SWEETPANDEMONIUM

Tidigt imorgon bitti drar vi till Gran Canaria. Puerto Rico. Me love!
Så redan ikväll tar vi våra resväskor och drar ner till Kastrup. Anledning, vi är sex personer i sällskapet som åker och att få in alla i en bil, med packning = NOLL chans! Så det blir en lång natt, men sedan väntar 2 veckor med härlig, underbar semester.

Uppdaterar kanske en snabbis under resan, med någon frestande solbild eller liknande ^^

Vi hörs och ses, när vi hörs och ses, helt enkelt!

TJO!

 

Dagens tanke: Tänk om jag måste opereras igen?
Min kära mor har påpekat det nu ända sedan jag tog tag i min anmälan, och när till och med min handläggare på pat.nämnden, samt de på las säger att det finns en eventuell chans att jag måste opereras för att åtgärda det som gör att jag fortfarande har ont, ja då blir man en aning skrajsen.

Jag är inte särskilt förtjust i mitt ärr, det är inte snyggt, och det sitter på ett oerhört opassande ställe. Och ska de då gå in och operera igen, och skapa ett nytt, minst lika fult ärr till, näe, då vete katten om jag orkar med det.
Ska jag orka med 1 månad till av sjukskrivning och att vara helt handlingsförlamad då man inte får göra något värre än att blinka, typ? kommer Joel orka med mig som sjukling under ännu en period? kommer jag orka med en till period med smärta och rehabilitering för att bli frisk?

Innerst inne vet jag ju att Joel alltid finns där, han kommer orka med. Och jag vet att jag kommer orka genomlida ännu mer smärta än vad jag redan har, om det leder till att jag blir bra, vill säga! Om jag slipper ha så ont som jag har, och kommer kunna leva ett normalt 24-årigt liv, så absolut.

Men vad händer om det inte blir så? Och värre, vad händer om det inte går att åtgärda, över huvudtaget?

Vaknade tidigt, eller ja, klockan 9 för att vara exakt, och det kändes helt ok. Kanske för att jag somnade i soffan redan innan klockan slog 22 igår, och helt enkelt var utvilad? Mycket mökligt.

Joel stack till jobbet vid lite över 10, och jag låg kvar och myste i sängen, läste The Dirt och önskade att jag med var en riktigt rocker. hur coolt hade inte det varit? The Dirt är för övrigt en sjuhelsikes bra bok. Älskar självbiografier, särskilt över de personer som är mina musikförebilder. Marilyn Manson, Eric Clapton, Mötley Crüe osv.

Nåväl. Min kontaktperson på pat.nämnden ringde mig nyss. Hon hade fått tillbaka ärendet från las och de ansåg att jag skulle söka hjälp. Allstå inte typ psykhjälp nu då, utan söka till las. igen och få mina problem undersökta. Och tack och lov så får jag välja ett annat lasarett än Ljungby då jag har noll förtroende för de som är där. Så Växjö blir det den här gången. Inväntar nu mina papper, så jag kan skicka remiss osv. Hurra att det går frammåt iaf!

Idag väntar småplock i lägenheten, tvätta handdukar och skriva packlista inför resan. Jag ska nog hålla mig sysselsatt vill jag lova.

Det här året har jag lyckats glömma bort min egen födelsedag, samt vår utlandsresa som bär av stapeln den 7 november.

Herre min gud, vad händer med mig? Kommer jag glömma att det är lön den 27e varje månad? Glömma allt som bär med sig trevligheter?

Jag är rädd för mig själv...

I carry your heart with me (I carry it in
my heart)
I am never without it (anywhere
I go you go,my dear; and whatever is done
by only me is your doing,my darling)
I fear no fate (for you are my fate,my sweet)
I want no world (for beautiful you are my world,my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than the soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

I carry your heart (I carry it in my heart)

Vilken underbar födelsedag jag hade igår. Trots att jag låg hemma i feber, ledvärk och en ömmande arm som inte gick att röra på, så hade jag en toppendag. Gratulationerna bokstavligen haglade in, tack alla sötnosar som kom ihåg min dag!

Blev fint uppvaktad av Joel, föräldrarna, svärföräldrarna och Joels mormor o morfar. Även fint samtal från mormor, och från älskade syster. Tack så hemskt mycket!

