Öronhelvete.
My ear is killing me!!!
Har ju precis kommit in i jobbrutinerna igen, och så går mitt öra och fuckar upp sig. Det gör så ont, hela högra halvan av huvudet värker, jag är yr, förlyld och har jobbig hosta. Härligt.
Så det blir inget jobb för fröken MLY imorgon, hon ska ligga i sängen och snorta nässpray och knapra alvedon. Jag hade mycket hellre jobbat och tjänat pengar, men jag måste ju lära mig lyssna på min kropp någon gång. Varför ska man få så dåligt samvete över att behöva sjukskriva sig? Man rår ju inte för att man blir sjuk, men ändå får jag sådant dåligt samvete över att behöva sjukskriva mig.
Så nu ska jag kila ner till Apoteket och köpa nässpray och alvedon. Joels nässpray vågar jag inte ta, han kör ju med såndära menthol, och det fungerar inte i min näsa, jag bara blöder av det. Så jag får skaffa mig ett eget.
Sen ska jag packa upp resväskan ( som jag borde ha gjort i måndags...) och sen krypa ner i soffan.
Bröööööl!
Kaktus
Man blir då aldrig bakfull utomlands...
Det är ju rätt sjukt hur fort dagarna går när man har semester. Jag hade tagit med mitt block, så jag skulle föra dagboksanteckningar för varje dag. Sista dagen hade jag fortfarande inte öppnat det där blocket...
Våra dagar såg dock ändå nästan alltid likadana ut.
Uppstigning vid 8, Joel går och köpte frukost, jag börjar kleta på solkräm, sätta i linser och ta mediciner. Vi äter frukosten på balkongen och ser solen gå upp över berget. Vid 9 traskar vi ner till vackra Amadores, där vi ligger och pressar till klockan blir 3, ibland längre. Sedan traskar vi hem, vilar lite grann, eller sätter oss på balkongen och spelar yatzy medan vi dricker San Miguel.
Utgång mot köpcentret vit 19, hemgång allt mellan 21.30 - 02.30...
En dag, jag tror det var tisdagen första veckan, så tyckte Joel vi skulle ut på en pub. Vi andra instämde. Vi valde Snoopys, där de hade en jättetrevlig engelsk DJ, som spelade massa goa låtar. Fördel - Happy Hour, hela natten lång. Nackdel - Happy Hour, hela natten lång. Nackdel 2- Gratis tequila shot.
Svärföräldrarna begav sig hemmåt vid midnatt, jag och joel skulle bara stanna "liiite" till. Det blev sisådär myyycket till. Vi träffade ett svenskt par från Västerås, och vi turades om att köpa diverse drinkar, öl och annat gott. Vid halv tre var jag på tok för rund om fötterna, så jag och Joel begav oss hemmåt. Somnade så fort lilla huvudet hamnade på kudden och vaknade sedan några timmar senare och mådde PYTON!
Aldrig i hela mitt liv har jag mått så dåligt på bakfyllan. Joel har alltid intalat mig att man inte blir bakfull när man är utomlands, men det här var fan inte nådigt. Vid ettsnåret kunde jag iaf masa mig ut till poolen, där jag orkade ligga i drygt två timmar, för att sedan drösa in i sängen och må piss resten av kvällen.
Det var en sjujäkla tur att nästan alla resterande dagar innehöll ett mer normalt intag av alkohol.
Våra dagar såg dock ändå nästan alltid likadana ut.
Uppstigning vid 8, Joel går och köpte frukost, jag börjar kleta på solkräm, sätta i linser och ta mediciner. Vi äter frukosten på balkongen och ser solen gå upp över berget. Vid 9 traskar vi ner till vackra Amadores, där vi ligger och pressar till klockan blir 3, ibland längre. Sedan traskar vi hem, vilar lite grann, eller sätter oss på balkongen och spelar yatzy medan vi dricker San Miguel.
Utgång mot köpcentret vit 19, hemgång allt mellan 21.30 - 02.30...
En dag, jag tror det var tisdagen första veckan, så tyckte Joel vi skulle ut på en pub. Vi andra instämde. Vi valde Snoopys, där de hade en jättetrevlig engelsk DJ, som spelade massa goa låtar. Fördel - Happy Hour, hela natten lång. Nackdel - Happy Hour, hela natten lång. Nackdel 2- Gratis tequila shot.
Svärföräldrarna begav sig hemmåt vid midnatt, jag och joel skulle bara stanna "liiite" till. Det blev sisådär myyycket till. Vi träffade ett svenskt par från Västerås, och vi turades om att köpa diverse drinkar, öl och annat gott. Vid halv tre var jag på tok för rund om fötterna, så jag och Joel begav oss hemmåt. Somnade så fort lilla huvudet hamnade på kudden och vaknade sedan några timmar senare och mådde PYTON!
