
"You want to get rid of me
You want a new lie
It's not the same
You don't mean a thing
You're just another stain
It's not the same
You don't mean a thing
You're just another stain"
Min dag började bra. Men efter uppvaknande och en mage som började göra sig påmind visste jag att det skulle bli galet. När jag sedan insåg att jag käkat frukost så var ju katastrofen redan ett faktum som faktiskt inte gick att hindra.
När sedan förvirringen om vilken dag det var, eller var jag skulle gå för att komma till jobbet, så blev allt bara värre. Nervositet och ångestklump i halsen och med 2 alvedon på väg ner mot magen för att lindra min mensvärk. Inte blev det bättre av det.
Magen fuckade upp rejält, och så var hela min dag förstörd. Men jag kämpade på. Duktigt av mig, men hur länge till ska man orka leva ett såhär ickevärdigt liv där man tillbringar mesta tiden på toaletten? Eller knaprar i sig så mycket stoppande tabletter att man blir konstant kissnödig och får den värsta huvudvärken som finns? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting längre. Jag önskar ingen det här, ingen förtjänar att leva såhär pissigt.
När sedan darling ringer och berättar att vi inte har fått lägenheten som vi har sökt så blir jag helt förstörd. Och arg. Och alldeles kall inombords. Och får magont. Igen.
"This won't hurt
You should eat the shit you speak
You know you are what you think
You should eat the shit you speak
You know you are what you think
Don't you try to judge me
You're no different from what you see
Don't you try to judge me
You're just as filthy as filth can be"
Väl hemma ( tack gode någon för korta dagar!) så brast ju allt. Och jag spottar galla över hela min tillvaro. Jag står inte ut i den här miserabla lägenheten med grannar som är som hökar på allt man gör. Till och med cykeljäveln kan man inte ha ifred utan att folk ska "rätta till". Hade väl tydligen tappat mitt cykelskydd ( eh, skoskydd i blå plast) för det har inte legat under min sadel på flera veckor, men nu idag såg jag att någon av grannarna har tryckt dit det igen. Och satt fast en massa papper på min pakethållare. Dyngsurt papper dessutom. Toapapper. Som troligtvis även det har trillat ner, men om man nu orkar bry sig om att det ligger ett litet pappersark på marken, slänger man inte det då? Istället för att klämma fast det på någons pakethållare? Äh, jag blir så irriterad på allt. på att jag har grannar som jag inte ens har sett, fast jag har bott här i två år. På att det är så lyhört. Jag vill inte höra mina grannar öppna en skåpslucka eller kissa eller fisa och allt vad man kan höra. Gah.
Nej usch, pms:ig och dryg och ilsk som fan. Den här dagen kan väl inte bli värre nu?
"You are amused by your confusion
Staple your face to mine if you're afraid to be alone"
You want a new lie
It's not the same
You don't mean a thing
You're just another stain
It's not the same
You don't mean a thing
You're just another stain"
Min dag började bra. Men efter uppvaknande och en mage som började göra sig påmind visste jag att det skulle bli galet. När jag sedan insåg att jag käkat frukost så var ju katastrofen redan ett faktum som faktiskt inte gick att hindra.
När sedan förvirringen om vilken dag det var, eller var jag skulle gå för att komma till jobbet, så blev allt bara värre. Nervositet och ångestklump i halsen och med 2 alvedon på väg ner mot magen för att lindra min mensvärk. Inte blev det bättre av det.
Magen fuckade upp rejält, och så var hela min dag förstörd. Men jag kämpade på. Duktigt av mig, men hur länge till ska man orka leva ett såhär ickevärdigt liv där man tillbringar mesta tiden på toaletten? Eller knaprar i sig så mycket stoppande tabletter att man blir konstant kissnödig och får den värsta huvudvärken som finns? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting längre. Jag önskar ingen det här, ingen förtjänar att leva såhär pissigt.
När sedan darling ringer och berättar att vi inte har fått lägenheten som vi har sökt så blir jag helt förstörd. Och arg. Och alldeles kall inombords. Och får magont. Igen.
