Ljumskbråck

Jaha, jag tror faktiskt att jag är tillräckligt pigg idag för att kunna återgå till min kära blogg.
Jag gör ett försök att sammanfatta min helvetiska tid som nyopererad, jag lovar, det har varit ett helvete.

Fredag 18 april kom min kära mor och hämtade upp mig klockan 06.35 då vi skulle befinna oss på Ljungby Lasarett klockan 07.30. Väl på plats blir jag ju självklart jättenervös. Vid lite i 8 får jag träffa läkaren som ska operera mig, han ritar ett streck i ljumsken och berättar lite kort om operation och sjukskrivning.
Sen får jag sitta ut igen. Sen blir jag uppropad och får komma in i ett litet rum.
Där får jag 4 panodil och 2 voltaren som ska sväljas ner med drygt en matsked vatten. Det var skitjobbigt, då jag har stora problem med att svälja tabletter i vanliga fall, sen att svälja sex stycken med nada vatten typ, det är inte mänskligt.
Får kläder att byta om till, och en lila rakapparat för att, ja ni vet.
Jag som alltid trott att det skulle vara helt slätt när man opererade, men nejdå, stubbigt var visst ordet.

Klockan 08.15 hämtas jag av narkossköterskorna, får gå med de in till min sal. Där blir jag inkopplad på EKG, blodtryck tas, likaså sätts dropp. Sedan sövs jag. ( Jag som var så rädd för att sövas, dumheter, det är ju inte det som är det farliga har jag insett nu...)

Jag vaknar upp vid 09 snåret. Smärtan är olidlig och de pumpar in en dos smärtstillande, som inte alls hjälper. Jag ligger helt själv på uppvaket, men ändå är det ingen som har riktigt med tid att fråga mig hur ont det gör eller vad som är felet. Jag ligger dessutom helt raklång, vilket sträcker ut hela operationssåret.
Vid 09.15 inser jag att jag måste kissa. Får ett bäcken som jag måste komma på. Att lyfta på rumpan de få centimetrarna var som att bestiga ett hustak utan stege.
När jag väl ligger där på mitt bäcken så vågar jag inte kissa. Är rädd för att såret ska gå upp, men till slut lyckas jag ändå. Men helt plötsligt känner jag att det rinner något längs min höft. Det rinner mycket. Jag lyfter förskräckt på filten och ser att det är fullt med blod som forsar ut från förbandet. Ropar på sköterskan som torkar väck blodet och säger att det nog inte är så farligt, att det behövde komma ut, helt enkelt.

Får sedan äntligen en kudde under knäna och de höjer upp mitt huvud en aning, men jag ligger ändå så obekvämt, smärtan skär in i ryggen och så börjar det rinna ut en massa blod igen. Jag har dessutom extremt ont från operationsområdet, men smärtstillande har ingen effekt, jag har ont bara av att andas och jag kvider av smärta så fort jag måste röra på mig.

Vid 11 inser jag att jag har svullnat upp. Mycket. Det ser ut som bråck, fast STÖRRE. Sköterskan kontrollerar och kontaktar då äntligen doktorn, som kommer upp och säger att de måste lägga tryck på. En flaska glukoslösning på ca 1 kg läggs på min svullnad, ännu mer blod rinner ut och det gör fruktansvärt ont.
Ligger med det här trycket i 1 timme, då sköterskan kommer tillbaka med en annan sköterska som lyfter på min filt och råkar välta ner flaskan. "Ojsan" säger hon och lägger tillbaka flaskan på min mage. Idiot. Jag är för svag för att kunna lyfta bort den själv, så "min" sköterska inser att den ligger fel efter ett tag och lägger den tillrätta. Det är vid den här tiden som jag får min ringklocka, jag har alltså legat utan att kunna kontakta sköterskorna från klockan 9 till klockan 12.
Joel kommer upp och hälsar på, menm han får bara stanna i 2 minuter. Jag gråter och har ont och Joel är med ledsen, han vill ju stanna hos mig, veta att allt går bra.

Vid lite över 12 lyfter jag på filten för att kolla om svullnaden har gått ner, det har den inte. Den har blivit värre, mycket värre. Jag är svullen på hela vänstra sidan, från ljumsken och upp till naveln, jag gråter av rädsla när jag ringer på klockan, och sköterskan frågar irriterat vad jag vill. "Jag är så svullen" får jag fram, och hon konstaterar att läkaren får komma dit igen.

På plats bedömer läkaren att det finns två alternativ; Re-op eller göra ett snitt och tömma ut blodet. Men en re-op vore ju synd, säger han, jag som lagt så fina stygn.
KLockan 13.30 rullas jag in för operation nummer två. Jag gråter när jag rullas in, jag gråter när jag viskar till narkossköterskorna att de ska fixa mig.

När jag vaknar har smärtan lagt sig. Jag är omplåstrad och har ett tryck över förbandet. Operationen hade tydligen gått bra. De hade spräckt ett kärl under första operationen som hade blödit och orsakat en stor blodutgjutning i min bukhåla. Inte undra på att jag hade så ont.

Vid 17 får jag äntligen äta och dricka. Men jag är inte hungrig längre, jag mår illa och är yr. Hem vill jag med, men det lär dröja, hade jag fått förklarat för mig.
Mamma ringer och kollar hur det är med jämna mellanrum, men jag får bara prata med henne en enda gång. Joel har med ringt, flera gånger, men jag har inte fått något meddelande av någon av sköterskorna att han ringt och att han vill att jag skulle ringa upp så fort jag kunde.

Vid 19.30 blir det dags för toalettbesök igen. Jag är livrädd, och jag är så stel i kroppen att jag inte kommer upp ur sängen. Jag har då legat ner från klockan 08.15 - 19.30. Med lite hjälp av sköterskan kommer jag upp, och klarar att gå på toaletten. Hon bedömer då att jag är redo att få skrivas ut, hon hämtar min tillhörigheter och lämnar mig på toaletten med kläderna. Jag får på mig tröjan och byxorna ( med nöd och näppe) skorna får jag inte ens upp ( de ligger längst ner i skåpet) och likaså strumporna. En sköterska kommer in och undrar om jag behöver hjälp. "Vad tror du" snyftar jag och demonstrerar att jag inte får av mig sjukhusstrumporna.

Jag får hjälp med resten av påklädningen och sedan blir jag utskriven. Tack och hej, liksom. Mamma och pappa möter upp mig och vi får fråga oss fram för att ens komma ut från lasarettet. Jag gråter hela vägen hem av smärta och rädsla för hur det ska gå hemma.
Jag sover inte något förrän klockan blir 04:00 , då mamma kommer in och ger mig tabletter. Vaknar igen vid 07 och har så ont.

Det här är allt jag orkar sammanfatta för tillfället. Hela upplevelsen har gjort mig skräckslagen, och eftersom jag fortfarande mår dåligt så orkar jag inte tänka för mycket på allt som hänt.

Kommentarer
Postat av: sofie

- men din stackare!!!! fy fan.. :( hoppas du mår massa bättre nu!

2008-04-30 @ 07:37:36

Tassavtryck:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Vad har du på hjärtat?

Trackback