Dagen då jag träffade Joel.

Den 16 augusti 2002 inträffade en viktig händelse i mitt liv. Det v ar då jag träffade Joel. Det var den dagen vi hade bestämt dejt ( vi hade ju bara setts en gång innan, på fyllan och då hade vi bara hälsat på varandra). Han kom och mötte upp mig på busstationen ( jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö, hade dessutom cyklat till bussen så svettig och varm var man med) Och när jag klev av bussen stod han där, i beiga knälånga pösbyxor, gul tajt tröja och vita sneaker. Håret var sådär snyggt fixat och hela han sken. Jag föll för honom redan då jag klev av bussen och såg han så där. Själv hade jag en jeanskjol, ett vitt linne och adidas sneakers ( min favoriter som tyvärr ligger i en garderob och ruttnar)

Vi gick till torgrillen och Joel bjöd mig på en glass ( piggelin). Vi pratade lite, det var lite stelt, men ändå flöt det på bra och jag märkte att vi passade ihop som handen i handsken.

Efter glasstoppet begav vi oss till IKEA. Där kom vi inte långt förrän vi damp ner i en av sofforna ( den var plå och vitrandig, bäddsoffa tror jag bestämt att det var) och det var där vi kysstes första gången. En sådan underbar känsla det var. Efter den kyssen var jag fast, ja, jag var kär redan då.

Han följde mig sedan tillbaka till bussen, då sista bussen gick hem vid 18 snåret. Han vinkade av mig och så fort bussen rullat iväg fick jag ett sms från honom.
Bara någon dag efter det började skolan, han började ettan på gymnasiet och jag började tvåan. Då var vi officiellt tillsammans och livet lekte. Vi träffades tyvärr inte så mycket, det var svårt att få ihop när ingen av oss hade körkort och jag inte bodde i Älmhult, men någon dag i veckan träffades vi.

Och så höll det på, vi träffades, hånglade och myste ända fram till den 23 september då allt tog slut.
Det kom helt oväntat från min sida. Jag som var så kär, ja, jag älskade verkligen Joel och trodde han gjorde detsamma, men han hade börjat få kalla fötter och kände att han behövde vara fri.

Det var här allt började bli extremt jobbigt, psykiskt. Jag kom aldrig över honom. Jag älskade honom så förbannat mycket, trots att det fans miljoner andra där ute. Jag gav någon en chans, det höll inte det heller, och det slutade alltid med att jag hamnade i Joels famn på någon fest, eller att vi smsade nätterna långa om vad vi ville göra och vad vi tänkte.

Tillslut bestämde vi att vi skulle göra ett nytt försök, då hade det gått ett år sedan vi gjorde slut.
Han följde oftast med mig hem med bussen och han var med och firade min 18 års fest, samt firade mig med mina föräldrar när jag fyllde 18.

Vi umgicks intensivt från den dagen, 20 oktober, men vi var inte tillsammans.
Så en mörk decemberkväll när vi hade badat badkar och höll på att fixa iordning innan Joel skulle åka hem så sa han att han hade tänkt mycket på oss, att han ville ge det en chans, att han ville bli min pojkvän.
Så från och med den 17 december 2003 har det varit vi. Vi har gått genom eld och vatten för att rädda vårt förhållande som många gånger har varit nära slutet, men vi har klarat det varenda gång. Och jag kommer alltid fortsätta kämpa för oss. För jag älskar dig Joel. Jag älskar dig så jädrans mycket.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Jag tror att det kan vara bra att man har gått igenom sånna saker som ni har, och sen kommit på (eller alltid vetat) att ni är gjorda för varandra och inte vill ha någon annan.
Det är fint tycker jag. =)


Tassavtryck:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Vad har du på hjärtat?

Trackback