Well, this really sucks...
Jag finner inte riktigt några ord för den här videon, mer än typ:
konstigt
aningens äckligt
och sist men inte minst, varför?
( och ja, jag la den passande nog i kategorin "Well this sucks...")
Projekt: Anmäla sjukvården. Svårare än vad man tror
Om jag inte minns helt fel så drog jag igång hela min anmälningsprocess i september någongång. Då trodde jag inte att det skulle bli en så pass lång process som det faktiskt har varit.
Jag fick bekräftelsebrev från HSAN och från patientnämnden om att de mottagit brev och hade/skulle utse handläggare i mitt ärende.
I veckan så mottog jag ett brev från patientnämnden då de hade fått svar från överläkare på anestesikliniken där jag vårdades ( på uppvaket). Jag kan väl inte direkt säga att deras brev var positivt.
I brevet börjar de med att beklaga att det är synd att jag inte är nöjd med den vård som givits till mig. Sen följer 1 ½ A4 sida om hur de har följt sina rutiner, och att jag som patient faktiskt kunde ha påpekat att allt inte stod rätt till.
Say WHAT? Låt oss ta det från början, snälla?! Jag, som patient, var nyopererad, och hade så ont att jag inte ens kunde vifta på tårna. Hur kan de för en sekund tro att jag orkar skrika ut över en hel sal att jag har ont och mår dåligt? Sköterskorna fanns inte på plats, de fanns på sitt lilla kontor den mesta delen av tiden. Jag fick ju inte ens en larmklocka så jag kunde larma på sköterskorna ( och kunde inte, i mitt smärtpåverkade sinne, ens tänka på en sådan sak, jag menar det är faktiskt personalens ansvar att fästa en sådan vid varje säng)
Efter andra operationen mådde jag bättre om jag tänker på smärtan, men absolut inte psykisk, eller fysiskt, för den delen. Jag var så stel i kroppen att jag inte ens klarade att lyfta dricksglaset. Dessutom var jag så utmattad att jag grät för minsta lilla. Hur kan de ens mena på att jag som patient skulle kunna hävda mig?
I brevet skriver de att jag som patient hade möjligheten att stanna kvar över natten. Det är faktiskt rätt spännande, då sköterskan som ansvarde för mig inte verkade så angelägen om att ha kvar mig, utan raskt skjutsade in mig på toaletten och bedömde mig som " tillräckligt frisk för att skrivas ut!". Här bör tilläggas att jag INTE kunde resa mig upp från liggande till sittande. INTE kunde ställa mig upp från sittande till stående, och INTE kunde gå. Men ändå så ansågs jag att vara fullt redo för hemfärd. Enda anledningen till att det står ett JA-kryss i rutan på frågan " vill åka hem" är att jag inte orkade med deras skitsnack och den hemska omvårdnaden jag fick där. INGET ANNAT! Jag var ABSOLUT inte i skick att skrivas ut, och det borde de som jobbade den kvällen faktiskt ha förstått.
Jag har nu hunnit med att skicka ytterligare ett brev till HSAN, där jag har gett svar på tal i allt skitsnack som skrevs i yttrandet från överläkaren, och det är inte nådigt det som skrevs där i.
Jag är, rent ut sagt, SKITTRÖTT på allt det här nu. Jag menar. Man drar igång en sådan här sak just för att man vill få rätt och att få andra att inte hamna i samma situation som man själv har varit i, men gång på gång blir man påmind om det och måste på nytt nysta i all dess otrevligheter. Det gör ont i mig att tänka på operationerna och det som följde, även om det gått så lång tid. Men samtidigt så måste jag strida för det som är rätt för mig, det som kan göra att något blir rätt för en annan människa. Och det sista jag vill är att någon annan är med om samma hemska upplevelse som jag har varit med om. Så därför sparar jag lite krut, sparar och kämpar, just för att få rätt, och för att förhindra att någon annan ska slippa gå igenom samma skit.
Jag fick bekräftelsebrev från HSAN och från patientnämnden om att de mottagit brev och hade/skulle utse handläggare i mitt ärende.
I veckan så mottog jag ett brev från patientnämnden då de hade fått svar från överläkare på anestesikliniken där jag vårdades ( på uppvaket). Jag kan väl inte direkt säga att deras brev var positivt.
I brevet börjar de med att beklaga att det är synd att jag inte är nöjd med den vård som givits till mig. Sen följer 1 ½ A4 sida om hur de har följt sina rutiner, och att jag som patient faktiskt kunde ha påpekat att allt inte stod rätt till.
Say WHAT? Låt oss ta det från början, snälla?! Jag, som patient, var nyopererad, och hade så ont att jag inte ens kunde vifta på tårna. Hur kan de för en sekund tro att jag orkar skrika ut över en hel sal att jag har ont och mår dåligt? Sköterskorna fanns inte på plats, de fanns på sitt lilla kontor den mesta delen av tiden. Jag fick ju inte ens en larmklocka så jag kunde larma på sköterskorna ( och kunde inte, i mitt smärtpåverkade sinne, ens tänka på en sådan sak, jag menar det är faktiskt personalens ansvar att fästa en sådan vid varje säng)
Efter andra operationen mådde jag bättre om jag tänker på smärtan, men absolut inte psykisk, eller fysiskt, för den delen. Jag var så stel i kroppen att jag inte ens klarade att lyfta dricksglaset. Dessutom var jag så utmattad att jag grät för minsta lilla. Hur kan de ens mena på att jag som patient skulle kunna hävda mig?
