SWEETPANDEMONIUM

En kopp te, en rygg som försöker ha ihjäl mig och tredje dagen hemma från jobbet. Ingen vidare bra vecka det här inte!

Råkade viss lyfta en ANING för tungt och fel i slutet av förra veckan, sen har det bara byggts på mer mer värk och nu gör det så ont att jag i vissa stunder bara tjuter. Har fått smeknamnet "tjutmanicken" här hemma, eftersom jag helt plötsligt bara börjar storlipa helt okontrollerat. Men hey, det gör så svinigt ont det här!
Tur man har en underbar man här hemma som pysslar om mig, bäddar åt mig i soffan och leder mig dit så jag inte behöver anstränga mig, som köper choklad åt mig, som pussar på mig och kryper tätt intill när jag blir ledsen. Tack F, du är bäst ♥

Ikväll blir det äntligen ett besök hos naprapaten. Jag hoppas hoppas hoppas att det hjälpet, annars blir jag tokig!

Det är inte ofta jag skriver om magen längre, men då och då dyker det upp frågor från människor som är i samma situation som jag är i, så tänkte jag kan sammanfatta lite av vad som hänt efter det att jag gjorde min sista undersökning i augusti 2009 - en tarmröntgen.

Eftersom de inte hittade något som var fel på röntgen, så gav läkarna upp att försöka hjälpa mig att komma på vad som är fel på min mage. Och det var då jag gav mig fan på att om inte de kan hjälpa mig så ska jag banne mig reda ut det här själv. Jag har inte varit på några fler läkarbesök sedan dess, för ärligt så tror jag att läkare har på tok för lite insyn i magsjukdomar och hur man kan behandla de, för syns det inget på tester, röntgen, blodprov - ja då är man ju frisk enligt de. Eller? Jag blev lovad remiss till psykolog för att kanske på den vägen komma i ordning med min oro osv som verkligen kunde göra magen upprörd, men kom den där remisser fram någon gång? Nej.

I januari i år betsämde jag mig för att sluta snusa, för att se om det kunde bidra till en lugnare mage. Skillnaden var dock inte särskilt stor, magen kunde fortfarande balla ur ordentligt.
I mars tog mitt förhållande med min sambo slut och i den vevan blev jag väldigt illa däran, jag varken åt eller sov, så då la jag även av att äta Inolaxolen ( kändes ju meningslöst när magen ändå var tom, varför fylla på med massa bulkmedel då?) Under den första månaden var magen kaos, den lilla mat jag åt gick omöjligt att behålla, men jag envisades med att det minsann skulle gå att få ordning på, och det gjorde det ju.

Nu är vi inne i oktober, jag har inte ätit Inolaxol sen i mars ( och då åt jag 3 doser om dagen för att klara min vardag) inte heller loperamid har jag ätit sedan i mars, och då har jag ändå haft några riktiga kaosdagar sedan dess.

Så vad har jag egentligen sysslat med på sista tiden?

Det första och viktigaste är att jag har försökt lyssna på min kropp, säger den ifrån så säger den ifrån, men den får inte begränsa mig allt för mycket. Jag har försökt utmana mig så mycket som möjligt, göra saker som jag vet att jag för 2 år sedan verkligen inte hade klarat av, och verkligen peppat mig själv att klara det. Och i 99% av fallen så har jag klarat det, med bravur! Bland annat så började jag dejta en ny kille ( något som jag aldrig trodde jag skulle klara av med en mage som inte en tålde ett litet nervöst pirr utan att man fick rusa på toaletten), och det har gått utmärkt! Dessutom har han full förståelse för att jag har de här problemen, och stöttar mig om jag skulle få en dålig dag, så det kan ju inte bli bättre på den punkten.

Sedan är jag fortfarande rätt så noga med vad jag klarar av att äta och inte klarar av att äta. Lök och vitlök i små mängder går bra, lika så små mängder sås ( om det är grädde eller mjölk i).
Ägg klarar jag inte av särskilt bra, men när det är i bakverk och såvidare så brukar en bit tårta/kaka gå bra.
Stark mat i övrigt är jag med försiktig med, ibland går det dock bra, andra gånger mindre bra.
Jag ser även alltid till att äta laktosfritt ( även om mina tester visar att jag inte är laktosintollerant) och tycker själv att det fungerar bättre än om jag dricker eller äter vanliga mjölkprodukter.

