SWEETPANDEMONIUM

Hur ska man kunna förklara en sjukdom, när man inte ens själv vet vad man lider av?
Ett år i juli, ett år av ett rent helvete, som har sänkt mig till botten, gjort mig till en människa jag inte känner igen. Jag undrar var den gamla MLY tog vägen, hon som mådde bra?

Ett år och jag är inte ett dugg klokare på vad det är som är fel på mig.
Jag har kämpat så länge, kämpat och försökt hålla masken, vill inte påverka de som står mig nära, men till slut går det inte längre, det går inte att hålla inne allt, hur mycket man än vill. Joel tar det hårdast. Han vill inte visa sina egna känslor om hur han mår, då hela hans liv just nu kretsar runt att jag mår dåligt, att jag jämt mår dåligt. Dagligen. Han är rädd att om han berättar hur han mår om han mår dåligt så kommer jag må sämre, tro att det är jag som sänker honom med.
Jag vill inte få honom att må dåligt, jag vill inte få någon att må dåligt. Jag vill att allt ska vara som det var innan. Innan juli 2008.

Eftersom läkarna är så tafatta, och inte bryr sig, har de satt diagnosen IBS på mig. För mig känns det nästan som ett hån, då det är en luddig definition av symptom som inte fick plats på någon annan diagnos och så klumpades det ihop till en "sjukdom" som de inte finner något bot för. Hur muntert är inte det?
Över en natt vändes allt för mig. Allt.
Visst hade jag haft en krånglig mage innan, men den hade aldrig gjort sig påmind SÅ mycket, den låg mest i bakgrunden och molade lite, knep och värkte lite, men aldrig som det är nu.

Varje morgon är en kamp för mig, en kamp att stiga upp, klä på mig, försöka äta något och sedan gå till jobbet. Ibland går det bra, ibland går det inte bra. Och jag kan aldrig veta när det ska gå bra eller dåligt.
Som många som har IBS har de lärt sig vad de kan äta för mat osv, men jag har inte en aning, då en maträtt kan gå bra ena dagen, men inte den andra, en stressig dag kan gå bra ena dagen, men inte den andra. Det finns inget mönster i mitt mående. Inget alls.

Det finns så mycket fördomar kring det här med magproblem. "Men du har ju bara lite ont i magen, det är bara att kämpa på", " Du äter ju inget, har du ätstörningar?" osv osv osv.
Lite ont i magen har väl alla någon gång, men hur många skulle gå till jobbet om de hade maginfluensa? Inte många skulle jag tippa på, och det är så dåligt jag mår de dagar som är värst.
Och med tanke på att man inte vill riskera att bo på toaletten hela dagen så minskar man sina portioner med mat, men äter istället ofta. Det är för mig ingen ätstörning, utan ett sätt att klara sig igenom dagen. Och nästa dag.

Och som om magproblemen inte skulle vara nog i sig så skapar det ångest, depression och panikångest. Eftersom kroppen går på helspänn för att man oroar sig över hur dagen ska arta sig, så är det klart att psyket till slut brakar samman. Det är inget konstigt med det, men det är konstigt nog svårt för vissa att få det att gå ihop...