inte nu igen.
Och ja, mycket riktigt så lägger magen av, igen. Det har hänt ett par gånger nu de senaste veckorna, och det är inte roligt alls.
Jag som hade klarat mig så bra, vad är det med våren som gör att min mage ballar ur? För jag brukar alltid må bättre under vintern, våren är alltid värst. Jag vet själv att jag har varit orolig den närmsta tiden, mina hormoner får verkligen min kropp att veta att den lever, känns som jag är inne i världens längsta PMS just nu, men jag vägrar fortfarande att utsätta min kropp för främmande saker som förstör den på mer sätt än vad det hjälper till med. Jag vet ju var min oro kommer ifrån, genom mina samtal med C så har jag fått massvis med teknik för att ta hand om min oro, forcera den ur kroppen och bygga upp mig själv. Emily version 2.0, ja, typ. Men ibland går det inte. Som i morse när jag vaknade av den här känslan. Pang bom, klarvaken. Bara sådär. Och på en sekund så startas hela kroppen upp och ballar ur.
Jag kände på mig redan under gårdagen att det skulle bli en skitdag idag. Jag och älsklingen var på bio och min mage började krampa lite smått, och det höll i sig hela kvällen med kramper, lätt illamående och svullnad. kan ha berott på godiset jag åt, eller maten jag åt till lunch, det är det man aldrig vet, vad som triggar igång det. Men jag envisades och kämpade emot ( efter alla år så lär man sig tillslut hur man kan göra för att för stunden glömma bort problemen). Nackdelen är ju dock oftast att det kommer igen dagen efter. Vilket det ju gjorde. men tack och lov utan kramper, mer som knivhugg och brännande känsla.
Så här sitter jag nu, hemma och sjukskriven i två dagar. Jag vet själv hur otroligt trött jag blir efter en sån här pers. Kroppen behöver vila, jag behöver andas och lugna ner mig igen, starta om på nytt. Ännu en gång.
Men så slår det mig en tanke. Kan jag ha någon allergi som påverkar magen. Jag vet att jag läste någon artikel någonstans om att en viss slags gräsallergi kunde sätta sig på så vis att den påverkade magen. Ska man våga ringa vårdcentralen och få ta lite allergitester? Sist gick det ju inte alls, men kanske har bättre tur den här gången.
IBS eller inte?
Det är inte ofta jag skriver om magen längre, men då och då dyker det upp frågor från människor som är i samma situation som jag är i, så tänkte jag kan sammanfatta lite av vad som hänt efter det att jag gjorde min sista undersökning i augusti 2009 - en tarmröntgen.
Eftersom de inte hittade något som var fel på röntgen, så gav läkarna upp att försöka hjälpa mig att komma på vad som är fel på min mage. Och det var då jag gav mig fan på att om inte de kan hjälpa mig så ska jag banne mig reda ut det här själv. Jag har inte varit på några fler läkarbesök sedan dess, för ärligt så tror jag att läkare har på tok för lite insyn i magsjukdomar och hur man kan behandla de, för syns det inget på tester, röntgen, blodprov - ja då är man ju frisk enligt de. Eller? Jag blev lovad remiss till psykolog för att kanske på den vägen komma i ordning med min oro osv som verkligen kunde göra magen upprörd, men kom den där remisser fram någon gång? Nej.
I januari i år betsämde jag mig för att sluta snusa, för att se om det kunde bidra till en lugnare mage. Skillnaden var dock inte särskilt stor, magen kunde fortfarande balla ur ordentligt.
I mars tog mitt förhållande med min sambo slut och i den vevan blev jag väldigt illa däran, jag varken åt eller sov, så då la jag även av att äta Inolaxolen ( kändes ju meningslöst när magen ändå var tom, varför fylla på med massa bulkmedel då?) Under den första månaden var magen kaos, den lilla mat jag åt gick omöjligt att behålla, men jag envisades med att det minsann skulle gå att få ordning på, och det gjorde det ju.
Nu är vi inne i oktober, jag har inte ätit Inolaxol sen i mars ( och då åt jag 3 doser om dagen för att klara min vardag) inte heller loperamid har jag ätit sedan i mars, och då har jag ändå haft några riktiga kaosdagar sedan dess.
Så vad har jag egentligen sysslat med på sista tiden?
Det första och viktigaste är att jag har försökt lyssna på min kropp, säger den ifrån så säger den ifrån, men den får inte begränsa mig allt för mycket. Jag har försökt utmana mig så mycket som möjligt, göra saker som jag vet att jag för 2 år sedan verkligen inte hade klarat av, och verkligen peppat mig själv att klara det. Och i 99% av fallen så har jag klarat det, med bravur! Bland annat så började jag dejta en ny kille ( något som jag aldrig trodde jag skulle klara av med en mage som inte en tålde ett litet nervöst pirr utan att man fick rusa på toaletten), och det har gått utmärkt! Dessutom har han full förståelse för att jag har de här problemen, och stöttar mig om jag skulle få en dålig dag, så det kan ju inte bli bättre på den punkten.