Aldrig i hela mitt liv har jag mått så dåligt på bakfyllan. Joel har alltid intalat mig att man inte blir bakfull när man är utomlands, men det här var fan inte nådigt. Vid ettsnåret kunde jag iaf masa mig ut till poolen, där jag orkade ligga i drygt två timmar, för att sedan drösa in i sängen och må piss resten av kvällen.
Det var en sjujäkla tur att nästan alla resterande dagar innehöll ett mer normalt intag av alkohol.
Början på semestern - KAOS!
Så var man hemma i kalla Sverige igen. SNYFT! Hade gärna haft lite mer semester, men på något vis är det ändå rätt skönt att vara hemma igen.
Resan mot Gran Canaria började ju bra i alla fall. Parkerade bilen på Malmö flygplats vid 05 på morgonen den 8 november, åt frallor och drack coca cola, resten av sällskapet ( dvs Joel samt svärföräldrarna hinkade i sig öl och Mummelmann) sen in och vänta på inceckning, göra hela säkerhetsproceduren ( Linda, jag behövde inte bli visiterad ;)) och sedan vänta på att gå ombord på planet.
Flygresan gick faktiskt bra, dock blev jag ( som alltid när jag flyger) monsterkissenödig, stackars Patrick som fick flytta sig hela tiden för att låta mig komma förbi. Blev lite alkoholintag på flyget, ett gott vitt vin, flygplansmaten var dock katastrof. Kyckling med chili!!! Jag tål ju inte stark mat längre... Så jag fick snällt äta två små frallor istället, samt lite förrätt och efterrätt. Joel blev på gasen och yrade om taxen Ludde som dog i Joels armar när Joel var liten. Så jag fick tårka tårar, medan jag höll mig för skratt.
När vi väl kommer ut med vårat bagage i högsta hugg, redo att åka till Hotel Maracaibo så möts vi av världens största chock och världens sämsta service. Apollopersonalen ger oss ett brev i handen, säger " Maracaibo går inte att bo på, det är en byggarbetsplats, ni kommer att få bo på ett annat hotell istället" EH, SAY WHAT? De menar då på att Maracaibo har varit under renovering sen i september, och att de inte är färdiga ännu, och vi ska få bo på ett annat hotell, med sämre läge "Ni får ju självklart taxipengar så ni kan ta er till stranden osv, och sen får ni en kompensation på 500 kr per person, det blir väl bra?" BRA? hur i helvete kan något sådant vara bra? Här betalar man extra för att få en lägenhet högt uppe och med havsutsikt, och sedan blir man förvisad till ett hotell som man måste ta taxi för att ens komma till stranden?
När chocken hade lagt sig började ansiktet rycka sådär otrevligt. Inte gråta, intalade jag mig själv. Men sen var det kört. Jag störtlipade. I 2½ timme. Efter att Joel hade skällt ut Apollopersonalen och Patrick hotat med att stämma de så blev vi ivägskickade på en buss utan guide, och fick åka i nästinpå 2 timmar till vi kom till vårat råttbo där vi skulle bo. Det visade sig vara ett hotell som inte ens är öppet för allmänheten, utan ett hotell som de öppnar när det blir kris. Jamen tack! Utsikt betongvägg, liksom! Jättefint...
Efter många om och men fick vi till slut åka till Maracaibo ändå, trots att det var en byggarbetsplats. Rum på nedersta våningen dock, men ack så fina. Helt nyrenoverade, nya sängar, nya soffor, bort och stolar, allt var helt nytt.
Nackdelen var att det rände polska byggarbetare överrallt. Och de jobbade ju inte snabbt heller. Det var väl runt 30 byggarbetare där, ändå sprang de helt oorganiserat mellan våningarna för att skruva i en skruv på våning tre, sedan ner på våning ett och kakla lite. Dessutom jobbade de från tidig morgon till sent på nätterna, vilket gjorde att man inte kunde sova.
Tur då att man iaf är ute och ränner hela dagarna, så man bara är där de få timmar på kvällen när man ska sova. Eh, försöka sova...
Resan mot Gran Canaria började ju bra i alla fall. Parkerade bilen på Malmö flygplats vid 05 på morgonen den 8 november, åt frallor och drack coca cola, resten av sällskapet ( dvs Joel samt svärföräldrarna hinkade i sig öl och Mummelmann) sen in och vänta på inceckning, göra hela säkerhetsproceduren ( Linda, jag behövde inte bli visiterad ;)) och sedan vänta på att gå ombord på planet.
