SWEETPANDEMONIUM

NOTE TO SELF: Radera aldrig bloggen av misstag igen!

Höll som bäst på att skapa en ny header till bloggen på onsdagkvällen, och råkade först radera en html-kod som gjorde att headern inte syntes alls. Då kom jag på den briljanta idén att skapa en ny blogg för att kunna kopiera html-koden igen. Sagt och gjort. Koden kopierades och allt var frid och fröjd. Höll som bäst på att radera den nyskapade bloggen och klickade på radera, när jag i ögonvrån såg att jag var inne på MIN blogg och raderade, inte den nya, testbloggen. Shit. Försökte gå tillbaka, men misstaget var redan gjort och på en nanosekund så försvann min blogg ur bloggvärlden.

Först förstod jag inte vad jag hade gjort. Tror till och med att jag skrattade. Sen började jag gallskrika. Jag hade just raderat 3 års minnen som inte finns dokumenterat någon annanstans. Skrev ett mail till kundtjänst på blogg, men eftersom det här var sent på kvällen så var det ju stängt. Joel tröstade mig med att det finns backuper på allt nuförtiden, att jag inte skulle oroa mig, men jag som är pessimist in i själen förblev sur och gråtig och funderade på om jag skulle dränka mig i toalettstolen. Nä, men skämt och sido. Det är inte så att jag känner ett tvång av att ha min blogg, men det är min lilla hörna där jag skriver om vad jag gör, och hur jag mår. Bloggen är en ventil för mig, samtidigt som mina vänner som inte bor här får en chans att hänga med i vad som händer i mitt liv. Roliga fester, och ångest och sorg, ja allt finns ju här i en enda salig blandning. Hade jag raderat min blogg av egen vilja hade jag inte brytt mig, då hade jag ansett mig färdig med mitt förflutna, men nu vill jag inte vara färdig, jag vill kunna komma ihåg vad jag gjorde i september 2006 osv. Och eftersom jag lider av demens ( enligt Joel, möjligtvis enligt Hubbe med) så är det skönt att ha nerskrivet vad som händer, så jag vet vad jag har sysslat med.

På torsdagen fick jag ett mail tillbaka från kundtjänst att min blogg hade lämnats över till datateknikerna för upplivning. Och idag på eftermiddagen fick jag ett nytt mail om att bloggen levde igen. Tack gode blogg.se för modern teknik. Och tack för all hjälp med, för den delen!

Nu önskar jag bara att de skulle kunna installera ett barnlås på radera-knappen, så jag inte klantar till mig igen. Eller möjligtvis att jag skaffar mig någon som kan hjälpa mig att designa bloggen. Sistnämnda vore ju säkrast för både bloggen och min hälsa.