SWEETPANDEMONIUM

Det märks att hösten är här på riktigt nu. Idag på morgonen var det snorkallt ute. Och förberedd som jag alltid är så köpte jag 2 par fingervantar igår, som passade! ( haha Joel, jag kunde visst hitta fingervantar som passar, som INTE är i barnstorlek!)
Dessvärre låg de kvar på skohyllan ( Ja, jag vet, vi har inte satt upp hatthyllan ännu...) när jag cyklade iväg till jobbet, och sen som jag var så hann jag inte vända och hämta vantarna.

På ett sätt gillar jag hösten. Det är liksom tillåtet att se småfrusen ut, man får gosa in sig i stora stickade koftor och halsdukar. Dessvärre hade jag ju inget av det på mig idag. Regnjackan skyddade inte överdrivet mot kylan som slog emot mig när jag cyklade i ilfart till jobbet. Den kalla vinden brände obehagligt i lungorna desto djupare andetag jag tog. Och händerna, ja de frös helt enkelt halvt ihjäl. Mina fingrar har en tendens att svullna upp så fort det är kyligt i luften ( ett problem som uppstod då jag som liten knodd lekte ute i alldeles för låga minusgrader, utan vantar! En mindre förfrysningsskada med andra ord) så när jag anlände till jobbet kunde jag inte böja på fingrarna alls, utan hade något slags klogrepp efter att jag hållt mig krampaktigt i cykelstyret.

Men jobbet gick bra, klogreppet sloknande tillslut och fingrarna blev dugliga igen. Slutade jobba vid 13, en alldeles lagom start på veckan. Köpte med mig sushi på hemvägen som jag avnjöt i soffan. Sedan bytte jag i kattlådan och sedan... så fastnade jag vid datorn. Lyssnat på Lasses nya album för fjärde dagen i rad, och jag gillart, mycket! Har läst många recensioner och jag kan bara säga att jag gillar hans nya sound. Det är ju fortfarande Lasse. Samma råa, känslosamma texter. Melodier som lätt sätter sig på hjärnan, och redan nu har jag några favoriter som jag till och med nynnar på när jag sluter ögonen för att gå och lägga mig. Och det mina vänner, det är bra musik det!

NOTE TO SELF: Radera aldrig bloggen av misstag igen!

Höll som bäst på att skapa en ny header till bloggen på onsdagkvällen, och råkade först radera en html-kod som gjorde att headern inte syntes alls. Då kom jag på den briljanta idén att skapa en ny blogg för att kunna kopiera html-koden igen. Sagt och gjort. Koden kopierades och allt var frid och fröjd. Höll som bäst på att radera den nyskapade bloggen och klickade på radera, när jag i ögonvrån såg att jag var inne på MIN blogg och raderade, inte den nya, testbloggen. Shit. Försökte gå tillbaka, men misstaget var redan gjort och på en nanosekund så försvann min blogg ur bloggvärlden.

Först förstod jag inte vad jag hade gjort. Tror till och med att jag skrattade. Sen började jag gallskrika. Jag hade just raderat 3 års minnen som inte finns dokumenterat någon annanstans. Skrev ett mail till kundtjänst på blogg, men eftersom det här var sent på kvällen så var det ju stängt. Joel tröstade mig med att det finns backuper på allt nuförtiden, att jag inte skulle oroa mig, men jag som är pessimist in i själen förblev sur och gråtig och funderade på om jag skulle dränka mig i toalettstolen. Nä, men skämt och sido. Det är inte så att jag känner ett tvång av att ha min blogg, men det är min lilla hörna där jag skriver om vad jag gör, och hur jag mår. Bloggen är en ventil för mig, samtidigt som mina vänner som inte bor här får en chans att hänga med i vad som händer i mitt liv. Roliga fester, och ångest och sorg, ja allt finns ju här i en enda salig blandning. Hade jag raderat min blogg av egen vilja hade jag inte brytt mig, då hade jag ansett mig färdig med mitt förflutna, men nu vill jag inte vara färdig, jag vill kunna komma ihåg vad jag gjorde i september 2006 osv. Och eftersom jag lider av demens ( enligt Joel, möjligtvis enligt Hubbe med) så är det skönt att ha nerskrivet vad som händer, så jag vet vad jag har sysslat med.

På torsdagen fick jag ett mail tillbaka från kundtjänst att min blogg hade lämnats över till datateknikerna för upplivning. Och idag på eftermiddagen fick jag ett nytt mail om att bloggen levde igen. Tack gode blogg.se för modern teknik. Och tack för all hjälp med, för den delen!