Flygresan gick faktiskt bra, dock blev jag ( som alltid när jag flyger) monsterkissenödig, stackars Patrick som fick flytta sig hela tiden för att låta mig komma förbi. Blev lite alkoholintag på flyget, ett gott vitt vin, flygplansmaten var dock katastrof. Kyckling med chili!!! Jag tål ju inte stark mat längre... Så jag fick snällt äta två små frallor istället, samt lite förrätt och efterrätt. Joel blev på gasen och yrade om taxen Ludde som dog i Joels armar när Joel var liten. Så jag fick tårka tårar, medan jag höll mig för skratt.
När vi väl kommer ut med vårat bagage i högsta hugg, redo att åka till Hotel Maracaibo så möts vi av världens största chock och världens sämsta service. Apollopersonalen ger oss ett brev i handen, säger " Maracaibo går inte att bo på, det är en byggarbetsplats, ni kommer att få bo på ett annat hotell istället" EH, SAY WHAT? De menar då på att Maracaibo har varit under renovering sen i september, och att de inte är färdiga ännu, och vi ska få bo på ett annat hotell, med sämre läge "Ni får ju självklart taxipengar så ni kan ta er till stranden osv, och sen får ni en kompensation på 500 kr per person, det blir väl bra?" BRA? hur i helvete kan något sådant vara bra? Här betalar man extra för att få en lägenhet högt uppe och med havsutsikt, och sedan blir man förvisad till ett hotell som man måste ta taxi för att ens komma till stranden?
När chocken hade lagt sig började ansiktet rycka sådär otrevligt. Inte gråta, intalade jag mig själv. Men sen var det kört. Jag störtlipade. I 2½ timme. Efter att Joel hade skällt ut Apollopersonalen och Patrick hotat med att stämma de så blev vi ivägskickade på en buss utan guide, och fick åka i nästinpå 2 timmar till vi kom till vårat råttbo där vi skulle bo. Det visade sig vara ett hotell som inte ens är öppet för allmänheten, utan ett hotell som de öppnar när det blir kris. Jamen tack! Utsikt betongvägg, liksom! Jättefint...
Efter många om och men fick vi till slut åka till Maracaibo ändå, trots att det var en byggarbetsplats. Rum på nedersta våningen dock, men ack så fina. Helt nyrenoverade, nya sängar, nya soffor, bort och stolar, allt var helt nytt.
Nackdelen var att det rände polska byggarbetare överrallt. Och de jobbade ju inte snabbt heller. Det var väl runt 30 byggarbetare där, ändå sprang de helt oorganiserat mellan våningarna för att skruva i en skruv på våning tre, sedan ner på våning ett och kakla lite. Dessutom jobbade de från tidig morgon till sent på nätterna, vilket gjorde att man inte kunde sova.
Tur då att man iaf är ute och ränner hela dagarna, så man bara är där de få timmar på kvällen när man ska sova. Eh, försöka sova...
semester!!!
Nu så har allt packats ner i resväskan samt handbagaget, vi har ätit mat med mina föräldrar och nu väntar sängen.
Ska bli riktigt skönt att åka iväg ett slag nu, få sig lite sol och värme, sippa på goda drinkar under ett parasoll, ja ni fattar grejjen ;)
Sköt om er, återkommer om 14 dar.
Ska bli riktigt skönt att åka iväg ett slag nu, få sig lite sol och värme, sippa på goda drinkar under ett parasoll, ja ni fattar grejjen ;)
Sköt om er, återkommer om 14 dar.
Att göra...
Att göra innan ikväll:
* packa klart resväskan
* packa klart handbagaget
* dammsuga lägenhet
* moppa golven
* diska, samt slänga massa sopor
* byta kattlådan
* vattna blommorna
* gå igenom packningen minst några gånger till så jag inte har glömt något
* lämna väskorna i Joels föräldrars bil
* fixa käk
* välja kläder att resa i.
Ja jisses. fullt upp med andra ord.
* packa klart resväskan
* packa klart handbagaget
* dammsuga lägenhet
* moppa golven
* diska, samt slänga massa sopor
* byta kattlådan
* vattna blommorna
* gå igenom packningen minst några gånger till så jag inte har glömt något
* lämna väskorna i Joels föräldrars bil
* fixa käk
* välja kläder att resa i.
Ja jisses. fullt upp med andra ord.
Snart så...
Hjälp!
Vi åker ju i natt. Hur kunde tiden gå så fort? Jag känner mig aningens stressad då min väska börjar väga lite för mycket och jag inte vet vad jag ska plocka ur den, att jag inte lär mig någongång. Man tar ju alltid med sig för mycket kläder...