Och för att toppa födelsedagskänslan så fick jag ett samtal från patientnämnden. De har nu tagit emot mitt brev ( eller ja, de försökte ju ringa redan i fredags, men då missade jag deras samtal) och har nu lagt upp ett händelseförlopp för hur de kommer gå tillväga. Min handledare på pat.nämnden verkar vara riktigt kanon, och hon tyckte verkligen att det var ett oturligt fall jag varit med om. Så nu är det igång, i dagarna får jag hem papper till patientförsäkringen, och de ska kontakta högste hönset på lasarettet. Heja. Nu händer det!

Idag sitter jag vid datorn och myser till bra musik. Jag känner mig bättre i kroppen, febern har lagt sig, armen smärtar inte lika mycket som innan, så nu ska jag samla krafter så jag klarar jobba imorgon, har inget överdrivet ansträngande på jobbet imorgon, så det ska nog gå bra.

Igår blev mitt brev till Patientnämnden färdigt. Fem sidor med händelser under och efter min operation som jag anser ska anmälas och påpekas. Sen återstår det ju att se om det går vidare till HSAN ( hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) som jag bett om att det ska göras i brevet. Därefter väntar jag på att få papper från patientförsäkringen så att jag kan ansöka om skadestånd för de skador som uppstod efter operationen.

Nu väntar ju en ganska lång och jobbig period tills jag vet hur allting går, om det händer något över huvudtaget. Ett ärende till patientförsäkringen tar allt mellan 6 - 12 månader att genomföra, och det är många som får avslag, bland annat för att man har varit ute för sent med sin anmälan, att skadan har varit för liten osv. Men jag är i alla fall ute i god tid med min anmälan, och jag anser inte att mina skador är särskilt små, med tanke på att jag inte hade några problem innan jag opererades, och nu efter operationen finns det en rad saker som jag faktiskt inte längre klarar av att göra, bara en sådan simpel sak som att ligga på sidan och sova kan ibland vara smärtsamt för mig då ljumsken börjar mola och värka, och jag får en enorm tyngdkänsla i ljumsken. Alltså, något som jag inte ens gör en ansträngning till att göra, gör ont. Då tycker jag absolut att det är något som är galet. Nu är det här bara ett litet exempel på vad jag inte kan göra, och det värsta och smärtsammaste, tänker jag inte nämna i bloggen, för jag anser inte att det hör hit, men helt klart anser både jag och mina nära och kära att det är något som är fel, och borde ersättas, då det förmodligen inte kommer bli bättre, det kommer inte läka ut, för då borde det redan ha gjort det. Det har ju trots allt gått 1½ år sedan min operation.

Så, nu håller vi en tumme för mig, och hoppas att det här går vägen.

 

Samtal från Telia:

Teliakille med välartikulerat tal: Hej jag ringer från Telia, jag söker Joel Johansson.
MLY: Jaha, han är på jobbet.
TMVT: Jaha, vad synd.
Kort paus.
TMVT: Jag ringer nämligen för att berätta att ni har vunnit en miljon.
MLY: Ja visst eller hur.
TMVT: Nej, förlåt. Jag skojjar bara. Det har varit en lång dag på jobbet.
MLY: Eller hur.
KLICK!

Seriöst företag

Tors 3 okt 2002 10:25

saker som jag måste göra: + tänka på mitt humör.. + säga ifrån när nåt är fel + berätta hur mkt mina kompisar betyder för mig + sluta sitta på lunar så mkt + bränna marias skivor + prata med han + Plugga matte, för jag fattar inte riktigt + tänka ut vad jag vill ha när jag fyller år ( 20 oktober för er idioter som inte visste det) + sluta spendera pengar på onödiga saker som t. ex choklad i caféterian + städa mitt rum + klippa mig + köpa vinter- och höstkläder + äta mer frukost så man inte blir döhungrig redan under första lektionen i skolan + kolla upp varför jag jämt har så ont i magen + äta c- vitaminer så jag inte blir förkyld + skaffa mig ett liv? F-U-C-K

Hahaha. Ibland älskar jag lunarstorm, inte att sitta där inne och gästboka, utan att läsa mina gamla dagboksinlägg.

Tillägg: Han = Joel
på den tiden vi inte riktigt var ihop.

MLY 2002


Min gamle vän Tobey påminde mig om att vi faktiskt hade haft mailkontakt way back in the days. Det hade jag ju förvisso i minnet, men det jag minns allra bäst är att vi jämt pratade så rysligt länge i telefon med varandra. Vårat rekord låg på 7 timmar i streck. Det var en hel natt med telefonluren tryckt mot örat. Haha. Vi spelade reggae för varandra och var noga med att se till att samtalet hölls igång ( läs: så att inte jag somnade). Jag minns faktiskt att jag la på telefonluren i samma stund som väckarklockan ringde och det var dags att gå till skolan. Det var en lång skoldag, men jag var faktiskt glad och pigg ändå.