Nu önskar jag bara att de skulle kunna installera ett barnlås på radera-knappen, så jag inte klantar till mig igen. Eller möjligtvis att jag skaffar mig någon som kan hjälpa mig att designa bloggen. Sistnämnda vore ju säkrast för både bloggen och min hälsa.

I förra veckan fick vi en räkning på hyran av hyresvärden. Den räkningen skulle vara betald senast den 20 september, så duktiga som vi är så betala vi den så fort vi fick den i handen. Sen sa de att nästa hyra skulle dras i slutet av september. Vi tänkte inte mer på saken utan åkte glatt och shoppade i Växjö. Sen blev det dags att betala utlandsresan, så sparpengarna fördes över till kortet och vi cyklade glatt ner till resebyrån för att betala. Bara det att då går inte kortköpet igenom. Inte andra gånger vi provar heller. Efter en telefonsamtal med banken ( som gav nada eftersom de inte lämnar ut information via telefon) så fick vi dra till bankomaten istället.

Chock! Då har hyresvärden ännu en gång dragit hyra. Samma hyra som vi redan betalat för 6 dagar sedan. Ner till ÄBO´s kontor där de inte förstår varför det har blivit så. Kollar de inte sina insättningar? Varför då lämna ut pappersfakturor när de ändå drar det från kontot sen? För nu var det inte den hyran som skulle dras i slutet av september som drogs, och jag hoppas för bövelen att de inte drar hyra ännu en gång den här månaden för då knakar det som faaan i de ekonomiska knogarna.

Vi cyklade hem under en minst sagt bitter stämning då hatorden över ÄBO haglade lika tätt som pedalerna på cykeln trampades runt. In på internetbanken, föra över ännu mer pengar från våra ( alltmer) sinande sparkonton, för att sedan åka tillbaka till resebyrån och äntligen betala resan.

Blir man inte trött i huvudet så blir man helt klart trött i själen. Fy bövelen, drar de hyra en gång till den här månaden så kommer jag nog gå lös med en motorsåg eller gräsklipparen, får se vilket som är lättast att frakta ner till byn på cykel.

Åh vad jag älskar små kattassar. Tassar med rosa trampdynor. Med små söta klor. Med små vassa, söta, klor. Åh vad jag älskar små kattassar med rosa trampdynor och med små vassa, söta klor. Kloande små tassar. Kloande, med sylvassa klor, tassar. Tassar som kloar mage. Tassar med sylvassa klor som kloar sönder allt som kommer i dess väg. Små tassar med sylvassa klor som kloar sönder mina kläder. Och.. nej, banne mig. Hubban ger verkligen halva min garderob ett sönderkloat intryck. Thank´s Hubbedarling.

Skyldig! Fast hon lyckas ändå alltid se så oskyldig ut.

Tänk att det finns de som har begåvats med att både kunna sjunga med kill- och tjejröst. Aningens orättvist då jag inte ens kan sjunga. ( nej, jag är inte bitter, bara yttepytte avundsjuk...)

Och så börjar maghelvetet igen. När man väl har fått må så pass bra i över 3 veckor. Efter jag röntgade tjocktarmen så har magen faktiskt uppfört sig riktigt bra. Trodde det berodde på att phosphoralen rensade ut precis allt som fanns i tarmen, även det som orsakade problemen. Men tydligen inte.
Nu börjar det igen. Tack och lov inga kramper, men det susar och brummar i magen. Jag är helt slut. Dessutom har jag ont i lederna idag, och huvudet känns tungt. Halsen börjar med bli lite knas.

Tack och lov att man äntligen har börjat få lite förståelse på jobbet. Chefen ringde och sa att jag skulle ta det försiktigt och vara rädd om mig och magen. Bara en sådan sak gör att det känns lite lättare. Men det är ju inte lätt. Alltid. En diagnos på mina problem hade varit det bästa. Då hade jag ju vetat vad som är fel, vad som kan göras åt problemet och vad som kan lindra. Nu vet jag ingenting.
Blir jag dålig så tar jag en imodium. Vilket i sin tur leder till att jag blir förstoppad i flera dagar, och sedan börjar problemen om igen. Nä, det fungerar verkligen inte.

Nä, nu lägger jag mig i soffan och försöker sova. Sa att jag skulle jobba imorgon så måste vara bra till dess.

