Ett inlägg om sås.
Jag hade ( gud förbjude) nämligen tagit med mig en matlåda bestående av isterband, potatis och lingon. MEN INGEN SÅS!
"Ska du verkligen äta det där, utan sås?" frågade någon
"Ja?"
Förstår inte riktigt grejen med sås, förstår inte att man orkar lägga energi på att fråga om jag ska ha sås till min mat? För någon månad sedan var morötter hypen. "Varför äter du morötter till maten, bantar du?" "Nej, jag gillar morötter. Punkt slut!"
Men åter till såsen. Kan någon förklara för mig vad fenomenet är? Ska man ha sås till isterband? Och vad för sås ska det vara isåfall? Räcker det inte med lingon? ( tydligen inte, GUD FÖRBJUDE!)
Jag har aldrig varit någon som kräver sås. Jag anser att en måltid smakar lika bra med sås, som utan, om inte bättre utan då jag allt som oftast blir kass av sås som är gjord på mjölkprodukter.
Att jag sedan lever ihop med en såsoman är ju en annan femma. Joel älskar sås, över allt annat på denna jord. Och jag kan sätta hela min lever på att han skulle kunna bada i sås och sedan äta upp den, bara för att han tycker det är så ljuvligt gott. Men på något vis kompletterar vi varandra rätt bra, för han får alltid välja sås, då jag inte bryr mig, och sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. Typ.
Och finns det något som gör mig mer irriterad än frågor om varför jag inte äter sås, är när jag beställer mat och ber om " INGEN SÅS", och så får man in en tallrik med mat som simmar i sås ( det hände ungefär varannan dag när vi var på semester sist)
Men nä, nu ska jag gå och steka bacon och blodkorv. Ska man ha sås till det? Eller får man ta lingonsylt?
Antisåskvinnan och såsmannen. Är det inte kärlek så säg.
som en gris...
God middag!
Här sitter jag och svettas som en gris. Har känt mig allmänt dassig ett bra tag nu, och är helt ärligt inne på min 9e dag med huvudvärk nu. Igår var jag nere på vårdcentralen för att kolla upp så jag inte hade cancer eller liknande ( då allt blir cancer i mina tankar så fort det inte går över på en dag, typ) Men det var inte cancer, förmodligen spänningshuvudvärk. Men för säkerhetsskull så tömde de mig på blod ( 4 rööööör) och sedan blev jag hemskickad med orden att jag skulle knapra ipren/ibumetin, samt ringa sjukgymnast.
Ibumetin har jag nu knaprat sen igårkväll, men det hjälper inte, det är fortfarande en sådan monsterknäpp huvudvärk som härjar, och jag missade telefontiden till sjukgymnasten då jag hellre prioriterade att försöka sova ut då jag är så sjukt trött hela tiden.
Funderar på om jag ska hoppa in i duschen nu, för att sedan börja leta upp kläder som ska följa med mig till Kalmar i helgen? Ska ju äntligen hälsa på Erica igen. ♥
Beslut: nedlagt ärende.
Fick efter några månaders väntan äntligen beslutet från HSAN. Tyvärr var det ju inte särskilt positivt då ärendet läggs ner pga bristande bevis och att det inte uppfyller kraven för anmälan. Det är synd att det ska vara så förbannat svårt att få igenom en anmälan. Att det ska till att krävas så enormt mycket tid och engagemang, och för att inte tala om kunniga människor som kan hjälpa en ( inget som jag hade i mitt fall, har inte direkt så mycket slantar i plånkan att jag kan skaffa ett juridiskt ombud som hjälper mig).
Man läser ju nästan dagligen om fall där läkare och annan personal blir anmäld för felbehandling osv av patienter. Och säkerligen så är ju det deras sista utväg att just gå till de stora tidningarna för att få sin röst hörda, för att få ett acceptabelt beslut. Nu menar jag inte på att mitt fall var i sådan grad att jag skulle gå till tidningarna med det, men det är ju fel som har begåtts i vården, och det är så många fel, men som jag inte kan anmäla just på grund ut av att jag saknar identitet på de flesta som har gjort felen.
Jag har fått negativ kritik om att jag anmäler mitt fall till HSAN, där det menas på att det är synd om sköterskorna, att de är så stressade. Jag vet att det är stressigt på lasaretten, jag har själv haft praktik där och stressat runt. MEN, jag anser inte att stress ska kunna försvara det som jag blev utsatt för, absolut inte! De har klara rutiner på ett sjukhus för vad som ska ske vid en utskrivning, och i mitt fall så följdes inte de rutinerna, och därav uppstod felet. Ser sköterskan att jag varken kan gå, stå eller sitta upp, samt att jag är så smärtpåverkad att jag gråter, och dessutom inte kunde äta, ja då anser jag att det är tecken nog för att inte bli utskriven.