Sedan är jag fortfarande rätt så noga med vad jag klarar av att äta och inte klarar av att äta. Lök och vitlök i små mängder går bra, lika så små mängder sås ( om det är grädde eller mjölk i).
Ägg klarar jag inte av särskilt bra, men när det är i bakverk och såvidare så brukar en bit tårta/kaka gå bra.
Stark mat i övrigt är jag med försiktig med, ibland går det dock bra, andra gånger mindre bra.
Jag ser även alltid till att äta laktosfritt ( även om mina tester visar att jag inte är laktosintollerant) och tycker själv att det fungerar bättre än om jag dricker eller äter vanliga mjölkprodukter.
Men, jag får ju ändå påpeka att jag har mina dåliga dagar, och att jag ungefär varje kväll ser ut som att jag är på tjocken för att magen har svullnat upp -MEN, jag mår så pass mycket bättre psykiskt än vad jag gjorde när jag insjuknade. Just den biten är viktig, att få må bra psykiskt, för då klarar man lättare av att hantera den fysiska smärtan. När jag läser igenom min privata dagbok från när jag insjuknade så blir jag uppriktigt sagt ledsen över hur pass dåligt jag faktiskt mådde, hur stor plats den här magsjukdomen faktiskt tog av mitt liv, hur den begränsade mig. Men nu vet jag ju, att även om det går neråt igen ( vilket det kanske gör, kanske inte, vem vet?) så kommer det ju alltid en uppgång efter det, och att allt faktiskt blir bättre. Man måste kanske helt enkelt ner på botten och vända för att kunna se hur det ljusnar igen.
Jag har ju fortfarande inte fått någon diagnos, men jag är ju 99% säker på att det är IBS jag lider av. Det känns ju på ett sätt bra att det inte är någon allvarlig sjukdom, MEN, samtidigt så är IBS en slaskdiagnos där konstiga symptom slängs ihop och så har du en sjukdom som ingen vet hur man behandlar.
De symptomen som jag lider mest av är: kramper, diarré, brännande känsla i hela tarmarna ( som om någon försöker elda upp dig inifrån), konstiga smakförändringar i munnen ( som om något ruttnat typ), huggande smärtor, sugande känsla i magsäcken, feberkänsla, frossa, matthet, trötthet och känslan av att aldrig vara utvilad, huvudvärk, håravfall.
De flesta av symptomen har jag dagligen, andra dyker enbart upp när jag är som sjukast, som t.ex smakförändringar och brännande känsla i tarmarna.
Och är det då inte konstigt att inte en enda läkare kan försöka komma på vad som är felet, och vad man kan göra åt det?
Jag hoppas ni som undrar har fått lite svar på de frågor som ni ställt, och är det något mer som ni undrar över, eller vill dela med er av, så gör det. Det är viktigt att man inte är ensam i sin sjukdom, utan kan prata om den.
Sköt om er ♥
Myskväll med fina donnor
Sen drog vi igång en omgång Geni. Och tro det eller ej, men jag vann! Woohoo! Trodde ju faktiskt att B skulle ta hem segern, men nej, det gjorde jag ^^
Nu har tjejerna precis åkt hem, jag är trött, men vill vara upp lite till, försöka se om jag orkar vänta ut Joel som är hos Filip och dricker öl, men det känns tveksamt. Sovit dåligt de senaste dagarna, varit trött och hängig och med en liten förkylning på lur.
Imorgon ( över till något helt annat) är det tydligen nyårsafton. Kändes konstigt att gå hem från jobbet idag och säga " vi ses nästa år!". För det låter ju som om det är länge till dess, men icke! Redan på fredag klockan 13.45 är jag tillbaka på jobbet och sliter röven av mig. Och på lördag. OCH på söndag. Långvecka. Men det blir lite fina pengar iaf.
Nyår firar vi hos Sasse. Ska bli trevligt. Alla killarna som kommer dit känner jag ju sen innan. Mickan och Alma har jag träffat innan, men Toddes tjej har jag aldrig träffat, så det ska bli intressant. Hoppas på god mat, trevliga samtalsämnen och en bekväm soffa att sitta i ^^
Men ja, det blir nog bra det där!
Igen...
Nu börjar det igen. Tack och lov inga kramper, men det susar och brummar i magen. Jag är helt slut. Dessutom har jag ont i lederna idag, och huvudet känns tungt. Halsen börjar med bli lite knas.
Tack och lov att man äntligen har börjat få lite förståelse på jobbet. Chefen ringde och sa att jag skulle ta det försiktigt och vara rädd om mig och magen. Bara en sådan sak gör att det känns lite lättare. Men det är ju inte lätt. Alltid. En diagnos på mina problem hade varit det bästa. Då hade jag ju vetat vad som är fel, vad som kan göras åt problemet och vad som kan lindra. Nu vet jag ingenting.