"This won't hurt
You should eat the shit you speak
You know you are what you think
You should eat the shit you speak
You know you are what you think
Don't you try to judge me
You're no different from what you see
Don't you try to judge me
You're just as filthy as filth can be"
Väl hemma ( tack gode någon för korta dagar!) så brast ju allt. Och jag spottar galla över hela min tillvaro. Jag står inte ut i den här miserabla lägenheten med grannar som är som hökar på allt man gör. Till och med cykeljäveln kan man inte ha ifred utan att folk ska "rätta till". Hade väl tydligen tappat mitt cykelskydd ( eh, skoskydd i blå plast) för det har inte legat under min sadel på flera veckor, men nu idag såg jag att någon av grannarna har tryckt dit det igen. Och satt fast en massa papper på min pakethållare. Dyngsurt papper dessutom. Toapapper. Som troligtvis även det har trillat ner, men om man nu orkar bry sig om att det ligger ett litet pappersark på marken, slänger man inte det då? Istället för att klämma fast det på någons pakethållare? Äh, jag blir så irriterad på allt. på att jag har grannar som jag inte ens har sett, fast jag har bott här i två år. På att det är så lyhört. Jag vill inte höra mina grannar öppna en skåpslucka eller kissa eller fisa och allt vad man kan höra. Gah.
Nej usch, pms:ig och dryg och ilsk som fan. Den här dagen kan väl inte bli värre nu?
"You are amused by your confusion
Staple your face to mine if you're afraid to be alone"
I have to figure this shit out...
Tjena fan!
Nu har jag arbetat klart min helg. Det låter konstigt att säga det på en måndag, men eftersom jag jobbat lör - måndag och sen är ledig tisdag, så har jag ju jobbat klart helgen nu.
Gårdagen gick inte så bra, fick gå hem vid 11, då magen gjorde så förbaskat ont. Men det släppte efter några timmar, tack och lov.
Vad hemskt det är att inte veta riktigt vad man lider av ( men det är iaf inte gluten eller laktos som är problemet), är det verkligen IBS? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag bryts ihop mer för varje dag som går och magen krånglar. Den här ständiga oron är inte bra för mig, för nu har det börjat påverka min sömn med. Först trodde jag det var för katten, för hon löper ju. Men inatt har hon varit tyst som en mus, och jag har legat och vridit och vänt mig i sängen och varit orolig och haft ont i magen.
Igår bröt jag iaf ihop rejält. Vill inte att det ska behöva gå så långt att jag måste gå hem från jobbet för mina smärtor. Så jag grät och hyperventilerade ett bra tag, stackars Joel visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Så han gick och köpte snus till mig och hyrde tre filmer.
Idag gick jobbet förvånansvärt bra. Hade ont när jag vaknade, men jag tog med min vetekudde till jobbet och hade den på morgonen hela morgonsamlingen. Och det släppte faktiskt en del av värken. SÅ jag kunde glatt jobba vidare ända fram till jag slutade. Skönt.
På planeringen idag står det handla mat och ut och motionera. Ska även boka tvättid för den här veckan, samt försöka städa lite.
Så, nu blir det lite snabbläsning av bloggar, och sedan iväg och handla mat.
Nu har jag arbetat klart min helg. Det låter konstigt att säga det på en måndag, men eftersom jag jobbat lör - måndag och sen är ledig tisdag, så har jag ju jobbat klart helgen nu.
Gårdagen gick inte så bra, fick gå hem vid 11, då magen gjorde så förbaskat ont. Men det släppte efter några timmar, tack och lov.
Vad hemskt det är att inte veta riktigt vad man lider av ( men det är iaf inte gluten eller laktos som är problemet), är det verkligen IBS? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag bryts ihop mer för varje dag som går och magen krånglar. Den här ständiga oron är inte bra för mig, för nu har det börjat påverka min sömn med. Först trodde jag det var för katten, för hon löper ju. Men inatt har hon varit tyst som en mus, och jag har legat och vridit och vänt mig i sängen och varit orolig och haft ont i magen.
Igår bröt jag iaf ihop rejält. Vill inte att det ska behöva gå så långt att jag måste gå hem från jobbet för mina smärtor. Så jag grät och hyperventilerade ett bra tag, stackars Joel visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Så han gick och köpte snus till mig och hyrde tre filmer.
Idag gick jobbet förvånansvärt bra. Hade ont när jag vaknade, men jag tog med min vetekudde till jobbet och hade den på morgonen hela morgonsamlingen. Och det släppte faktiskt en del av värken. SÅ jag kunde glatt jobba vidare ända fram till jag slutade. Skönt.
På planeringen idag står det handla mat och ut och motionera. Ska även boka tvättid för den här veckan, samt försöka städa lite.
Så, nu blir det lite snabbläsning av bloggar, och sedan iväg och handla mat.
