SWEETPANDEMONIUM

Jag skräms av mitt eget mående just nu. Jag kämpar så hårt för att hela tiden vara på topp att dalarna blir så himla djupa när det väl svänger över. Pms från helvetet som skrämde Joel, som fick honom att tvivla på om jag över huvudtaget var frisk någonstans. Att bryta ihop över minsta lilla är liksom inget jag sitter och längtar efter, men så händer det, minsta lilla som triggar igång någon dålig tankebana och så faller jag.

Saknar en trygg famn att få krypa tätt intill, känna värme mot min kropp, och höra lugnande hjärtslag. En varsam hand som smeker min kind och någon som säger " Allt kommer bli bra". Det gör ont!

Fick mina journalkopior igår, inte direkt något resultat som jag har nytta av, bara massa om operationen, ingenting alls om hur tiden på uppvaket var. Men det är klart, har de misskött sig så är det ju svårare att bevisa så länge det inte finns nerskrivet i någon journal. Det här kommer bli så mycket svårare än vad jag trott.
Dessutom så ringde min läkares sekreterare idag och gav mig en ny tid på torsdag nästa vecka. För vaddå, undrade jag. För en diskussion om hur vi ska behandla dig och din mage, svarade hon. Jaha, precis vad jag behöver, ännu ett SAMTAL om vad som är bra och inte bra för min mage. Det har ju inte givit mig någon nytta så här långt, hur ska det kunna göra det nu? När jag inte ens får göra de undersökningar som jag faktiskt behöver göra, för att se så det inte är något annat som är fel på mig. Åh, jag önskar nästan att jag är PMSig nästa vecka med, så jag verkligen kan störtlipa, skrika och få panik över allt. Då, DÅ, kanske de tar mig på allvar. Kanske.

Mitt i allt magkaos och ångest över diverse saker så finns det tack och lov ljusglimtar. Min alldeles egna lilla ljusglimt E kommer hit. I helgen. Med mannen M. Det ska bli så underbart, så fantastiskt underbart.

Det känns fortfarande som en dröm när jag tänker på att vi passade så bra ihop, som om det inte riktigt var verkligt, om jag verkligen förtjänade att få ha en alledeles egen vän. Någon som faktiskt accepterar mig för den jag är, för allt jag gjort och hur jag mår. Någon att hålla i handen när magen kaosar, någon att powernappa med när bakfyllan är för jobbig. Någon som jag kan öppna mig helt för, och få samma respons tillbaka. Någon som älskar mig, och någon som jag kan älska tillbaka.
Fröken Gråberg, du är min bästa, älskade vän!

♥

You call me up in the mornings
We'll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep

And we talk about friends and we talk about records,
talk about life and we'll talk about death
And we dance in the living room, dance on the sidewalks
Dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this

[...]

You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I'm by your side
When it's raining, we'll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time

And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes
And I even like the birthday presents you get me
And we dance in the living room, dance on the sidewalks
Dance in the movies, dance at the festivals, let's dance, dance
No men ever really dance like this

My best friend, Fröken Gråberg.
Forever in my heart ♥

Jag är så sick sick sick på mitt mående alltså. Igår blev det en mindre rolig dag då jag vaknade och bodde på toaletten om vartannat. Sen, när allt lugnat ner sig så fanns det ju inget ätbart hemma, så var tvungen att åka ner på ICA och handla. Känner hur illamåendet bubblar i halsen, och jag ser små prickar framför ögonen. Fokuserar på maten, går så fort benen bär. Kommer till kassan. Inser att jag glömt min Proviva. Halvjoggar lite lätt fram till hyllan, tar min proviva, vänder om och känner hur allt snurrar till. Benen börjar skaka, jag börjar kallsvettas och paniken tränger in i mig. Håller krampaktigt i kassan när jag ska betala. Fumlar med kortet, tappar det, plockar upp det. Packar ner mina varor och skyndar ut till bilen.

i bilen sitter jag sedan och andas, alldeles för fort, öppnar bildörren ett tag. Efter några minuter är jag tillräckligt klar för att köra hem.
Hemma blir det inte bättre. Det fortsätter snurra, jag mår rejält illa och huvudvärken har blivit enorm. Gråter, hyperventilerar och tror på allvar att jag ska dö. Ringer mamma som råder mig att stanna hemma. Ringer jobbet som är väldigt förstående, " Det hörs att du inte alls mår bra, du låter helt förstörd", jo tack.

Imorse kände jag mig faktiskt aningens bättre. Till jag hade fått ner lite frukost. Då sparkade magen bakut och började krampa, så som den inte har gjort på flera månader. Sen kom huvudvärken och yrseln tillbaka. Så... ännu en dag hemma. Det känns inte bra. Jag hatar att vara hemma från jobbet. Det ger mig ångest. Mer ångest fick jag när jag skulle sjukskriva mig och chefen svarade. Det lät irriterat, och jag fick panik över att min förra chef kanske hade sagt allt det där hemska som blev sagt på mitt lönesamtal, om hur opålitlig jag var, hur hög frånvaro jag hade osv ( allt det där som faktiskt inte var sant, 10 dagars frånvaro på ett år är inte så mkt i mina ögon...). Så när vi lagt på, chefen och jag, kunde jag inte slappan av, utan fick mer och mer ångest, och mer och mer panik över läget. Det här är absolut inte bra. Men hur fan ska man bete sig?