Blir jag dålig så tar jag en imodium. Vilket i sin tur leder till att jag blir förstoppad i flera dagar, och sedan börjar problemen om igen. Nä, det fungerar verkligen inte.
Nä, nu lägger jag mig i soffan och försöker sova. Sa att jag skulle jobba imorgon så måste vara bra till dess.
... här kommer besvikelsen...
Men hur som havrefras så överlevde jag. ont gjorde det väl inte direkt, men det var väldigt obehagligt att få en jädra tratt inkopplad i baken som transporterade in kontrastlavemang medan man snurrade runt i alla dess ställningar.
Injektion med något avslappningsmedel i armen, sen såg man bra suddigt. Fick dock jädrigt obehaglig hjärtklappning av den medicinen och det var svårt att andas.
Sen in med luft i tarmen, obehagligt till tusen. Sen röntgen i 30 minuter i olika vinklar, jobbigt som fan att ändra ställning när man har en slang som man måste knipa fast i röven...
Nu känner jag mig mest som en ballong. Har klarat få i mig lite mat, men det gör så ont i tarmarna. Känns som ett bra val att vara hemma i morgon med så jag hinner få ordning på magen igen.
Och så till nästa besvikelse då ÄBO ringde och meddelade att vi inte får flytta in förrän på måndag. Inte vidare roligt när jag precis bett om ledigt på söndagen, samt att Joel jobbar kväll på måndagen. Så jag fick avboka min ledighet och Joel fick ta ledigt istället. Irriterad irriterad irriterad. Fy fan så jävla dålig stil!
Med andra ord har vi en dag på oss att flytta ut våra saker ur lägenheten, städa den och lämna in nyklar. 1 dag! Vi som hade blivit lovade hela helgen för att flytta ut och in i nya lägenheten.
Åh, så besviken jag blir, besviken och arg!
Så var det dags. Huuu...
Gårdagen var hemsk. Phosphoral smakar rävgift och det var med nöd och näppe som jag kunde få i mig de två doserna.
Att bo på toaletten var inte heller någon höjdare, men vad hade man för val?
Vid 18 tiden fick jag en sådan enorm frossa att jag inte visste var jag skulle ta vägen. På med raggsockor och filtar, men inget hjälpte, skakade som ett asplöv. Det höll i sig ända till i morse, och nu kommer det sakta tillbaka igen. Sov till och med med raggsockor på ( jag som absolut inte kan sova med strumpor på i vanliga fall)
Hade inte Joel varit hemma hos mig större delen av dagen hade jag nog inte klarat laxeringen. Om man har magproblem som består av diarré och kramper så är det ingen dans på rosor att behöva laxera en hel jävla dag. Särskilt inte när man sprungit på toaletten runt 40 gånger, man blir inte särskilt stark av det, varken i psyket eller kroppen. Men Joel var så underbar som kramade mig, pussade mig, kom med dricka till mig och såg till att jag drack, bäddade ner mig, höll min hand och viskade små söta ord.
Nu är det ungefär 2 timmar till undersökningen. Nervös? Jo för fan! Magen gör ont så in i helvete, dels är den ju så tom, så det värker, dels krampar hela nederdelen av magen och jag har svårt att gå upprätt. Klarade ställa mig i duschen och det var underbart. Kokhett vatten som värmde upp min iskalla kropp och som lugnade kramperna i magen.
Hoppas nu att undersökningen går fort, för jag vill äta. Och komma hem till mitt lugn igen och packa ner i flyttlådor, gosa med Hubban och ta en snus.
Runtslussad... jag gillar inte sjukvården...
Har idag spenderat min tid i telefon först med röntgen och sen med sjukvårdsrådgivningen för att försöka få svar på om jag möjligtvis får äta loperamid under den här veckan.
På röntgen kunde de inte svara på min fråga, hon jag pratade med visste inte ens vad Loperamid var för något. Hon hänvisade till min läkare.
Läkarens telefontid slutar 11. Så det gick ju inte att ringa dit.
Nytt försök på sjukvårdsrådgivningen. De kunde inte heller svara på min fråga och hänvisade mig till röntgen. Sen fick jag ett annat nummer till en avdelning i Växjö som jag kan ringa imorgon. Hur svårt ska det vara att svara på en fråga? Ska man behöva bli runtslussad hela tiden?
Dagens status mage:
Kass.
Vikt morgon: 51.1
Vikt middag: 50.0
Jag vill bli frisk. Nu!
Living in hell
Ett år i juli, ett år av ett rent helvete, som har sänkt mig till botten, gjort mig till en människa jag inte känner igen. Jag undrar var den gamla MLY tog vägen, hon som mådde bra?
