Början på semestern - KAOS!
Så var man hemma i kalla Sverige igen. SNYFT! Hade gärna haft lite mer semester, men på något vis är det ändå rätt skönt att vara hemma igen.
Resan mot Gran Canaria började ju bra i alla fall. Parkerade bilen på Malmö flygplats vid 05 på morgonen den 8 november, åt frallor och drack coca cola, resten av sällskapet ( dvs Joel samt svärföräldrarna hinkade i sig öl och Mummelmann) sen in och vänta på inceckning, göra hela säkerhetsproceduren ( Linda, jag behövde inte bli visiterad ;)) och sedan vänta på att gå ombord på planet.
Flygresan gick faktiskt bra, dock blev jag ( som alltid när jag flyger) monsterkissenödig, stackars Patrick som fick flytta sig hela tiden för att låta mig komma förbi. Blev lite alkoholintag på flyget, ett gott vitt vin, flygplansmaten var dock katastrof. Kyckling med chili!!! Jag tål ju inte stark mat längre... Så jag fick snällt äta två små frallor istället, samt lite förrätt och efterrätt. Joel blev på gasen och yrade om taxen Ludde som dog i Joels armar när Joel var liten. Så jag fick tårka tårar, medan jag höll mig för skratt.
När vi väl kommer ut med vårat bagage i högsta hugg, redo att åka till Hotel Maracaibo så möts vi av världens största chock och världens sämsta service. Apollopersonalen ger oss ett brev i handen, säger " Maracaibo går inte att bo på, det är en byggarbetsplats, ni kommer att få bo på ett annat hotell istället" EH, SAY WHAT? De menar då på att Maracaibo har varit under renovering sen i september, och att de inte är färdiga ännu, och vi ska få bo på ett annat hotell, med sämre läge "Ni får ju självklart taxipengar så ni kan ta er till stranden osv, och sen får ni en kompensation på 500 kr per person, det blir väl bra?" BRA? hur i helvete kan något sådant vara bra? Här betalar man extra för att få en lägenhet högt uppe och med havsutsikt, och sedan blir man förvisad till ett hotell som man måste ta taxi för att ens komma till stranden?
När chocken hade lagt sig började ansiktet rycka sådär otrevligt. Inte gråta, intalade jag mig själv. Men sen var det kört. Jag störtlipade. I 2½ timme. Efter att Joel hade skällt ut Apollopersonalen och Patrick hotat med att stämma de så blev vi ivägskickade på en buss utan guide, och fick åka i nästinpå 2 timmar till vi kom till vårat råttbo där vi skulle bo. Det visade sig vara ett hotell som inte ens är öppet för allmänheten, utan ett hotell som de öppnar när det blir kris. Jamen tack! Utsikt betongvägg, liksom! Jättefint...
Efter många om och men fick vi till slut åka till Maracaibo ändå, trots att det var en byggarbetsplats. Rum på nedersta våningen dock, men ack så fina. Helt nyrenoverade, nya sängar, nya soffor, bort och stolar, allt var helt nytt.
Nackdelen var att det rände polska byggarbetare överrallt. Och de jobbade ju inte snabbt heller. Det var väl runt 30 byggarbetare där, ändå sprang de helt oorganiserat mellan våningarna för att skruva i en skruv på våning tre, sedan ner på våning ett och kakla lite. Dessutom jobbade de från tidig morgon till sent på nätterna, vilket gjorde att man inte kunde sova.
Tur då att man iaf är ute och ränner hela dagarna, så man bara är där de få timmar på kvällen när man ska sova. Eh, försöka sova...
Resan mot Gran Canaria började ju bra i alla fall. Parkerade bilen på Malmö flygplats vid 05 på morgonen den 8 november, åt frallor och drack coca cola, resten av sällskapet ( dvs Joel samt svärföräldrarna hinkade i sig öl och Mummelmann) sen in och vänta på inceckning, göra hela säkerhetsproceduren ( Linda, jag behövde inte bli visiterad ;)) och sedan vänta på att gå ombord på planet.
Flygresan gick faktiskt bra, dock blev jag ( som alltid när jag flyger) monsterkissenödig, stackars Patrick som fick flytta sig hela tiden för att låta mig komma förbi. Blev lite alkoholintag på flyget, ett gott vitt vin, flygplansmaten var dock katastrof. Kyckling med chili!!! Jag tål ju inte stark mat längre... Så jag fick snällt äta två små frallor istället, samt lite förrätt och efterrätt. Joel blev på gasen och yrade om taxen Ludde som dog i Joels armar när Joel var liten. Så jag fick tårka tårar, medan jag höll mig för skratt.
När vi väl kommer ut med vårat bagage i högsta hugg, redo att åka till Hotel Maracaibo så möts vi av världens största chock och världens sämsta service. Apollopersonalen ger oss ett brev i handen, säger " Maracaibo går inte att bo på, det är en byggarbetsplats, ni kommer att få bo på ett annat hotell istället" EH, SAY WHAT? De menar då på att Maracaibo har varit under renovering sen i september, och att de inte är färdiga ännu, och vi ska få bo på ett annat hotell, med sämre läge "Ni får ju självklart taxipengar så ni kan ta er till stranden osv, och sen får ni en kompensation på 500 kr per person, det blir väl bra?" BRA? hur i helvete kan något sådant vara bra? Här betalar man extra för att få en lägenhet högt uppe och med havsutsikt, och sedan blir man förvisad till ett hotell som man måste ta taxi för att ens komma till stranden?
När chocken hade lagt sig började ansiktet rycka sådär otrevligt. Inte gråta, intalade jag mig själv. Men sen var det kört. Jag störtlipade. I 2½ timme. Efter att Joel hade skällt ut Apollopersonalen och Patrick hotat med att stämma de så blev vi ivägskickade på en buss utan guide, och fick åka i nästinpå 2 timmar till vi kom till vårat råttbo där vi skulle bo. Det visade sig vara ett hotell som inte ens är öppet för allmänheten, utan ett hotell som de öppnar när det blir kris. Jamen tack! Utsikt betongvägg, liksom! Jättefint...
Efter många om och men fick vi till slut åka till Maracaibo ändå, trots att det var en byggarbetsplats. Rum på nedersta våningen dock, men ack så fina. Helt nyrenoverade, nya sängar, nya soffor, bort och stolar, allt var helt nytt.
Nackdelen var att det rände polska byggarbetare överrallt. Och de jobbade ju inte snabbt heller. Det var väl runt 30 byggarbetare där, ändå sprang de helt oorganiserat mellan våningarna för att skruva i en skruv på våning tre, sedan ner på våning ett och kakla lite. Dessutom jobbade de från tidig morgon till sent på nätterna, vilket gjorde att man inte kunde sova.
Tur då att man iaf är ute och ränner hela dagarna, så man bara är där de få timmar på kvällen när man ska sova. Eh, försöka sova...
Kommentarer
Trackback