SWEETPANDEMONIUM

Om jag skulle utvärdera min sinnesstatus idag så ligger det på totaldepp och ångest. Allt går verkligen i gråskala nu, och jag avskyr det.
Jag började tänka innan, och kom fram till att jag har varit sjuk/ dålig så jävla länge. Halva det här året har jag varit sjuk. det är för fan över 5 månader. Inte konstigt att mitt psyke brakar samman.

Först är det ju den här förbaskade operationen, som jag trodde skulle göra allt bättre, att jag skulle slippa oron om vad knölen var för något, att inte behöva skämmas för en plommonstor knöl, kunna känna mig normal igen, liksom. Istället kretsar tankarna om att allt ändå kommer gå åt helvete igen. Ett fellyft, och jag halkar dit igen, att skaffa barn är ju inte ens på kartan, då blir det ju operation igen. Och vill jag utsätta mig för det? Ja, egentligen, jag drömmer om att bilda familj med Joel, men inte om jag måste genomgå ännu fler smärtsamma operationer efter det.
Till och med jobbet är jag numera osäker på, pga alla tunga lyft, jag menar, jag kan ju inte längre bli besparad allt tungt arbete, för jag ska ju vara frisk nu. Frisk och ny...

Sen kommer maghelvetet som inte blir bättre. 3 månader har det hållit igång nu. 3 månader som kretsar runt en vit jävla toalettstol. Och jag vet ärligt talat inte om jag orkar med ens en dag till. Jag vill kunna vakna upp, inse att jag kanske bara har drömt allt, att jag egentligen är frisk, att jag bara inbillat mig alltihopa. Men tyvärr är det ju inte så.

Det är tre dagar kvar på jobbet nu, sen har jag semester, men inte ens det känns i nuläget som något jag ser fram emot. Allt är en enda stor klump i halsen som växer för var dag. Allt bara kretsar kring oro. Oro och ångest, som jag inte längre kan styra över. Allt är psykbryt och gråt.