På bilden ovan kan en liten MLY beskådas. Jag var väl sisådär 16-17 är skulle jag tippa på. Och för att vara helt ärlig så ser jag ju exakt likadan ut nu. Tobey mailade över en massa gamla bilder på mig igår, bilder som jag helt glömt bort, och som jag skrattade högt åt, tack för påminnelsen!

( För att göra det här inlägget ännu mer intressant så finns fortfarande både byxor och linne kvar i min garderob. Kanske borde vara dags att rensa garderoben snart?)

Ibland funderar jag över hur jag lyckas så bra med att göra klantiga saker. Kan vakna upp och hitta blåmärken på kroppen, blåmärken som jag inte har en susning om hur de kommer dit. Jag går lätt in i saker ( funderar allvarligt på om jag är blind???) och jag klantar till det ( stänger ner bloggen, backar in i stenmurar, tappar glas osv) Men nu lyckades jag med något som jag än så länge inte har gjort innan.

Jag klämde pekfingret i bildörren. Fråga inte hur det gick till, för det vet jag inte ( jag tror nog inte längre att jag är dement, jag VET). Har en svag känsla av att jag höll på att fippla med bilbältet då det hade hakat upp sig, så jag fick öppna bildörren och sen stängde jag igen den med en smäll. Problemet var bara det att fingret fastnade i dörren. Vid första leden på pekfingret, sen hängde resten av fingret ut på insidan av bildörren i en rätt så onaturlig vinkel. Det såg faktiskt ( just då) väldigt roligt ut. Ända till jag insåg att jag satt fast. Och hysteriskt började skrika och rycka i fingret, utan resultat. Och då kopplades väl hjärnan på igen och sa till mig att "Öppna du bildörren MLY, så ska du se att fingret lossnar!". Sagt och gjort.

Fingret lossnade, och då strömmade smärtan till. Hela fingret var inbuktat vid leden, och resterande del av fingret hade vitnat och var helt stumt. körde hem i en ytterst oattraktiv grimas ( och fart för att vara ärlig, kunde inte riktigt koncentrera mig på körningen pga smärtan)
Först syntes en mörkblå rand i den inbuktade delen, sen började fingret svullna upp. Nu har jag svårt att röra fingret över huvudtaget och det värker verkligen ända in i benet på fingret.

Funderar på att be någon av sköterskorna kolla upp det på jobbet, för inte hinner jag masa mig iväg till akuten just nu då jag snart börjar jobba. Får väl hålla en tumme och hoppas att jag inte har lyckats få en spricka i fingret eller liknande.

Igår var det kalas. 25års kalas för Björn. Ett mycket trevligt sådant med. God mat ( smörgåstårta, MUMS!) och trevligt sällskap. Knepig tipsrunda ( undrar om det var därför vinet tog slut så fort?) och roliga presenter.

Roligast var nog mankinin som björn fick av Dan och Annika. Och alla ville verkligen ha den på sig med ( NOT!). Alla utom jag vill säga, som glatt testade den illgröna mankinin som blev känd från filmen Borat. Dock hade jag kläder på mig, kändes lite vulgärt att bara gå runt i en illgrön mankini. Sedan fick jag även Björn och Joel att prova skapelsen. Hade gärna sett höggravida Annika i den, men hon var rädd att den inte skulle passa alls.

Det blev en tidig hemgång från festen då både jag och Joel var ruskigt trötta. Jag med min monsterförkylning, och Joel som varit iväg på kvalmatch halva dagen ( med förlust dock). Så vi var hemma innan tolv och jag steg upp vid 12 idag. Skönt med lång sovmorgon för en gångs skull. Förkylningen är inte bättre, hela huvudet är som en ballong, så jag ska nog ta mig en varm dusch nu och sen krypa ner i soffan och se en film. Hämta lite krafter inför arbetsveckan borde jag med göra, nu väntar min 6 dagars vecka. fy, så segt!

Det märks att hösten är här på riktigt nu. Idag på morgonen var det snorkallt ute. Och förberedd som jag alltid är så köpte jag 2 par fingervantar igår, som passade! ( haha Joel, jag kunde visst hitta fingervantar som passar, som INTE är i barnstorlek!)
Dessvärre låg de kvar på skohyllan ( Ja, jag vet, vi har inte satt upp hatthyllan ännu...) när jag cyklade iväg till jobbet, och sen som jag var så hann jag inte vända och hämta vantarna.

