SWEETPANDEMONIUM

Jag skräms av mitt eget mående just nu. Jag kämpar så hårt för att hela tiden vara på topp att dalarna blir så himla djupa när det väl svänger över. Pms från helvetet som skrämde Joel, som fick honom att tvivla på om jag över huvudtaget var frisk någonstans. Att bryta ihop över minsta lilla är liksom inget jag sitter och längtar efter, men så händer det, minsta lilla som triggar igång någon dålig tankebana och så faller jag.

Saknar en trygg famn att få krypa tätt intill, känna värme mot min kropp, och höra lugnande hjärtslag. En varsam hand som smeker min kind och någon som säger " Allt kommer bli bra". Det gör ont!

Fick mina journalkopior igår, inte direkt något resultat som jag har nytta av, bara massa om operationen, ingenting alls om hur tiden på uppvaket var. Men det är klart, har de misskött sig så är det ju svårare att bevisa så länge det inte finns nerskrivet i någon journal. Det här kommer bli så mycket svårare än vad jag trott.
Dessutom så ringde min läkares sekreterare idag och gav mig en ny tid på torsdag nästa vecka. För vaddå, undrade jag. För en diskussion om hur vi ska behandla dig och din mage, svarade hon. Jaha, precis vad jag behöver, ännu ett SAMTAL om vad som är bra och inte bra för min mage. Det har ju inte givit mig någon nytta så här långt, hur ska det kunna göra det nu? När jag inte ens får göra de undersökningar som jag faktiskt behöver göra, för att se så det inte är något annat som är fel på mig. Åh, jag önskar nästan att jag är PMSig nästa vecka med, så jag verkligen kan störtlipa, skrika och få panik över allt. Då, DÅ, kanske de tar mig på allvar. Kanske.