Why So Serious?
Ja det kan man ju fråga sig.. Hubban är ju i vilket fall som helst inte seriös. Hon hade harkranksjakt innan. När jag såg att hon började äta den lilla rackaren så sa jag till henne "Skyll dig själv om du äter den, du kommer ändå bara kräkas sedan!" Men eftersom hon är en katt så lyssnar hon ju inte särskilt bra, och tar inte mina råd och direktiv seriöst.
En promenad genom hallen senare och jag trampar i hennes kräk. Där har hon lämnat tre små kräkhögar. Tack Hubban!
En kvart senare ulkar hon för glatta livet och ser på mig som om hon försöker säga "Ok, du hade rätt", men då fick jag dåligt samvete och var tvungen att pyssla lite med henne.
Idag har jag varit på IKEA, köpte väl inget märkvärdigt egentligen, eller JO, sådana där magneter med en klämma på, skitpraktiskt att ha på kylen för viktiga papper, likaså vid datorn där jag kan hänga upp våra räkningar som ska betalas. En kaffe- och en teburk fick med följa med hem samt lite smått och gott. Sedan blev det hälsokosten och en ny laddning Silicea Gel. Sen Ica Maxi och handla hem lite snäll mat. Allt gick bra, och min mage höll sig relativt lugn. Lite panik i köerna bara, när man står still och allt tar sån tid. Då får jag kramp direkt och nästintill panikångest, men då blundar jag och tänker på annat, det lättar lite, men man är fortfarande småskakig när man kommer ut ur butiken.
Nu håller tvätten på att tvättas och jag är trött. Ska laga lite mat sen, och ligga i soffan och päsa. Försöka att inte skapa ångest inför helgens arbete. Lättare sagt än gjort dock...
Att göra...
Saker att ta tag i de närmaste veckorna:
-Sluta snusa ( för tillfället har jag snusstopp under arbetstid, ska börja skära ner på snuset hemma med)
-Skriva matdagbok över hur jag reagerar på olika sorters mat.
-Vänta på provsvar
-Kontakta läkare om hur jag går vidare med allt ( dietist osv)
-Försöka klara mig utan Loperamid ( det kommer bli stentufft, men jag behöver ju lära mig min kropp, istället för att proppa den full med medicin som gör mig både extremt kissnödig och uttorkad)
-Sluta snusa ( för tillfället har jag snusstopp under arbetstid, ska börja skära ner på snuset hemma med)
-Skriva matdagbok över hur jag reagerar på olika sorters mat.
-Vänta på provsvar
-Kontakta läkare om hur jag går vidare med allt ( dietist osv)
-Försöka klara mig utan Loperamid ( det kommer bli stentufft, men jag behöver ju lära mig min kropp, istället för att proppa den full med medicin som gör mig både extremt kissnödig och uttorkad)
Möjligtvis IBS
Efter sisådär två veckor av oro för att min mage ska haverera sådär som den gjorde för 14 dagar sen, så har jag äntligen tagit tag i problemet. Efter ännu en haveriattack på jobbet igår ringde jag äntligen vårdcentralen och fick en tid samma dag, wohej. Fick tyvärr byta bort mitt städ som jag hade igår, så jag ska ha det imorgon istället, men men.
Troligtvis finns det tre olika alternativ som gör att min mage hatar mig;
1) gluten
2) laktos
3) IBS
Min doktor trodde ändå att det verkar som att det är IBS som är problemet, och efter att ha tillbringat någon timme framför olika forum för ibs-are, sjukvårdsrådgivningen osv så tror jag faktiskt med att det är det. Tyvärr. En ofarlig, men obotlig sjukdom som kan gå i skov, kan vara för alltid eller bara dyka upp för att sedan försvinna för gott efter ett tag. I mitt fall är det nog permanent då jag så länge jag kan minnas har haft problem med min mage ( det kanske inte är så konstigt att jag kallades för Pumba hörrni ;)).
Jag tror ärligt talat att jag aldrig har haft en smärtfri dag för min mage. Och om jag nu har haft det så kan jag nog räkna de dagarna på en, möjligtvis 2 händer. Tänk alla besök jag gjort hos doktorer som påstått att jag lidit av magkatarr, men att medicinen helt enkelt inte hjälpt har de inte brytt sig om, att man har fått höra att det nog inte är något. Men det är ju något som inte stämmer när man får sådana kramper i magen att man ligger dubbelvikt på toastolen och kallsvettas och tror att man ska dö. Nu är ju tack och lov inte alla "anfallen" sådana, vissa dagar molar det "bara" i magen, medans andra dagar får spenderas mestadels på toaletten.