Ett år och jag är inte ett dugg klokare på vad det är som är fel på mig.
Jag har kämpat så länge, kämpat och försökt hålla masken, vill inte påverka de som står mig nära, men till slut går det inte längre, det går inte att hålla inne allt, hur mycket man än vill. Joel tar det hårdast. Han vill inte visa sina egna känslor om hur han mår, då hela hans liv just nu kretsar runt att jag mår dåligt, att jag jämt mår dåligt. Dagligen. Han är rädd att om han berättar hur han mår om han mår dåligt så kommer jag må sämre, tro att det är jag som sänker honom med.
Jag vill inte få honom att må dåligt, jag vill inte få någon att må dåligt. Jag vill att allt ska vara som det var innan. Innan juli 2008.
Eftersom läkarna är så tafatta, och inte bryr sig, har de satt diagnosen IBS på mig. För mig känns det nästan som ett hån, då det är en luddig definition av symptom som inte fick plats på någon annan diagnos och så klumpades det ihop till en "sjukdom" som de inte finner något bot för. Hur muntert är inte det?
Över en natt vändes allt för mig. Allt.
Visst hade jag haft en krånglig mage innan, men den hade aldrig gjort sig påmind SÅ mycket, den låg mest i bakgrunden och molade lite, knep och värkte lite, men aldrig som det är nu.
Varje morgon är en kamp för mig, en kamp att stiga upp, klä på mig, försöka äta något och sedan gå till jobbet. Ibland går det bra, ibland går det inte bra. Och jag kan aldrig veta när det ska gå bra eller dåligt.
Som många som har IBS har de lärt sig vad de kan äta för mat osv, men jag har inte en aning, då en maträtt kan gå bra ena dagen, men inte den andra, en stressig dag kan gå bra ena dagen, men inte den andra. Det finns inget mönster i mitt mående. Inget alls.
Det finns så mycket fördomar kring det här med magproblem. "Men du har ju bara lite ont i magen, det är bara att kämpa på", " Du äter ju inget, har du ätstörningar?" osv osv osv.
Lite ont i magen har väl alla någon gång, men hur många skulle gå till jobbet om de hade maginfluensa? Inte många skulle jag tippa på, och det är så dåligt jag mår de dagar som är värst.
Och med tanke på att man inte vill riskera att bo på toaletten hela dagen så minskar man sina portioner med mat, men äter istället ofta. Det är för mig ingen ätstörning, utan ett sätt att klara sig igenom dagen. Och nästa dag.
Och som om magproblemen inte skulle vara nog i sig så skapar det ångest, depression och panikångest. Eftersom kroppen går på helspänn för att man oroar sig över hur dagen ska arta sig, så är det klart att psyket till slut brakar samman. Det är inget konstigt med det, men det är konstigt nog svårt för vissa att få det att gå ihop...
Läkarbesök
Jag hade ingen vidare bra känsla inför läkarbesöket idag. Dessutom var magen åt helskotta redan när jag vaknade imorse ( helt oförtjänt då jag inte ens blev full av gårdagens alkoholintag på jobbfesten...) Men däremot har kroppen tagit semester nu under min förkylning. Darrig och matt begav jag mig ner till läkarstationen. Fick vänta 20 minuter över utsatt tid. irriterande. Min mage klarar inte sådant, inte min näsa heller tydligen som började rinna utav bara helvete i väntrummet, tur jagj var själv just då så jag kunde snyta mig ifred...
Blir inkallad. Vanliga visan. Hur mår du? Jomen, fy fan, ett steg närmare klippkanten för var dag nu, liksom. Frågor om Precosa ( medicin med jästsvampar som inte hjälpte ett skit), Ciprofloxacin ( penicillin som gjorde mig DÅLIG på alla sätt utom i magen). Läkaren vill att jag äter ännu en sådan kur med sistnämnda medicin. Jag totalvägrar och känner att det här inte leder någon vart. Han känner på magen, känner inget ovanligt. Frågar igen om jag inte ska testa cipro. NEJ förihelvete. Aldrig i livet att jag äter det rävgiftet igen. Jag blir ledsen. Känner att jag säkerligen kommer börja lipa. Stirrar i taket. Läkaren förespråkar cipro. Jag blir urförbannad och säger " om ni nu inte kan hjälpa mig så tycker jag att ni kan skicka mig vidare till någon som kan, det här är faktiskt mitt liv, och i nuläget är det inte värt att leva ett sånt här begränsat liv som påverkar allt jag gör och ska göra!"
Och det gav effekt. Jag ska bli remitterad till en psykolog, samt till en koloskopiundersökning. HURRA! Fick även göra en rektoskopi under besöket. inte så värst trevligt när man haft diarée hela dagen, men det gick. Inget ovanligt eller avvikande hittades under rekton, så nu får vi väl se vad kolon visar. På ett sätt hade det varit skönt om de faktiskt hittade något, så jag vet vad som kan göras, vet vad som ska behandlas, istället för att fumla i blindo och aldrig veta hur dagen kommer bli, aldrig veta hur magen kommer må, all denna ständiga ångest.