På ett sätt gillar jag hösten. Det är liksom tillåtet att se småfrusen ut, man får gosa in sig i stora stickade koftor och halsdukar. Dessvärre hade jag ju inget av det på mig idag. Regnjackan skyddade inte överdrivet mot kylan som slog emot mig när jag cyklade i ilfart till jobbet. Den kalla vinden brände obehagligt i lungorna desto djupare andetag jag tog. Och händerna, ja de frös helt enkelt halvt ihjäl. Mina fingrar har en tendens att svullna upp så fort det är kyligt i luften ( ett problem som uppstod då jag som liten knodd lekte ute i alldeles för låga minusgrader, utan vantar! En mindre förfrysningsskada med andra ord) så när jag anlände till jobbet kunde jag inte böja på fingrarna alls, utan hade något slags klogrepp efter att jag hållt mig krampaktigt i cykelstyret.

Men jobbet gick bra, klogreppet sloknande tillslut och fingrarna blev dugliga igen. Slutade jobba vid 13, en alldeles lagom start på veckan. Köpte med mig sushi på hemvägen som jag avnjöt i soffan. Sedan bytte jag i kattlådan och sedan... så fastnade jag vid datorn. Lyssnat på Lasses nya album för fjärde dagen i rad, och jag gillart, mycket! Har läst många recensioner och jag kan bara säga att jag gillar hans nya sound. Det är ju fortfarande Lasse. Samma råa, känslosamma texter. Melodier som lätt sätter sig på hjärnan, och redan nu har jag några favoriter som jag till och med nynnar på när jag sluter ögonen för att gå och lägga mig. Och det mina vänner, det är bra musik det!

NOTE TO SELF: Radera aldrig bloggen av misstag igen!

Höll som bäst på att skapa en ny header till bloggen på onsdagkvällen, och råkade först radera en html-kod som gjorde att headern inte syntes alls. Då kom jag på den briljanta idén att skapa en ny blogg för att kunna kopiera html-koden igen. Sagt och gjort. Koden kopierades och allt var frid och fröjd. Höll som bäst på att radera den nyskapade bloggen och klickade på radera, när jag i ögonvrån såg att jag var inne på MIN blogg och raderade, inte den nya, testbloggen. Shit. Försökte gå tillbaka, men misstaget var redan gjort och på en nanosekund så försvann min blogg ur bloggvärlden.

Först förstod jag inte vad jag hade gjort. Tror till och med att jag skrattade. Sen började jag gallskrika. Jag hade just raderat 3 års minnen som inte finns dokumenterat någon annanstans. Skrev ett mail till kundtjänst på blogg, men eftersom det här var sent på kvällen så var det ju stängt. Joel tröstade mig med att det finns backuper på allt nuförtiden, att jag inte skulle oroa mig, men jag som är pessimist in i själen förblev sur och gråtig och funderade på om jag skulle dränka mig i toalettstolen. Nä, men skämt och sido. Det är inte så att jag känner ett tvång av att ha min blogg, men det är min lilla hörna där jag skriver om vad jag gör, och hur jag mår. Bloggen är en ventil för mig, samtidigt som mina vänner som inte bor här får en chans att hänga med i vad som händer i mitt liv. Roliga fester, och ångest och sorg, ja allt finns ju här i en enda salig blandning. Hade jag raderat min blogg av egen vilja hade jag inte brytt mig, då hade jag ansett mig färdig med mitt förflutna, men nu vill jag inte vara färdig, jag vill kunna komma ihåg vad jag gjorde i september 2006 osv. Och eftersom jag lider av demens ( enligt Joel, möjligtvis enligt Hubbe med) så är det skönt att ha nerskrivet vad som händer, så jag vet vad jag har sysslat med.

På torsdagen fick jag ett mail tillbaka från kundtjänst att min blogg hade lämnats över till datateknikerna för upplivning. Och idag på eftermiddagen fick jag ett nytt mail om att bloggen levde igen. Tack gode blogg.se för modern teknik. Och tack för all hjälp med, för den delen!

Nu önskar jag bara att de skulle kunna installera ett barnlås på radera-knappen, så jag inte klantar till mig igen. Eller möjligtvis att jag skaffar mig någon som kan hjälpa mig att designa bloggen. Sistnämnda vore ju säkrast för både bloggen och min hälsa.