I brevet skriver de att jag som patient hade möjligheten att stanna kvar över natten. Det är faktiskt rätt spännande, då sköterskan som ansvarde för mig inte verkade så angelägen om att ha kvar mig, utan raskt skjutsade in mig på toaletten och bedömde mig som " tillräckligt frisk för att skrivas ut!". Här bör tilläggas att jag INTE kunde resa mig upp från liggande till sittande. INTE kunde ställa mig upp från sittande till stående, och INTE kunde gå. Men ändå så ansågs jag att vara fullt redo för hemfärd. Enda anledningen till att det står ett JA-kryss i rutan på frågan " vill åka hem" är att jag inte orkade med deras skitsnack och den hemska omvårdnaden jag fick där. INGET ANNAT! Jag var ABSOLUT inte i skick att skrivas ut, och det borde de som jobbade den kvällen faktiskt ha förstått.
Jag har nu hunnit med att skicka ytterligare ett brev till HSAN, där jag har gett svar på tal i allt skitsnack som skrevs i yttrandet från överläkaren, och det är inte nådigt det som skrevs där i.
Jag är, rent ut sagt, SKITTRÖTT på allt det här nu. Jag menar. Man drar igång en sådan här sak just för att man vill få rätt och att få andra att inte hamna i samma situation som man själv har varit i, men gång på gång blir man påmind om det och måste på nytt nysta i all dess otrevligheter. Det gör ont i mig att tänka på operationerna och det som följde, även om det gått så lång tid. Men samtidigt så måste jag strida för det som är rätt för mig, det som kan göra att något blir rätt för en annan människa. Och det sista jag vill är att någon annan är med om samma hemska upplevelse som jag har varit med om. Så därför sparar jag lite krut, sparar och kämpar, just för att få rätt, och för att förhindra att någon annan ska slippa gå igenom samma skit.
Julklappsångest och oplanerade julklappar.
Jag börjar få lite julklappsångest. Än så länge har jag inhandlat två julklappar. Det här är illa! Sen vill jag ju inte direkt vara tråkig heller och gå slaviskt efter en önskelista, jag vill ju köpa något som personen ifråga kanske inte tänkt på själv, men som verkligen uppskattas. Det är svårt det där.
För ett ex antal jular sedan fick jag en sådan där "speciellt uttänkt till Emily" - present.
Alla julklappar var öppnade, vi satt nöjda och glada i soffan när mamma utbrister " Jaha du Paul, då var det ju den där julklappen till Emily med, du vet" och så blinkar hon lite finurlig med ena ögat.
Självklart lyser man ju upp lite extra då, sträcker på sig och känner sig minsann rätt mallig som ska få något alldeles extra. " Ja, så vi gå och bära in den då?" frågar pappa och då inser jag att det ÄR ett stort paket. Åh, tänker jag i mitt lilla huvud, nu ska jag äntligen få en ny tv istället för den där gamla som skapades någon gång när det var modernt att ha träfoder runt tvn.
Mina föräldrar går ut ut vardagsrummet, bökar med något i deras sovrum och kommer sedan inbärandes på något som helt klart inte kan vara en tv. Det ser mer ut som en gigantisk ihoprullad matta inslagen i minst 2 rullar julklappspapper.
"God Jul, Emily!" mässar mamma och pappa stolt, och jag öppnar paketet.
"Åh, tack mamma och pappa... Vilken fin bäddmadrass" säger jag och måste faktiskt svälja hårt några gånger för att inte snyfta till. Av besvikelse.
Dock så kom den där bäddmadrassen väl till nytta då min säng var extremt hård och man kände resårbottnen igenom den förra bäddmadrassen. Och året efter fick jag faktiskt en ny tv, så, slutet gott allting gott. Typ.
För ett ex antal jular sedan fick jag en sådan där "speciellt uttänkt till Emily" - present.
Alla julklappar var öppnade, vi satt nöjda och glada i soffan när mamma utbrister " Jaha du Paul, då var det ju den där julklappen till Emily med, du vet" och så blinkar hon lite finurlig med ena ögat.
Självklart lyser man ju upp lite extra då, sträcker på sig och känner sig minsann rätt mallig som ska få något alldeles extra. " Ja, så vi gå och bära in den då?" frågar pappa och då inser jag att det ÄR ett stort paket. Åh, tänker jag i mitt lilla huvud, nu ska jag äntligen få en ny tv istället för den där gamla som skapades någon gång när det var modernt att ha träfoder runt tvn.
Mina föräldrar går ut ut vardagsrummet, bökar med något i deras sovrum och kommer sedan inbärandes på något som helt klart inte kan vara en tv. Det ser mer ut som en gigantisk ihoprullad matta inslagen i minst 2 rullar julklappspapper.
