SWEETPANDEMONIUM

Vaknade imorse av att min fina mys låg och kollade på mig. Är så ovan att kärlek kan vara så fint, men samtidigt så enkelt. Som en extra lång blick, något som håller en kvar lite extra. Något som verkligen får det att pirra i hela magen. Vilken jäkla härligt känsla, jag smälter lite bara jag tänker på det.

Jag måste komma ihåg att ta till vara på de här stunderna, bevara de i minnet, till de dagarna när det dalar lite. För då och då hälsar tyvärr ångesten från det förflutna på, och det gör ont. Det är då jag behöver uppmuntran, och påminnelsen om att det jag har nu är det som jag ska fokusera på, att inte lägga ner massa onödig energi på enivsa tankar som mest bara gör ont. Självklart ska de bearbetas, men de får absolut inte ta överhanden över nuet, det förstår jag så väl, men ibland överrumplar de mig. En doft, ett ord, ett sätt att göra saker och jag blir lite skakig och vill bort. F är bra, han ser när jag försvinner bort, och han hjälper mig. Och det är med en ovanlig sak, det har jag inte heller upplevt innan, inte på det här sättet. Han gör mig glad, ända in i själen. 



"Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag"