SWEETPANDEMONIUM

Om jag inte minns helt fel så drog jag igång hela min anmälningsprocess i september någongång. Då trodde jag inte att det skulle bli en så pass lång process som det faktiskt har varit.
Jag fick bekräftelsebrev från HSAN och från patientnämnden om att de mottagit brev och hade/skulle utse handläggare i mitt ärende.

I veckan så mottog jag ett brev från patientnämnden då de hade fått svar från överläkare på anestesikliniken där jag vårdades ( på uppvaket). Jag kan väl inte direkt säga att deras brev var positivt.
I brevet börjar de med att beklaga att det är synd att jag inte är nöjd med den vård som givits till mig. Sen följer  1 ½ A4 sida om hur de har följt sina rutiner, och att jag som patient faktiskt kunde ha påpekat att allt inte stod rätt till.

Say WHAT? Låt oss ta det från början, snälla?! Jag, som patient, var nyopererad, och hade så ont att jag inte ens kunde vifta på tårna. Hur kan de för en sekund tro att jag orkar skrika ut över en hel sal att jag har ont och mår dåligt? Sköterskorna fanns inte på plats, de fanns på sitt lilla kontor den mesta delen av tiden. Jag fick ju inte ens en larmklocka så jag kunde larma på sköterskorna ( och kunde inte, i mitt smärtpåverkade sinne, ens tänka på en sådan sak, jag menar det är faktiskt personalens ansvar att fästa en sådan vid varje säng)
Efter andra operationen mådde jag bättre om jag tänker på smärtan, men absolut inte psykisk, eller fysiskt, för den delen. Jag var så stel i kroppen att jag inte ens klarade att lyfta dricksglaset. Dessutom var jag så utmattad att jag grät för minsta lilla. Hur kan de ens mena på att jag som patient skulle kunna hävda mig?

I brevet skriver de att jag som patient hade möjligheten att stanna kvar över natten. Det är faktiskt rätt spännande, då sköterskan som ansvarde för mig inte verkade så angelägen om att ha kvar mig, utan raskt skjutsade in mig på toaletten och bedömde mig som " tillräckligt frisk för att skrivas ut!". Här bör tilläggas att jag INTE kunde resa mig upp från liggande till sittande. INTE kunde ställa mig upp från sittande till stående, och INTE kunde gå. Men ändå så ansågs jag att vara fullt redo för hemfärd. Enda anledningen till att det står ett JA-kryss i rutan på frågan " vill åka hem" är att jag inte orkade med deras skitsnack och den hemska omvårdnaden jag fick där. INGET ANNAT! Jag var ABSOLUT inte i skick att skrivas ut, och det borde de som jobbade den kvällen faktiskt ha förstått.

Jag har nu hunnit med att skicka ytterligare ett brev till HSAN, där jag har gett svar på tal i allt skitsnack som skrevs i yttrandet från överläkaren, och det är inte nådigt det som skrevs där i.
Jag är, rent ut sagt, SKITTRÖTT på allt det här nu. Jag menar. Man drar igång en sådan här sak just för att man vill få rätt och att få andra att inte hamna i samma situation som man själv har varit i, men gång på gång blir man påmind om det och måste på nytt nysta i all dess otrevligheter. Det gör ont i mig att tänka på operationerna och det som följde, även om det gått så lång tid. Men samtidigt så måste jag strida för det som är rätt för mig, det som kan göra att något blir rätt för en annan människa. Och det sista jag vill är att någon annan är med om samma hemska upplevelse som jag har varit med om. Så därför sparar jag lite krut, sparar och kämpar, just för att få rätt, och för att förhindra att någon annan ska slippa gå igenom samma skit.