Min största rädsla nu är att det ska sätta sig psykiskt. För det händer ju att det gör det. Rädslan av att inte kunna komma till en toalett, rädslan för att äta något och inte veta om man kommer reagera på det osv. Men när jag väl har fått mina testsvar tillbaka och vet om det är just gluten, laktos eller ibs så ska jag kontakta dietist så jag kan lägga upp en diet för vad jag klarar äta osv. Möjligtvis träffa någon att prata om för oron, för den finns alltid där, jag har ångest när jag vaknar på morgonen, för jag vet inte hur min mage kommer bete sig under dagen, ångest när jag kommer till jobbet för att magen börjar märkas av och sedan ångest hela dagen till jag kommer hem och vet att jag har tillgång till toalett.
Om ni är nyfikna på ibs så finns det bra information här
Måste fixa:
Loperamid
Minifom
Prata med doktor om att möjligtvis få Egazil Duretter utskrivet.
Troligtvis finns det tre olika alternativ som gör att min mage hatar mig;
1) gluten
2) laktos
3) IBS
Min doktor trodde ändå att det verkar som att det är IBS som är problemet, och efter att ha tillbringat någon timme framför olika forum för ibs-are, sjukvårdsrådgivningen osv så tror jag faktiskt med att det är det. Tyvärr. En ofarlig, men obotlig sjukdom som kan gå i skov, kan vara för alltid eller bara dyka upp för att sedan försvinna för gott efter ett tag. I mitt fall är det nog permanent då jag så länge jag kan minnas har haft problem med min mage ( det kanske inte är så konstigt att jag kallades för Pumba hörrni ;)).
Jag tror ärligt talat att jag aldrig har haft en smärtfri dag för min mage. Och om jag nu har haft det så kan jag nog räkna de dagarna på en, möjligtvis 2 händer. Tänk alla besök jag gjort hos doktorer som påstått att jag lidit av magkatarr, men att medicinen helt enkelt inte hjälpt har de inte brytt sig om, att man har fått höra att det nog inte är något. Men det är ju något som inte stämmer när man får sådana kramper i magen att man ligger dubbelvikt på toastolen och kallsvettas och tror att man ska dö. Nu är ju tack och lov inte alla "anfallen" sådana, vissa dagar molar det "bara" i magen, medans andra dagar får spenderas mestadels på toaletten.
Min största rädsla nu är att det ska sätta sig psykiskt. För det händer ju att det gör det. Rädslan av att inte kunna komma till en toalett, rädslan för att äta något och inte veta om man kommer reagera på det osv. Men när jag väl har fått mina testsvar tillbaka och vet om det är just gluten, laktos eller ibs så ska jag kontakta dietist så jag kan lägga upp en diet för vad jag klarar äta osv. Möjligtvis träffa någon att prata om för oron, för den finns alltid där, jag har ångest när jag vaknar på morgonen, för jag vet inte hur min mage kommer bete sig under dagen, ångest när jag kommer till jobbet för att magen börjar märkas av och sedan ångest hela dagen till jag kommer hem och vet att jag har tillgång till toalett.
Om ni är nyfikna på ibs så finns det bra information här
Måste fixa:
Loperamid
Minifom
Prata med doktor om att möjligtvis få Egazil Duretter utskrivet.
Livet i krampaktigt tillstånd.
Jaha. jobbet gick ju bra idag... ända till min mage sade "stopp, nu vill jag inte vara med mer"
Hade precis cyklat ut för att ta kaffeturen när jag fick så ont i magen att jag inte kunde stå upp. Kom in till nr 1 på kaffeturen, kramp i magen så jag var tvungen att sätta mig ner direkt. Sen ge medicin och försöka prata lite, såklart otroligt pratsam så jag kunde ju inte komma ifrån vidare kvickt. Satt och småpratade samtidigt som magen krampade vidare och jag kallsvettades som en gnu.
efter 15 minuter kom jag därifrån och då var jag så matt i hela kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen, jo, för när nästa kramp kom visste jag. En toalett hade nog suttit fint. Så tack gode gud att jag var på hemmaplan och bara hade ett par 20 meter hem till min lägenhet. kom inte längre än så.