Men nu orkar jag helt ärligt inte kämpa mer med den här anmälan, och jag borde kanske ha lyssnat när man fick höra om hur stark psykiskt man behövde vara för att klara det. Men man vill ju så gärna att rätt ska vara rätt. Inte ska man väl behöva hålla käften bara för att man anser att man inte klarar anmäla och vinna?
Zombieland
Förra helgen kikade jag, Joel och Filip på Zombieland. Så sjukt jävla kul. Se se se den!
"You gotta enjoy the little things"
. Plötsligt händer det
Att jobba inom hemtjänsten har nog alltid varit ett ganska harmlöst jobb, inga större katastrofer mer än att någon brukare har bajsat ner hela sin lägenhet/ hus, eller att någon backar in i en stenmur ( eh, har då aldrig hänt mig) ( två gånger...) ( stenmuren då!). Ok, sen kan vi ju såklart räkna in dödsfall, brutna lårbenshalsar osv, men det är inte riktigt den nivån jag vill komma till.
I torsdags så hade vi ett riktigt drama på jobbet, minst sagt något som aldrig skett innan.
Jag kommer in på kontoret vid 15.30- tiden och där sitter G, omplåstrad som fanken om ena handen. "Vad i hela fridens namn har du hittat på?" frågar jag, och tänker att nu har hon säkert skurit sig på en skurmopp igen ( jo, det har hänt en gång innan.) " Jag blev påkörd" svarar G. "Påkörd? Av en rullstol då eller?" frågar jag och känner hur jag börjar skratta. "Nej, jag blev påbackad av vaktmästaren när jag gick på gångvägen vid parkeringen" svarar G och då inser jag att hon är allvarlig. Stackars G hade blivit träffad på ena sidan, automatiskt knäat och trillat omkull på marken. Handen hade hon skrapat upp och knä och höft hade fått en del stryk. Stackars G, hoppas verkligen det blir bättre snart, men, måste ju ändå påpeka att det var det mest spännande som hänt på jobbet på senaste tiden.
Sist jag hörde om något såhär riktigt spännande, fast mer åt det komiska hållet var när Joel berättade att en vikarie på hans jobb hade kört in en truck rätt i en stängd hissdörr. Anledningen? Hon hade pratat med en kollega och kollat åt fel håll samtidigt som hon av misstag gasade. Kan ju tillägga att hissen gick sönder.
Well, this really sucks...
Jag finner inte riktigt några ord för den här videon, mer än typ:
konstigt
aningens äckligt
och sist men inte minst, varför?
( och ja, jag la den passande nog i kategorin "Well this sucks...")
. Heartkiller
Vad hände, Ville? Allt var så mycket bättre på Razorblade Romance tiden.
.Positivt & negativt.
Jag är nu inne på min 14e dag som ickesnusare. HEJA MIG! Men jag vill inte ljuga, det är ruskigt kämpigt, har riktiga snussug ibland, och det är då humöret hamnar i botten.
Joel har ju med slutat snusa nu, och det känns bra att få stöd i det hela.
positivt med snusstopp:
* tandköttet läker och mår bra
* tänderna blir inte sådär superäckliga
* andedräkten är fräshare
* magen mår bättre
* jag kan pussas med Joel hur mycket som helst utan att få snus över halva käften
* jag kan äntligen börja använda läppstift utan att oroa mig för att det smetas ut över käften när snusen ska in
* jag sparar pengar
negativt med snusstopp:
* HUMÖRET! Behöver jag säga mer?
Måste säga att vår lägenhet mest börjar likna en krigszon sen vi slutade snusa. Här gormas det, vi slänger ondsinta ordbomber mot varandra, allt för att trasa sönder psyke och själ, vi tjurar som femåringar, vi gråter som små barn, ja.. ni fattar...
9 dagar
Den första januari hade jag en dosa med 8 snus kvar i. Den dosan är slut nu, eller ja,den tog slut för någon dag sedan. Jag har då som mest tagit två riktiga snus per dag, och sedan kört på Onico. Sedan fick jag två snus av joel då han tyckte jag blev för grinig.
Och jag tycker faktiskt att det är bra jobbat av mig. Från att ha snusat allt från en halv - en hel dosa snus om dagen, till att dra ner till max två snus, eller vissa dagar, inga alls. Det är starkt jobbat. Visst svänger humöret en hel del, jag blir grinig, jag blir sur, jag gråter jäkligt mycket. Men det är värt det om jag faktiskt lyckas sluta snusa.