Känner mig aningens bättre i sinnet nu iaf. Nu ser jag fram emot att få åka iväg, ha riktig semester och njuta av varje dag jag är iväg. Det ska bli bra, allt kommer att bli bra!
Nu ska jag fylla mp3n med massa låtar, ladda batterier till kameran, mobilen osv. Massor att göra, helt enkelt.
Vi åker ju i natt. Hur kunde tiden gå så fort? Jag känner mig aningens stressad då min väska börjar väga lite för mycket och jag inte vet vad jag ska plocka ur den, att jag inte lär mig någongång. Man tar ju alltid med sig för mycket kläder...
Känner mig aningens bättre i sinnet nu iaf. Nu ser jag fram emot att få åka iväg, ha riktig semester och njuta av varje dag jag är iväg. Det ska bli bra, allt kommer att bli bra!
Nu ska jag fylla mp3n med massa låtar, ladda batterier till kameran, mobilen osv. Massor att göra, helt enkelt.
doftar svagt av våta, vita rosor, gammal jord
Om jag skulle utvärdera min sinnesstatus idag så ligger det på totaldepp och ångest. Allt går verkligen i gråskala nu, och jag avskyr det.
Jag började tänka innan, och kom fram till att jag har varit sjuk/ dålig så jävla länge. Halva det här året har jag varit sjuk. det är för fan över 5 månader. Inte konstigt att mitt psyke brakar samman.
Först är det ju den här förbaskade operationen, som jag trodde skulle göra allt bättre, att jag skulle slippa oron om vad knölen var för något, att inte behöva skämmas för en plommonstor knöl, kunna känna mig normal igen, liksom. Istället kretsar tankarna om att allt ändå kommer gå åt helvete igen. Ett fellyft, och jag halkar dit igen, att skaffa barn är ju inte ens på kartan, då blir det ju operation igen. Och vill jag utsätta mig för det? Ja, egentligen, jag drömmer om att bilda familj med Joel, men inte om jag måste genomgå ännu fler smärtsamma operationer efter det.
Till och med jobbet är jag numera osäker på, pga alla tunga lyft, jag menar, jag kan ju inte längre bli besparad allt tungt arbete, för jag ska ju vara frisk nu. Frisk och ny...
Sen kommer maghelvetet som inte blir bättre. 3 månader har det hållit igång nu. 3 månader som kretsar runt en vit jävla toalettstol. Och jag vet ärligt talat inte om jag orkar med ens en dag till. Jag vill kunna vakna upp, inse att jag kanske bara har drömt allt, att jag egentligen är frisk, att jag bara inbillat mig alltihopa. Men tyvärr är det ju inte så.
Det är tre dagar kvar på jobbet nu, sen har jag semester, men inte ens det känns i nuläget som något jag ser fram emot. Allt är en enda stor klump i halsen som växer för var dag. Allt bara kretsar kring oro. Oro och ångest, som jag inte längre kan styra över. Allt är psykbryt och gråt.
Jag började tänka innan, och kom fram till att jag har varit sjuk/ dålig så jävla länge. Halva det här året har jag varit sjuk. det är för fan över 5 månader. Inte konstigt att mitt psyke brakar samman.
Först är det ju den här förbaskade operationen, som jag trodde skulle göra allt bättre, att jag skulle slippa oron om vad knölen var för något, att inte behöva skämmas för en plommonstor knöl, kunna känna mig normal igen, liksom. Istället kretsar tankarna om att allt ändå kommer gå åt helvete igen. Ett fellyft, och jag halkar dit igen, att skaffa barn är ju inte ens på kartan, då blir det ju operation igen. Och vill jag utsätta mig för det? Ja, egentligen, jag drömmer om att bilda familj med Joel, men inte om jag måste genomgå ännu fler smärtsamma operationer efter det.
Till och med jobbet är jag numera osäker på, pga alla tunga lyft, jag menar, jag kan ju inte längre bli besparad allt tungt arbete, för jag ska ju vara frisk nu. Frisk och ny...
Sen kommer maghelvetet som inte blir bättre. 3 månader har det hållit igång nu. 3 månader som kretsar runt en vit jävla toalettstol. Och jag vet ärligt talat inte om jag orkar med ens en dag till. Jag vill kunna vakna upp, inse att jag kanske bara har drömt allt, att jag egentligen är frisk, att jag bara inbillat mig alltihopa. Men tyvärr är det ju inte så.
Det är tre dagar kvar på jobbet nu, sen har jag semester, men inte ens det känns i nuläget som något jag ser fram emot. Allt är en enda stor klump i halsen som växer för var dag. Allt bara kretsar kring oro. Oro och ångest, som jag inte längre kan styra över. Allt är psykbryt och gråt.