Jag lyckades iaf somna om tillslut. Och nu har huvudvärken än en gång smugit sig på, det är så jäka jobbigt det här. Mamma tyckte jag skulle kolla så jag inte var gravid, och det kan jag ju meddela att så inte är fallet. Här jäser det inga bullar. Så då måste det vara något annat som spökar i kroppen.

Jag hatar det här.

Mitt i allt elände med en strulig mage och ett nytt tillskott bland symptomen; Illamående från helvetet, så mår jag ändå bra. Bra och faktiskt riktigt jäkla bra. Jag är så sjukt glad. Glad över mina underbara vänner, min underbara Joel, mina underbara föräldrar och mestaste bästaste glad i att jag har Erica.

Helgen har varit så underbar. Resan till Kalmar var aningens nervöst. Joel drack öl på vägen ner och jag snusade frenetiskt. Men när vi körde förbi första skylten där det stod Kalmar så släppte allt och fjärilarna flög sin kos. Lugn och fin rattade jag mig fram längs vägar, vägarbeten och slutligen smågator. Stannar på Ericas gata och ringer. Och hon kommer ut och möter oss. Min lilla ängel står verkligen där, utanför min bil och ler mot mig. Så vacker och så glad står hon där i mörkret och ler mot mig och kramar mig.

Husesyn, vin, kattklappar och huntratals fotografier. Kramar, skratt och roliga berättelser från våra liv.
Bakfylla, taktisk vila, jonglering, mys och utgång.

Min fröken Gråberg och jag passade ihop. Det var precis som om vi alltid kännt varandra ( 3 års mailande, smsande och telefonsnack) och att enda skillnaden nu var att det faktiskt satt en livs levande, underbart söt, Erica bredvid mig när jag pratade med henne. Det är ren och skär kärlek det! Kärlek till min bästaste bästa vän ♥

Nu så, om några timmar så åker fröken MLY och herr Russia till Kalmar. Ska bli så roligt! Umgås med bästisErica och bara ha det bra.
Längtar <3

Idag är dock en jobbig dag, skulle äntligen få göra min rektoskopi, men NEJ. Enligt mina prover jag har tagit nu, så är jag frisk. Jag är alltså för frisk i min läkares ögon för att få göra en rektoskopi. För frisk? Jag känner då ingen som har sådana problem med sin mage som jag har. Dessutom menade han på att jag är ung, jag har nog inget som är farligt. Fy fan, hur kan man bara säga så när man är läkare. Jag frågade om jag kunde få en remiss till en koloskopi istället, men det var inte aktuellt i nuläget.
Så nu har jag alltså gått och oroat mig för rektoskopin i nästan 1 månad, har spenderat hela dagen på toaletten för att jag varit så nervös, inte kunnat äta osv, och så möts man av " Det blir inget"

Så efter att ha spenderat 1 timme med att storlipa åt besvikelsen/ ilskan över att inte få göra den här undersökningen så är jag nu tillbaka på noll. Min första tanke är måste hitta en ny läkare, frågan är bara hur...

Men nej, nu får jag lägga alla bekymmer åt sidan, för jag ska ha en sån sjukt jävla rolig helg. WOHOO. Kalmar, here I come!

Det känns obehagligt tomt här hemma. Joel har åkt till Sthlm för att se Metallica, och jag, jag sitter hemma och har ångest över att vara ensam.
Det är skrämmande att jag inte orkar vara själv. Skrämmande att jag sover extremt dåligt när jag är själv, och skrämmande att jag mest i skrivande stund hade velat bli plakat och få minnesluckor om att jag är själv. SKRÄMMANDE!
Jag känner mig värre än en 2 dagars kattunge som måste ha övervakning dygnet runt, så jag får i mig mat och inte blir uppäten av min mamma ( dock osäker på om min mamma skulle velat äta upp mig som nykläckt bäbis, än mindre klart om hon vill det nu när jag är vuxen...)

Men jag skyller det mesta av min extrema nojighet över ensamhet på att jag har mens och det är synd om mig, jag har ont och jag gråter för ingenting, så varför inte gråta över att jag är ensam hemma. Och gnälla. Det får man ju, när man har pms. Då kan man komma undan med precis allt, förutom när man försöker förklara varför chokladen är slut,
"Jomen, förlåt älskling, jag har pms". För den fungerar inte, för här hemma är chokladen alltid slut.
Det som dock inte fungerade var att be Joel stanna hemma från Sthlm för att värma vetekudden åt mig och pyssla om mig nu när jag har ont och är ledsen och grinar och snorar om vartannat.

För att avluta med något positivt ( jo, jag kan vara positiv med!) så ska jag faktiskt åka till Kalmar på fredag. Kälmäh!  Jag ska nämligen hälsa på lilla fröken Gråberg, hennes man M och deras lilla pälsboll Tigra. Med mig har jag Joel och ett sjuhelsikes gott humör. Det ska bli så roligt, långa pratstunder i ett förhoppningsvis varmt och soligt väder, vinpimplande på balkongen och E, vi måste faktiskt shoppelihoppa lite med ^^!.