Jag grät nästan av lycka när jag traskade ut till bilen, så skönt att äntligen få någon respons, att äntligen bli trodd, äntligen händer det något!
Sick sick sick
i bilen sitter jag sedan och andas, alldeles för fort, öppnar bildörren ett tag. Efter några minuter är jag tillräckligt klar för att köra hem.
Hemma blir det inte bättre. Det fortsätter snurra, jag mår rejält illa och huvudvärken har blivit enorm. Gråter, hyperventilerar och tror på allvar att jag ska dö. Ringer mamma som råder mig att stanna hemma. Ringer jobbet som är väldigt förstående, " Det hörs att du inte alls mår bra, du låter helt förstörd", jo tack.
Imorse kände jag mig faktiskt aningens bättre. Till jag hade fått ner lite frukost. Då sparkade magen bakut och började krampa, så som den inte har gjort på flera månader. Sen kom huvudvärken och yrseln tillbaka. Så... ännu en dag hemma. Det känns inte bra. Jag hatar att vara hemma från jobbet. Det ger mig ångest. Mer ångest fick jag när jag skulle sjukskriva mig och chefen svarade. Det lät irriterat, och jag fick panik över att min förra chef kanske hade sagt allt det där hemska som blev sagt på mitt lönesamtal, om hur opålitlig jag var, hur hög frånvaro jag hade osv ( allt det där som faktiskt inte var sant, 10 dagars frånvaro på ett år är inte så mkt i mina ögon...). Så när vi lagt på, chefen och jag, kunde jag inte slappan av, utan fick mer och mer ångest, och mer och mer panik över läget. Det här är absolut inte bra. Men hur fan ska man bete sig?
Jag lyckades iaf somna om tillslut. Och nu har huvudvärken än en gång smugit sig på, det är så jäka jobbigt det här. Mamma tyckte jag skulle kolla så jag inte var gravid, och det kan jag ju meddela att så inte är fallet. Här jäser det inga bullar. Så då måste det vara något annat som spökar i kroppen.
Jag hatar det här.
Osv osv osv
Onsdagen bjöd på huvudvärk. Som sedan blev magknip och molande värk som påminde om mensvärk, fast i tarmarna. Lite senare utvecklades ett ringande ljud i öronen som följdes av kallsvettningar och yrsel, varpå jag fick panik och var tvungen att lägga huvudet mellan knäna och försöka fokusera på att inte svimma. Att jag kunde fullfölja mitt arbetspass då är något jag fortfarande inte kan förstå, men jag har gett fan på att inte låta något komma i min väg längre.
Vad har jag mer fått erfara så här långt? Förstoppning, illamående, smärta som börjar i magsäcken och vandrar ner mot tarmarna, trötthet, extremt torra ögon varpå linserna har fastnat och det grät jag faktiskt lite över på jobbet. Eller ena ögat grät, det andra var så torrt så det kom ingen vätska alls. koncentrationssvårigheter, svårt att fästa blicken.
Men det var ju ändå rätt så milda biverkningar. Jag menar, jag kunde ju hamnat i en psykos och skurit upp handlederna, eller fått hälsenan spräckt...
Ikväll har jag längtat efter vin. Ett glas Guntrum lockade mina smaklökar något fruktansvärt, men istället fick coca cola släcka mina begär. Det fungerade inte alls så bra, men jag slapp vara törstig iaf.
Har haft ångest exakt hela kvällen. Jag hade lagt upp ett schema för hur jag skulle spendera min dag, och kväll, och när den enda saken jag la upp på schemat ( plantera blommor på balkongen) var klar, så smög sig ångesten på och gjorde mig så rastlös att jag bara kunde fokusera på saker fem minuter i taget. Fem minuter vänner på dvd, fem minuter datorn, fem minuter läsa en bok, fem minuter stå i köket och grubbla osv osv osv. Till sist somnade jag i soffan och det var så skönt. Nu har jag dock piggnat till igen och undrar om jag någonsin kommer kunna sova i natt? Tydligen ska vi ha nattgäst med, oscar ska sova här då han jobbar i helgen och inte har någonstans att sova. Och snäll som man är så lånar man ut sin soffa. Och nu kommer jag inte kunna sova för att jag kommer veta att någon sover hos oss. Fy katten vad min hjärna försöker psyka ut mig.
Jag ger nog sängen ett försök ändå, kanske att man lyckas somna, om inte annat får väl joel dänga en stekpanna i huvet på mig. Det borde göra susen.
Hur?
Känner en sådan enorm trötthet och yrsel i kroppen, som om någon pressar på mitt huvud. Fryser gör jag med, och det gör ont i kroppen.