Efter 25 minuters krampande mage och en kallsvettig kropp fick jag fram mobilen och ringde till jobbet och sa att jag tyvärr inte kunde jobba mer idag. Jag hade tack och lov bara två personer på eftermiddagsturen idag, så de skulle ta den sista åt mig - TACK!
Sen kom ju nästa problem. Jobbmobil samt nycklar var ju hemma hos mig. Hur få tillbaka de till jobbet när jag inte kan lämna toaletten? Tack och lov kunde Joel komma bort och hämta upp sakerna och sedan lämna av de på jobbet. Efter det kunde jag äntligen krypa ner i sängen. Somnade efter ett tag med Hubban bredvid mig och vaknade upp vid 17 - snåret och mådde aningens bättre.
Nu har jag fått i mig lite mat, och det känns bättre. Magen knorrar på, men inga mer hemska kramper iaf. Misstänker att det var maten jag åt idag, den smakade inget vidare faktiskt. Tur är iaf att jag är ledig imorgon, så jag missar ingen arbetsdag, tur det.
Det tråkiga är att jag skulle ju haft min date med Johanna G idag :( nu blir det inget förrän nästa vecka om jag kan då hon är hemma. Synd. Och sen skulle ju Mattias kommit hem till oss ikväll och druckit lite öl, blir inget av det heller, och nu är Joel hos Filip & Emelie, och dit kunde jag ju inte följa med. Så jag är hemma själv med hubban. Rätt skönt iofs, får kolla på det jag vill på tv, kan lägga mig när jag vill och bre ut mig i sängen - gett!
Imorgon ska jag försöka träffa Johanna T iaf. Om jag mår bra imorgon vill säga. Men jag hoppas att en natts god sömn och mycket vatten ska ställa iordning vätskebalansen igen. KÄnner mig lite yr nu faktiskt.
Nä, äter till soffan och kurera mig.
Hade precis cyklat ut för att ta kaffeturen när jag fick så ont i magen att jag inte kunde stå upp. Kom in till nr 1 på kaffeturen, kramp i magen så jag var tvungen att sätta mig ner direkt. Sen ge medicin och försöka prata lite, såklart otroligt pratsam så jag kunde ju inte komma ifrån vidare kvickt. Satt och småpratade samtidigt som magen krampade vidare och jag kallsvettades som en gnu.
efter 15 minuter kom jag därifrån och då var jag så matt i hela kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen, jo, för när nästa kramp kom visste jag. En toalett hade nog suttit fint. Så tack gode gud att jag var på hemmaplan och bara hade ett par 20 meter hem till min lägenhet. kom inte längre än så.
Efter 25 minuters krampande mage och en kallsvettig kropp fick jag fram mobilen och ringde till jobbet och sa att jag tyvärr inte kunde jobba mer idag. Jag hade tack och lov bara två personer på eftermiddagsturen idag, så de skulle ta den sista åt mig - TACK!
Sen kom ju nästa problem. Jobbmobil samt nycklar var ju hemma hos mig. Hur få tillbaka de till jobbet när jag inte kan lämna toaletten? Tack och lov kunde Joel komma bort och hämta upp sakerna och sedan lämna av de på jobbet. Efter det kunde jag äntligen krypa ner i sängen. Somnade efter ett tag med Hubban bredvid mig och vaknade upp vid 17 - snåret och mådde aningens bättre.
Nu har jag fått i mig lite mat, och det känns bättre. Magen knorrar på, men inga mer hemska kramper iaf. Misstänker att det var maten jag åt idag, den smakade inget vidare faktiskt. Tur är iaf att jag är ledig imorgon, så jag missar ingen arbetsdag, tur det.
Det tråkiga är att jag skulle ju haft min date med Johanna G idag :( nu blir det inget förrän nästa vecka om jag kan då hon är hemma. Synd. Och sen skulle ju Mattias kommit hem till oss ikväll och druckit lite öl, blir inget av det heller, och nu är Joel hos Filip & Emelie, och dit kunde jag ju inte följa med. Så jag är hemma själv med hubban. Rätt skönt iofs, får kolla på det jag vill på tv, kan lägga mig när jag vill och bre ut mig i sängen - gett!
Imorgon ska jag försöka träffa Johanna T iaf. Om jag mår bra imorgon vill säga. Men jag hoppas att en natts god sömn och mycket vatten ska ställa iordning vätskebalansen igen. KÄnner mig lite yr nu faktiskt.
Nä, äter till soffan och kurera mig.