Igår tog även Joel sin sista snus, och det känns skönt att få stöd i den här processen. Jag tror helt klart att vi båda får det lättare att sluta om man slipper frestelser. För det är inte lätt när man ser snusdosor varje gång man öppnar kylskåpet osv. Nä, det här kommer gå bra, det hoppas jag så innerligt!
Idag är jag ledig, har faktiskt bara jobbat en enda dag den här veckan. Sedan nyårsafton har jag varit så jäkla förkyld, med feber och halsont. Jobbade hela min helg, sedan tog det stopp. Kroppen orkade inte mer och jag blev hemma måndag - torsdag för att få tillbaka mina krafter. Och nu känner jag mig faktiskt som en människa igen.
Gårdagen spenderades först på jobbet, sedan på Ikea med Joel, för att sen hem och montera en malmbyrå till sovrummet. Sen kom E & F över lite snabbt så vi kunde säga hejdå till E, som flyttar upp till Sthlm idag för en fem månader lång utbildning ( Stumpan, jag kommer sakna dig som fan! Vem ska jag nu fnissa och dricka vin ihop med när grabbarna Johansson lyssnar på musik och kränger öl?).
Vid 18-tiden landade jag och Joel hemma hos mamma och pappa för mat, vin och Geni. Sjukt kul, som alltid!
Att cykla hem i - 19 grader var väl inte lika kul kan jag säga.
Och ja, nu sitter jag här, ska organisera i min nya byrå, sen hoppa in i duschen, för att sedan se vad den här dagen kan erbjuda. Lite vin med någon av tjejerna kanske?
Imorgon väntar jobbet igen, kväll - tack och lov, får hoppas att det går bra.
Nä, på med lite bra musik nu och sen jäklar ska här donas.
Vi hörs.
Dumma löften...
2010 anlände med stormsteg, med en storslagen nyårsmiddag som hette duga. 3-rätters middag, sällskapsspel och nära på att bli raketmat på torget vid 12 slaget ( vissa borde inte ha tillåtelse att skjuta raketer...), för att sedan frysa röven av sig på hemfärden. Men summa summarum så var det en trevlig kväll. Trevlig, men iskall!
Kylan håller i sig, och man vill ju inte direkt sticka näsan utanför dörren, men vad göra när man har ett jobb som väntar? Kändes inte allt för roligt idag dock då termometern visade - 16 grader, bilen var så frostig att den inte gick att skrapa, och fingrarna svullnade upp och började värka efter två minuter i kylan. Men till jobbet kom jag, aningen försenad dock. Och faktiskt så har jag ju snart jobbat klart även den här helgen. Och det har gått bra, trots förkylning och halsont, feberfrossa till och från, och snussug.
Ja, för ibland är man ju dum. Ibland säger man saker, som man sen ska hålla. Typ, att man ska sluta snusa. Jag är nu inne på min tredje dag utan snus ( ok, det slank in en snus igår och 2 småttingar idag, men annars är det bara nikotinfritt som hamnar under läppen) Och efter bara tre dagar så håller jag redan på att go bananas. Seriöst. Igår ville Joel mörda mig pga mitt temprament som steg i höjden för var minut som tickade utan en snus under läppen. Så i nuläget känns det väl inte sådär jättemotiverat att sluta snusa. Jag orkar inte dampa runt hela dagarna. Men vi får väl se, jag ger det några mer dagar, ser om dampet lugnar ner sig.
Återkommer med uppdatering, och om inte, så har väl Joel låst in mig i förrådet, då hittar ni mig där!
att presentera ett svin
Myskväll med fina donnor
Sen drog vi igång en omgång Geni. Och tro det eller ej, men jag vann! Woohoo! Trodde ju faktiskt att B skulle ta hem segern, men nej, det gjorde jag ^^
Nu har tjejerna precis åkt hem, jag är trött, men vill vara upp lite till, försöka se om jag orkar vänta ut Joel som är hos Filip och dricker öl, men det känns tveksamt. Sovit dåligt de senaste dagarna, varit trött och hängig och med en liten förkylning på lur.
Imorgon ( över till något helt annat) är det tydligen nyårsafton. Kändes konstigt att gå hem från jobbet idag och säga " vi ses nästa år!". För det låter ju som om det är länge till dess, men icke! Redan på fredag klockan 13.45 är jag tillbaka på jobbet och sliter röven av mig. Och på lördag. OCH på söndag. Långvecka. Men det blir lite fina pengar iaf.
Nyår firar vi hos Sasse. Ska bli trevligt. Alla killarna som kommer dit känner jag ju sen innan. Mickan och Alma har jag träffat innan, men Toddes tjej har jag aldrig träffat, så det ska bli intressant. Hoppas på god mat, trevliga samtalsämnen och en bekväm soffa att sitta i ^^
Men ja, det blir nog bra det där!