Jag mår inte bra, och jag vet inte om jag orkar uthärda 7½ dag till. Jag ska ju kunna fungera på jobbet med.
Tanken var att jag imorgon ska försöka komma i kontakt med vc, men att ta det steget och ringa det samtalet skrämmer mig, och det gör min mage nervös bara att tänka på.
hur ska man kämpa mot sin egen kropp när kampen i sig förstör så mycket?
Kärleksfullt.
Fuck you, fuck you, fuck you!
Liten biverkningslista...
Det är ju inte utan att jag blir lite rädd när jag läser biverkningarna på mina tabletter som jag fick utskrivet hos doktorn i veckan. Jag vet att jag fasade för att ta de förra gången, och att jag då fick några av de härliga biverkningarna. Yrsel, illamående och sedan svimning ( pga intag av alkohol...) den här gången ska jag inte göra det misstaget, men, hur ska jag försöka förtränga allt annat skit som tabletterna kan orsaka:
Var särskilt försiktig med Ciprofloxacin Krka :
om du drabbas av svår eller långvarig diarré medan behandlingen pågår, eller efter det att den avslutats och särskilt om du upptäcker blod eller slem i avföringen, kontakta då genast läkare.(Se även "Eventuella biverkningar").
om du upplever smärta eller svullnad i senor under tablettmedicineringen, särskilt om du är äldre eller behandlas med kortikosteroider, vila den drabbade lemmen, sluta ta tabletterna och kontakta omedelbart din läkare (Se även "Använd inte Ciprofloxacin Krka" och "Eventuella biverkningar")
om du känner dig deprimerad, ångestfylld eller förvirrad och om du har tankar på att fysiskt skada dig själv ska du omedelbart sluta ta medicinen och kontakta din läkare (Se även "Eventuella biverkningar").
om din läkare har sagt att du är i riskzonen för hjärtrytmstörningen 'Torsade de pointes'.
under behandling med Ciprofloxacin Krka bör du undvika att sola eller sola i solarium eftersom risken för känslighet mot ljus ökar.
om du blir testad för tuberkulos under Ciprofloxacin Krka behandlingen, var noga med att informera läkaren eller sjuksköterska om din medicinering. Ciprofloxacin Krka kan påverka resultatet av en laboratorietest för tuberkulos.
EVENTUELLA BIVERKNINGARLiksom alla läkemedel kan Ciprofloxacin Krka orsaka biverkningar men alla användare behöver inte få dem.
Om något av följande inträffar kan du ha fått en allvarlig allergisk reaktion. Sluta ta Ciprofloxacin Krka och informera en läkare omedelbart eller åk till akuten på närmaste sjukhus. Biverkningarna är mycket allvarliga och du kan behöva brådskande medicinsk behandling.
Eksem, klåda, fjällning, blåsor eller skorpbildning på huden.
Allvarlig eller smärtsam rodnad eller sår på hud eller slemhinna t.ex. i munnen.
Ansikts- eller nacksvullnad.
Andningssvårigheter.
Förhöjd kroppstemperatur (feber).
Gulfärgning av hud eller ögon.
Eksem, klåda, fjällning, blåsor eller skorpbildning på huden förekommer hos färre än en av 10 behandlade patienter; alla andra biverkningar förekommer hos färre än en av 10 000 behandlade patienter.
Informera också din läkare och sluta ta Ciprofloxacin Krka om du upptäcker:Smärta eller svullnad i senor eller leder. I enstaka fall kan detta leda till senskada (sprucken eller brusten sena) särskilt på hälsenan (akillessenan) som finns på baksidan av vristen.
Allvarlig eller långvarig diarré med blödningar eller slem. Allvarlig eller långvarig diarré kan förekomma under behandlingen eller några dagar efter behandlingen. Denna biverkan förekommer hos färre än en av 1 000 behandlade patienter.
Att du har tankar om att fysiskt skada dig själv. Detta förekommer endast i enstaka fall.
Andra möjliga biverkningar p.g.a. av Ciprofloxacin Krka är:Hos färre än en av 10 behandlade patienter:
Illamående eller kräkningar, matsmältningsbesvär, nedsatt aptit, gasbesvär, ont i magen, lindrig diarré eller lösa avföringar.
Yrsel, huvudvärk, trötthet, rastlöshet, okontrollerbara darrningar, förvirrning
Hos färre än en av 100 behandlade patienter:Hjärtklappning.
Blodpropp i lungorna, andfåddhet, näsblödningar, blodiga upphostningar.
Hicka.
Nedsatt mängd av vissa blodkroppar vilket kan orsaka blodbrist, öka risken för blödningar eller öka risken för infektioner. Ökad mängd eosinofila blodkroppar.
Hos färre än en av 10 000 behandlade patienter:Ökad hjärtrytm.