Men, jag får ju ändå påpeka att jag har mina dåliga dagar, och att jag ungefär varje kväll ser ut som att jag är på tjocken för att magen har svullnat upp -MEN, jag mår så pass mycket bättre psykiskt än vad jag gjorde när jag insjuknade. Just den biten är viktig, att få må bra psykiskt, för då klarar man lättare av att hantera den fysiska smärtan. När jag läser igenom min privata dagbok från när jag insjuknade så blir jag uppriktigt sagt ledsen över hur pass dåligt jag faktiskt mådde, hur stor plats den här magsjukdomen faktiskt tog av mitt liv, hur den begränsade mig. Men nu vet jag ju, att även om det går neråt igen ( vilket det kanske gör, kanske inte, vem vet?) så kommer det ju alltid en uppgång efter det, och att allt faktiskt blir bättre. Man måste kanske helt enkelt ner på botten och vända för att kunna se hur det ljusnar igen.

Jag har ju fortfarande inte fått någon diagnos, men jag är ju 99% säker på att det är IBS jag lider av. Det känns ju på ett sätt bra att det inte är någon allvarlig sjukdom, MEN, samtidigt så är IBS en slaskdiagnos där konstiga symptom slängs ihop och så har du en sjukdom som ingen vet hur man behandlar.
De symptomen som jag lider mest av är: kramper, diarré, brännande känsla i hela tarmarna ( som om någon försöker elda upp dig inifrån), konstiga smakförändringar i munnen ( som om något ruttnat typ), huggande smärtor, sugande känsla i magsäcken, feberkänsla, frossa, matthet, trötthet och känslan av att aldrig vara utvilad, huvudvärk, håravfall.
De flesta av symptomen har jag dagligen, andra dyker enbart upp när jag är som sjukast, som t.ex smakförändringar och brännande känsla i tarmarna.
Och är det då inte konstigt att inte en enda läkare kan försöka komma på vad som är felet, och vad man kan göra åt det?

Jag hoppas ni som undrar har fått lite svar på de frågor som ni ställt, och är det något mer som ni undrar över, eller vill dela med er av, så gör det. Det är viktigt att man inte är ensam i sin sjukdom, utan kan prata om den.

Sköt om er ♥

"Du är det bästa som hänt mig och den minsta jag träffat"
( förstår inte varför alla tycker jag är så himla liten? ^^)
Hihi, min F är allt för fin. ♥


Höstrusk ute och förkylning som varken bryter ut helt eller ger med sig. Härligt.
Längtar efter helgen, ska bli skönt att vara ledig igen och vila upp sig.
Tänkte bjuda hjärtat på mat på fredag, och bara ha en myskväll.
Sedan våldgästa mina föräldrar på lördag,
tycker om att kunna åka dit och umgås, äta lite gott och bara ha det bra.
Mina föräldrar är verkligen underbara.

Sen kommer ju syster hem idag. Ska bli så roligt att träffa henne igen.
Får se till att hitta på massa skoj innan hon och Johan får för sig att flytta vidare igen.

Nu blir det en sväng med dammsugaren, sen duschen.
Jobbar kväll idag, fick äntligen ta mig en liten sovmorgon, det var så välbehövt.
Och så fick jag somna tätt intill mitt hjärta, och konstigt nog så är det bara då som jag
sover helt bekymmerslöst och känner mig helt trygg. You are the one, honey!

Blev med gummistövlar igår. Hittade mig ett par bekväma tretornstövlar, så nu jäklar är jag redo för skogsäventyr i torpet ;) Köpte även på mig en mjukisdress, haha. Man kan aldrig ha för mycket mjukiskläder, särskilt nu på hösten är det så skönt att mysa runt i.

Blev en sen uppesittarkväll med Hubban igår för att följa valvakan. Vad deprimerande att se SD få en vågmästarroll. Fy katten, vart är Sverige på väg? Tragiskt är vad det är. Och vad som är mer tragiskt är de som faktiskt valde att inte rösta, hur kan man vara så dum som inte utnyttjar sin rösträtt? Vi har ju fått våran rösträtt för att kunna påverka det landet vi ska leva i. Och så väljer folk att rösta in ett rasistiskt och främlingsfientligt parti, medans andra nötter sitter hemma i soffan och skiter fullständigt i vart Sverige är på väg. SKRÄMMANDE!

Nä. Usch. En kopp te, lite smink och sedan drar jag mig bort till jobbet och spenderar kvällen där.

Adjöss!

Jobbig kväll igår med mycket ångesttankar. Tänk att när man försöker göra rätt, så blir det bara fel, är inte livet konstigt?
Somnade tätt intill min älskling, han höll om mig så varsamt hela natten, det är så skönt att slippa vara ensam med sina tankar, att någon faktiskt finns där och vill ta hand om en.

Förlåt J, förlåt att det blev så fel. Hade du varit närmre hade jag rusat över till dig och kramat och pratat och rett ut, gjort rätt. Gör om, gör rätt som jag brukar säga! Jag hoppas bara att det går att göra rätt! Förlåt! ♥