En sak jag reflekterade över i nya lyan var att köksgolvet ( och golven i hall och sovrum) var så jädrans bekväma. Typ sådan där plastmattegolv som på ett ungefär påminner om parkettgolv. Lite lagom mjuka och sköna att gå på, inte alls såsom i förra lägenheten. Minns att jag tänkte att här kommer aldrig några glas krossas, då golvet är så behagligt och som sagt lagom mjukt, fick praktiskt taget en vision om att glaset skulle studsa upp igen om man väl råkade tappa ett.
Tjoho så fel jag hade!

Mitt i köksstöket försökte jag leva mig på hemmafru-livet. Bakade i godan ro en morotskaka. Hade precis blandat ihop glasyren och undrade varför den var så rinnig? Ställde mig vid diskbänken, diskade upp röran ( nu när man bor fint måste man ju hålla fint och diska hela tiden!) och tänkte om jag tog 2 msk vatten i glasyren eller 2 tsk. 2 msk ,kom jag fram till, tog med mig glaset jag diskade, diskborsten i den andra och gick krabbgång i två snabba steg till där instruktionen för morotskakan låg. Jo, fan, jag hade tagit fel, det skulle vara 2 tsk. Hinner inte tänka mer för då glider glaset ur handen på mig ( ett av mina fina fina boda nova glas som var en födelsedagspresent) och störtar ner i golvet med en ordentlig fart.

Det studsade inte upp igen. Det krossades i några stora bitar och miljontals små bitar. Kanske inte helt otippat om man tänker efter. Och för att göra förödelsen ännu större så misslyckades som sagt morotskakan. Glasyren rann av kakan ( och då hade jag ändå försökt vispa den hårt hårt hårt, länge, länge, länge!) och hamnade överallt där den inte skulle vara, exempelvis över halva köksbänken och i kylskåpet ( där kakan hamnade i hopp om att glasyren skulle stelna) ( det gjorde den inte...)

Mamma kom dock med några tröstande ord: "På vårat jobb finns det bara ett sätt att beskriva sådant här, det är en jävla skittisdag helt enkelt!" - Tack mamma.

Nu har internet äntligen kommit igång i nya lägenheten. Vi har kommit tillrätta, jag, Joel och Hubban.
Tänk att en flytt kan göra en så stor förändring på hur man mår. Den sista tiden i lägenheten på Östergatan mådde jag verkligen uruselt. Inget var roligt, det fanns inget lugn i den lägenheten ( förutom att det inte spökade där, det lugnet var skönt), det var en oföränderlig lägenhet, med dålig planlösning och papperstunna väggar. Ja, ni som varit hemma hos oss vet ju hur lägenheten var, och ni som sussat kudde där vet hur lyhört det var.

Här, i nya lägenheten, MARKlägenheten, är det lugna gatan. Bor i mittersta lägenheten i en länga på tre hus i ljusrött tegel med gröna och vita trädetaljer. Och det är så tyst här. Första natten vi sov i lägenheten sa jag och Joel i mun på varandra: Kan du fatta, det är helt tyst?!. Grannarna verkar vara bra, båda är barnfamiljer, men de är unga, i 30års åldern, och de är mer rädda att vi ska bli störda av deras barn, än att vi ska störa de om vi har fest. Känns mycket bra att veta, faktiskt!

Rummen är stora, och ljusa. Vita väggar i hela lägenheten utom en mörkgrå fondvägg i sovrummet och en blåton i badrummet. Trädgården är alldeles lagom stor, och vi har sol i trädgården från tidig eftermiddag till solen går ner över hustaken på kvällen. Helt underbart.

Hubban trivs med här. Hon har fått tillbaka sin aptit, som nästan inte fanns alls de sista månaderna på Östergatan. Hon har många fönster att sitta i, så hon kan se allt som händer här i området, och det är mycket öppna ytor som hon kan lattja runt på. Hon har dessutom blivit mer busig, och rör på sig mer, är kelig som aldrig förr. inte heller har hon gjort några försök till att springa ut, hon går fram till dörren, nosar lite och blir sedan stående så. Funderar på om hon ska få vara innekatt eller om vi ska våga släppa ut henne, men så länge hon inte gör någon ansats till att gå ut självmant, så är det bara bra.

Och jag trivs. Joel trivs. Det känns äntligen som att vi har ett riktigt hem, vårat egna hem. Där man inte här när grannarna kissar osv. Det är skönt att cykla den 10 minuter långa sträckan till jobbet på morgonen, skönt att bo längre ifrån byn där allt liv är. Skönt att bo i lugnet.

Jag har äntligen kommit hem.