SWEETPANDEMONIUM

Igår var jag sjukt arg. Irriterad över hela den här situationen som jag befinner mig i. Och hur lösa det på bästa sätt om inte agera ut sin ilska? Jag åkte helt sonika hem till lägenheten och plockade åt mig så mycket av mina ägodelar som jag bara orkade packa ner i flyttkartonger.

Ner åkte gardiner, kuddar, klockor, kläder, handdukar och ja, allt som kom i min väg just då. Och det kändes bra. För det jag lämnade efter mig när jag stängde dörren efter mig var inte ett hem. Det fanns liksom inget hemtrevligt kvar när jag gick, för jag tog med mig de sakerna som gjorde vårat hem, till ett hem.

Jag försöker fokusera på att det trots allt bara är en vecka kvar till jag flyttar, att jag faktiskt har väldigt många fina vänner som bryr sig om mig, och som vill hjälpa mig, att det här kanske faktiskt går att överleva, att jag kan bli lycklig igen.

... Men sen kommer den där obehagliga känslan krypande, den som istället säger att det vore så mycket bättre att bara ge upp. Att jag inte kan vara lycklig utan J, att jag måste ha honom i mitt liv.

Och jag blir bara så trött på mig själv.

Nä, nu åker jag och jobbar istället. Där slipper jag tänka på tråkigheter.