Värmevallningar, migrän, svimning, svullnad av lemmar, muskelsmärta.
Sömnproblem (insomningssvårigheter), myrkrypningar, svettning, instabilitet, krampanfall och förhöjt tryck runt hjärnan, ångest, mardrömmar, ångestfylld ängslan, depression, hallucinationer.
Störningar av smaksinnet, nedsatt luktsinne, synrubbningar (dubbelsyn, störningar i färgseendet), öronringning (tinnitus), nedsatt hörsel (särskilt förlust av uppfattandet av höga frekvenser), som återgår till det normala när behandlingen med Ciprofloxacin Krka avslutats.
Förhöjd risk för solsveda.
Problem med lever eller njurar som leder till lever- eller njursvikt.
Ökning av vissa celler i blodet eller av blodceller som bidrar till blodets levring, minskat antal av alla typer av blodkroppar, förändringar i vissa blodproteiner som är nödvändiga för normal blodlevring, blodbrist som beror på sönderfall av röda blodkroppar och som förekommer tillsammans med gul hud och gula ögonvitor.
Förhöjda nivåer av vissa kemikalier i blodet som normalt utsöndras via njurarna.
Enstaka fall:Försämring av myastenia gravis-symptom.
Förhöjda blodsockernivåer, blod eller kristaller i urinen.
En förändring av EKG (elektriska hjärtkurvan) som kallas "förlängt QT syndrom", oregelbunden eller snabb hjärtrytm.
En del personer får hudtorsk (en svampinfektion i slidan, munnen eller hudvecken) då de använder antibiotika. Du kan få hjälp mot torsk av din läkare eller apotekspersonalen.
Om du får någon av de ovan nämnda biverkningarna eller om du märker biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.
Nej då, jag är absolut inte orolig den här gången heller....
Äntligen...
Tyvärr fick jag ju den hemska penicillinen utskriven igen, så jag får börja med den efter helgens festligheter, då jag inte vågar riskera att det blir som förra gången.
Igår premiärgrillade vi här hemma. Mycket mysigt, dock luktar hela lägenheten grill idag, typiskt att det ska sippra in röklukt.. Men men. Somnade tidigt gjorde vi med, har nog aldrig varit med om att både jag och Joel går och lägger oss klockan 21, men jisses så trötta vi var, och ingen av oss mådde särskilt bra.
Nu väntar 2 dagar med jobb, sedan är jag ledig och det ska bli så skönt. Hoppas nu att mina töser vill festa loss på fredag med mig, hade varit så kul!
Ett hopplöst fall?
Igår var det dags för läkarbesök nr "jag vet inte längre för jag är där så ofta...". Eftersom min mage har fortsatt att hata mig och inte blir bättre så kände jag att det var dags att ge farbror doktor en liten update. Tyvärr ville farbror doktorn inte ge mig någon vidare update. Alls.
"Jaha, så Inolaxolen och Precosan hjälper inte?"
"Nej"
" Det var ju skit med"
"Ja verkligen"
Och ungefär så lät hela samtalet. Eller, det var ju längre än så, sisådär 30 minuter av frågor som bollades och huvud som kliades. Och en mage som klämdes som en kaviartub som är på upphällningen.
Och vad kom farbror doktorn fram till då? Nej, ingenting. Det finns inget mer de kan göra för mig. Nu släpper de mig med, för att jag är ett hopplöst fall som har haft oturen att födas med gener som gör att min mage inte är socialt anpassad och inte det minsta uppfostrad.
Så när jag gråtandes kom ut från läkarmottagningen så hann jag precis möta upp syster som skulle hoppa på sitt tåg. Och då grät jag ju ännu mer. Och ångestklumpen bara växte och växte i halsen.
Jag vet ärligt talat inte var jag ska vända mig längre, då inte ens privatvården orkar ta tag i mina problem utan menar att det jag lider av är något som jag måste lära mig leva med. Men hur ska jag kunna leva med något som gör mig bunden till en toalett, som gör mig kallsvettig av ångest så fort magen kurrar till, som får mig att brista ut i gråt och hamna i ett paniskt tillstånd? Hur ska jag kunna lära mig leva med det?
Krampanfall...
Krampanfall oktober 2008 idag på jobbet. Från klockan 7 - 12 hade jag krampanfall med allt från fem minuters mellanrum till 30 minuter. INTE roligt. Så det bar sig inte bättre än att jag fick cykla hem från jobbet vid 13. Inte OK enligt min mening, men vad fan gör man?
Så nu har jag legat nerbäddad i soffan med joel och kollad på filmer som han hade hyrt, stackars älskade Joel som måste oroa sig så mycket för mig. Har även tagit en underbart lång, varm dusch.
Imorgon är det mycket på schemat, hoppas magen pallar med.
Haunts my mind...