Det finns inga ord.
Projekt: Anmäla sjukvården. Svårare än vad man tror
Jag fick bekräftelsebrev från HSAN och från patientnämnden om att de mottagit brev och hade/skulle utse handläggare i mitt ärende.
I veckan så mottog jag ett brev från patientnämnden då de hade fått svar från överläkare på anestesikliniken där jag vårdades ( på uppvaket). Jag kan väl inte direkt säga att deras brev var positivt.
I brevet börjar de med att beklaga att det är synd att jag inte är nöjd med den vård som givits till mig. Sen följer 1 ½ A4 sida om hur de har följt sina rutiner, och att jag som patient faktiskt kunde ha påpekat att allt inte stod rätt till.
Say WHAT? Låt oss ta det från början, snälla?! Jag, som patient, var nyopererad, och hade så ont att jag inte ens kunde vifta på tårna. Hur kan de för en sekund tro att jag orkar skrika ut över en hel sal att jag har ont och mår dåligt? Sköterskorna fanns inte på plats, de fanns på sitt lilla kontor den mesta delen av tiden. Jag fick ju inte ens en larmklocka så jag kunde larma på sköterskorna ( och kunde inte, i mitt smärtpåverkade sinne, ens tänka på en sådan sak, jag menar det är faktiskt personalens ansvar att fästa en sådan vid varje säng)
Efter andra operationen mådde jag bättre om jag tänker på smärtan, men absolut inte psykisk, eller fysiskt, för den delen. Jag var så stel i kroppen att jag inte ens klarade att lyfta dricksglaset. Dessutom var jag så utmattad att jag grät för minsta lilla. Hur kan de ens mena på att jag som patient skulle kunna hävda mig?
I brevet skriver de att jag som patient hade möjligheten att stanna kvar över natten. Det är faktiskt rätt spännande, då sköterskan som ansvarde för mig inte verkade så angelägen om att ha kvar mig, utan raskt skjutsade in mig på toaletten och bedömde mig som " tillräckligt frisk för att skrivas ut!". Här bör tilläggas att jag INTE kunde resa mig upp från liggande till sittande. INTE kunde ställa mig upp från sittande till stående, och INTE kunde gå. Men ändå så ansågs jag att vara fullt redo för hemfärd. Enda anledningen till att det står ett JA-kryss i rutan på frågan " vill åka hem" är att jag inte orkade med deras skitsnack och den hemska omvårdnaden jag fick där. INGET ANNAT! Jag var ABSOLUT inte i skick att skrivas ut, och det borde de som jobbade den kvällen faktiskt ha förstått.
Jag har nu hunnit med att skicka ytterligare ett brev till HSAN, där jag har gett svar på tal i allt skitsnack som skrevs i yttrandet från överläkaren, och det är inte nådigt det som skrevs där i.
Jag är, rent ut sagt, SKITTRÖTT på allt det här nu. Jag menar. Man drar igång en sådan här sak just för att man vill få rätt och att få andra att inte hamna i samma situation som man själv har varit i, men gång på gång blir man påmind om det och måste på nytt nysta i all dess otrevligheter. Det gör ont i mig att tänka på operationerna och det som följde, även om det gått så lång tid. Men samtidigt så måste jag strida för det som är rätt för mig, det som kan göra att något blir rätt för en annan människa. Och det sista jag vill är att någon annan är med om samma hemska upplevelse som jag har varit med om. Så därför sparar jag lite krut, sparar och kämpar, just för att få rätt, och för att förhindra att någon annan ska slippa gå igenom samma skit.
Ketchupkvinnan.
Saknar min alldeles egna ketchupkvinna, E.
Saknar på tok för mycket!
Min fina, underbara E, ni vet, hon som är som mig, fast snyggare, smartare, lite längre och nej just det, hon som nu har kortare hår än mig ^^ ( MOHAHAHAHAHA, jag vann!)
Nej, men seriöst. Sist jag träffade min fina vän var i augusti, när vi gjorde Liseberg osäkert. Och det var på tok för längesedan. Men sen kom det två lägenhetsbyten emellan ( jag och Joel flyttade, E och M flyttade) och sen har det helt enkelt inte funnits någon tid att träffas på.
Men, på något underligt sätt så finns vi ändå alltid där. I tanken, i luren, på msn, lite var stans. Och jag är evigt tacksam för det.
Erica, darling. Utan dig hade den här världen varit alldeles för grå, för tyst och tråkig. Du är en sprudlande färgklick, en ljummen vind en sommarkväll, ett jäkla happypill för bövelen!
Jag älskar dig, och det menar jag från botten av mitt hjärta.
