När orden bränns, inpå bara skinnet
Lögner.
Jag har aldrig varit ett stort fan av folk som ljuger. Jag har aldrig förstått grejen med lögner. Jag har aldrig själv kunnat ljuga, jag är för lätt att genomskåda, no pokerface at all! Däremot inte sagt att man någon gång undanhållit sanningen, men det är ju för att folk inte är smarta nog att ställa rätt frågor, men det hör inte hit.
Men att den man levt med, den man delat ett halvt liv med, ljuger för en, det gör ont. Det gör mer ont än något annat som jag kan komma på just nu.
Jag har alltid haft svårt att lita på folk, de som känner mig riktigt väl vet om det här. Jag kan inte öppna upp mig, kan inte släppa på masken för vem som helst. Joel var en av mina närmsta vänner, han var den som visste vem jag var, även när fasaden låg nere, när jag var den riktiga Emily, och han älskade mig ändå, trots att jag var som jag var. Men sen tog det liksom slut. Han slutade älska mig, den som han känt i så många år. Den som i hans ögon var den vackraste och mest speciella varelse han någonsin träffat.
Och nu svider hans ord som salt i sår. Det svider något fruktanssvärt att veta att vi inte har delat samma åsikt och tanke om våran gemensamma tid tillsammans. Om våran framtid, även om det var du som ledde samtalet. Du som visste exakt vad du ville, för att sedan tvärvända och lämna mig ensam i en lägenhet som jag inte hade råd att behålla, med en förlovningsring som inte längre var min och med ett hjärta som var krossat.
Och helt plötsligt kommer jag på varför jag inte litar på folk, och det är för att man blir sviken. När det väl gäller, kommer till kritan, då blir man sviken. Och inget sårar mer än att bli sviken av den som känner en bäst, för de vet precis vilka punkter de ska trycka på. Och de vet exakt vilket sjukt jävla tomrum de lämnar efter sig när skadan väl är skedd.
Jag har aldrig varit ett stort fan av folk som ljuger. Jag har aldrig förstått grejen med lögner. Jag har aldrig själv kunnat ljuga, jag är för lätt att genomskåda, no pokerface at all! Däremot inte sagt att man någon gång undanhållit sanningen, men det är ju för att folk inte är smarta nog att ställa rätt frågor, men det hör inte hit.
Men att den man levt med, den man delat ett halvt liv med, ljuger för en, det gör ont. Det gör mer ont än något annat som jag kan komma på just nu.
Jag har alltid haft svårt att lita på folk, de som känner mig riktigt väl vet om det här. Jag kan inte öppna upp mig, kan inte släppa på masken för vem som helst. Joel var en av mina närmsta vänner, han var den som visste vem jag var, även när fasaden låg nere, när jag var den riktiga Emily, och han älskade mig ändå, trots att jag var som jag var. Men sen tog det liksom slut. Han slutade älska mig, den som han känt i så många år. Den som i hans ögon var den vackraste och mest speciella varelse han någonsin träffat.
Och nu svider hans ord som salt i sår. Det svider något fruktanssvärt att veta att vi inte har delat samma åsikt och tanke om våran gemensamma tid tillsammans. Om våran framtid, även om det var du som ledde samtalet. Du som visste exakt vad du ville, för att sedan tvärvända och lämna mig ensam i en lägenhet som jag inte hade råd att behålla, med en förlovningsring som inte längre var min och med ett hjärta som var krossat.
Och helt plötsligt kommer jag på varför jag inte litar på folk, och det är för att man blir sviken. När det väl gäller, kommer till kritan, då blir man sviken. Och inget sårar mer än att bli sviken av den som känner en bäst, för de vet precis vilka punkter de ska trycka på. Och de vet exakt vilket sjukt jävla tomrum de lämnar efter sig när skadan väl är skedd.
Kommentarer
Trackback