Igår fick jag flera krampattacker och jag vred mig av smärta samtidigt som kallsvettningarna och paniken kom. Jättehärligt...
Det enda positiva är att jag klarade jobba klart min dag, trots dessa hemska kramper. Hur jag orkade vet jag dock inte.
Fan, fan, fan! Jag som hoppades att jag skulle må så mycket bättre, så jag skulle klara av resan till Gran Canaria utan större problem, men nu växer ju den här jävla oron sig större än någonsin. Igen.
Jag avvaktar till imorgon, får jag kramper då med så blir det att ringa doktorn, för jag klarar inte hantera det här längre.
Nu ska jag snart bege mig till jobbet. Är inte på humör. Ångest, orolig och otroligt nedstämd. Det är ju som upplagt för en perfekt arbetsdag. Not! Att det dessutom regnar ute gör mig absolut inte på bättre humör.
Läkarbesök nummer 3
Jag fick med mig ett recept på penicillin, då tarmen tydligen samlar upp alldeles för mycket bakterier när den är trög, och det vill man ju inte ha, så vi ska försöka sänka bakterienivån till ett normalt stadie istället. Därefter fick jag bulkmedel utskrivet. Jag hoppas verkligen att min mage ska finna lite ro efter det här. Läkaren förstod min oro och sa att antingen så är man orolig för att magen är i uppror eller så är magen i uppror för att man är orolig. Så blir inte oron bättre så får jag söka mig tillbaka igen, likaså om inte magen blir bättre.
Har hunnit med en vända på jobbet med, berättat för chefen att läget är något bättre idag och att jag kommer till jobbet imorgon. Han var orolig för hur allt hade gått, och det känns bra att någon är orolig istället för att säga " jomen serru, det blir nog bra" och han ville veta om jag blev sämre osv. Träffade på några arbetskamrater med och de var med oroliga för mig.
Chefen var även orolig för mitt operationssår, han hade hört att jag fått ont i ljumsken efter måndagens besök hos nya vårdtagaren, och jag förklarade att det hade gjort ont i ett par dagar nu, men att jag lovade att ta det lugnt, och säga ifrån om det blev för jobbigt.
Så nu har jag precis svalt första dosen penicillin och ska snart ge mig på bulkmedlet, "kattströ" som läkaren kallade det. Och ja, jag förstår likheten. Mjah, vad gör man inte för att bli bra?
Kan ju tillägga att magen och jag inte varit något vidare vänner idag heller, men nu jävlar ska jag göra uppror mot magjäveln och skita i om den säger bu eller bä. Nu ska jag vända om hela skiten och ta tillbaka mitt liv.
Du ger mig bara en massa ångest, magjävel!
Så det blev ännu en dag hemma. Men skönt det, för jag mår fortfarande illa, magen känns lustig och är öm på vänstra sidan över operationsärret.
Jag ser fram emot läkarbesöket imorgon, jag förväntar mig att de verkligen ska ta mig på allvar, att jag ska få den hjälp som jag behöver för att kunna bli frisk. En 22åring ska väl ändå inte behöva ha så mycket problem med magen, som till slut leder till extrem ångest och panik, för att slutligen leda till total utmattning? Jag vägrar bli en osocial person, som spenderar hela mitt liv i min sketna lägenhet enbart för att där har jag en toalett i sikte om jag skulle bli dålig. Jag vill vara den där spralliga, knäppa tjejen som inte bangar att hänga med och göra saker. Jag vill banne mig ha mitt liv tillbaka och det nu.
Sedan augusti har ju allt bara gått utför. Och nu när mitt jobb blir lidande så pass mycket av mina problem så mår jag absolut inte bättre. Jag som alltid får extremt dåligt samvete när jag tvingas sjukskriva mig, även om jag ligger i 40 graders feber, så får jag så dåligt samvete att jag ångrar mig direkt jag ringt och sjukskrivit mig, för jag vill inte vara till besvär för andra. Jag vill inte sätta arbetsgruppen i trubbel med att de kanske inte får in en vikarie, och jag vet att det är fel av mig att tänka så, men jag gör det automatiskt.
Nej, det är nog mycket jag behöver få prata ut om och reda upp, för jag är nästintill säker på att mina problem i grund och botten inte grundar sig på IBS, om det nu är det jag har, ingen vet ju säkert.
Imorgon är det jag som kräver att få bästa möjliga vård för att få tillbaka mitt liv igen.
Sedan ska jag boka in ett samtal med chefen, så jag får förklara hur det ligger till, om min oro för jobbet, inte FÖR jobbet men för min frånvaro, att han kanske ser det som något negativt att jag varit borta så mycket, vad vet jag? Förklara lite kort om hur jag mår, så han förstår min situation.
Så håll nu tummarna för mig att min nya läkare tar mina problem på allvar, och är villig att ge mig den hjälpen jag behöver för att kunna bli frisk.