Time to say goodbye

Jaha. Imorgon är det dags. Då lämnar jag Hjortvägen för gott för att göra plats åt mitt nya liv.
Det är ju trots allt med viss sorg jag lämnar den lägenheten, då den innehöll alla de drömmar och planer som jag trodde mitt liv skulle berika mig med. Men jag vet ju att även om den dörren stängs så öppnas det tusen andra dörrar som ger mig möjlighet att leva mitt liv till fullo. Jag kommer bli lycklig igen, även om jag så blir det ensam.

Jag mår under omständigheterna bra. Jag har kommit till en punkt då jag inser att det inte kommer bli jag och Joel igen, och jag kan nu acceptera det. Jag mår inte dåligt över tanken att jag är singel. Jag gråter mig inte till sömns, jag har ingen panikångest längre. Jag bara är, och försöker vara den som jag är menad till att vara.

Jag kunde känna förändringen i luften idag, när jag var i lägenheten för att packa mina sista saker. Jag kände att det här går på rätt väg, att jag gör det rätta som släpper taget och går vidare, och att jag är helt ok med att Joel med gör det. För inte önskar jag honom olycka på något vis, han har ju varit den jag har älskat i över 6 år, och han har älskat mig, men jag vet att jag måste släppa taget, gå vidare, för annars kommer jag aldrig ta mig ur det hål som jag fastnade i för en månad sedan. Jag är värd all lycka som kommer till mig, och på så vis är ju Joel med det.

Jag vill inte framstå som känslokall, det hoppas jag verkligen att ingen tror att jag är, utan det här är mitt sätt att gå vidare, att lappa ihop mitt brustna hjärta och komma på fötter igen. Jag hör det ofta att jag är stark, men det kan jag inte påstå att jag är, utan det är mer att jag inte ser något annat sätt än att acceptera och gå vidare. Jag klarar inte gräma mig i att jag mår dåligt, jag kan inte gråta och be om att få tillbaka en person som inte längre har känslor för mig,  för det kommer jag inte orka med psykiskt, det kommer ta livet av mig, seriöst! Jag har hållit mig på min front, klarat mina egna strider och så kommer det bli i fortsättningen med.

Självklart saknar jag fortfarande att vakna upp bredvid någon, att ha någon i mitt liv som älskar mig hejdundrande vilt, som vill vara med mig, men samtidigt har all distans gett mig tid att tänka, och läka sår. Utåt sett mår jag bra, på ytan ser ju ingen att jag mår dåligt. Men på insidan så river ju självklart allt det här, sömnen, maten, sorgen. Men jag blir starkare, jag bygger upp mig själv en liten liiten bit för var dag som går. Och det hade aldrig gått utan min familj och mina vänner. Jag är er evigt tacksamma att ni finns där för mig! ♥



Kommentarer
Postat av: Din E

Jag älskar dig, Emily Lewis. Du är den finaste, starkaste stjärnan. Jag är glad för din skull, efter alla omständigheter, och vet att du kan. Det är svårt, det gör förbannat jävla ont men vi hjälps åt, hjärtat! BFF, och kärlek!

Postat av: Aura

Både kul och lite sorgligt verkar det.. (:

Sv: Tack så jättemycket! :D

2010-04-29 @ 19:48:24
URL: http://auura.blogg.se/
Postat av: Linda

Jag är så sjukt stolt över dig, du måste nu inse att du var starkare än du först trodde!

2010-04-29 @ 20:15:15

Tassavtryck:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Vad har du på hjärtat?

Trackback