"God Jul, Emily!" mässar mamma och pappa stolt, och jag öppnar paketet.
"Åh, tack mamma och pappa... Vilken fin bäddmadrass" säger jag och måste faktiskt svälja hårt några gånger för att inte snyfta till. Av besvikelse.
Dock så kom den där bäddmadrassen väl till nytta då min säng var extremt hård och man kände resårbottnen igenom den förra bäddmadrassen. Och året efter fick jag faktiskt en ny tv, så, slutet gott allting gott. Typ.
Back on track!
Hola Amigos!
Semestern var underbar. Helt fucking underbar. Sol och bad, kall öl, underbart sällskap och massor med trevligheter. Hade ju inte bangat att stanna en vecka till och bara få må bra, bra, bra.
Magen skötte sig exemplariskt, om vi bortser från avresa och hemresa då den brakade ihop totalt. Inte kul när man precis checkat ut från rummet och inser att "Shit, nu blir det jobbigt om jag inte får en toalett direkt!", men 3 loperamid och ett antal toaspring så överlevde man det med. Planet hem var såklart försenat med 2 timmar. på planet hem fick jag en mindre panikattack då jag insåg att vi förmodligen skulle missa sista tåget hem pga det försenade planet. Ett flygplan är inget ställe man vill befinna sig på när sådant inträffar. Instängt, folk överallt och ingenstans att ta vägen. Hyperventilerade och grät om vartannat, tror damen bredvid oss misstänke mig för att vara galen ( EH?). Tack och lov släppte allt efter ett tag, och jag lyckades sansa mig, äta maten de serverade och vi hann med tåget. PUH!
Under de två veckor vi var borta hann jag få brev från Patientskaderegleringen, dvs de som beslutar om man kan få ersättning för skada vid sjukvård. De håller på att utse en handledare åt mig, och sedan kommer jag bli uppdaterad om hur ärendet fortlöper.
Jag fick även brev från HSAN, hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd där de skrev att jag har fått en handledare som behandlar mitt ärende och att jag kommer bli informerad om hur processen fortlöper.
Känns otroligt bra att allt det här är igång nu. Jag känner mig faktiskt stark nog att bearbeta det hela nu. Ja, jag kan nästan mena på att jag är på krigsstigen och vill sätta dit läkare och sköterskorna som misskötte sig så som de gjorde, de ska få sitt straff och jag ska ha min ersättning för den skada som jag har dragit på mig. Punkt slut.
Vad har mer hänt?
Jag har hunnit jobba i 4 dagar. Träffat F & E och myst med film och cheesecake, klippt min kära far, haft presentutdelning hos mamma och pappa, myst med Joel och nu på pricken - tagit min första öl sedan semestern. Men sen blir det lugnare tag med alkohol, och med snus. Min plan är att sluta snusa, för ärligt talat är jag trött på det, men jag måste bara ha en perfekt tid att sluta på, för jag vet att jag inte klarar det om jag bara slutar rakt av, jag måste ha viljan att göra det, viljan och den rätta känslan.
Nu väntar en myskväll med världens bästa Joel. Matlagning, tv och naturgodis. MUMS!
Semestern var underbar. Helt fucking underbar. Sol och bad, kall öl, underbart sällskap och massor med trevligheter. Hade ju inte bangat att stanna en vecka till och bara få må bra, bra, bra.
Magen skötte sig exemplariskt, om vi bortser från avresa och hemresa då den brakade ihop totalt. Inte kul när man precis checkat ut från rummet och inser att "Shit, nu blir det jobbigt om jag inte får en toalett direkt!", men 3 loperamid och ett antal toaspring så överlevde man det med. Planet hem var såklart försenat med 2 timmar. på planet hem fick jag en mindre panikattack då jag insåg att vi förmodligen skulle missa sista tåget hem pga det försenade planet. Ett flygplan är inget ställe man vill befinna sig på när sådant inträffar. Instängt, folk överallt och ingenstans att ta vägen. Hyperventilerade och grät om vartannat, tror damen bredvid oss misstänke mig för att vara galen ( EH?). Tack och lov släppte allt efter ett tag, och jag lyckades sansa mig, äta maten de serverade och vi hann med tåget. PUH!
Under de två veckor vi var borta hann jag få brev från Patientskaderegleringen, dvs de som beslutar om man kan få ersättning för skada vid sjukvård. De håller på att utse en handledare åt mig, och sedan kommer jag bli uppdaterad om hur ärendet fortlöper.
Jag fick även brev från HSAN, hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd där de skrev att jag har fått en handledare som behandlar mitt ärende och att jag kommer bli informerad om hur processen fortlöper.
Känns otroligt bra att allt det här är igång nu. Jag känner mig faktiskt stark nog att bearbeta det hela nu. Ja, jag kan nästan mena på att jag är på krigsstigen och vill sätta dit läkare och sköterskorna som misskötte sig så som de gjorde, de ska få sitt straff och jag ska ha min ersättning för den skada som jag har dragit på mig. Punkt slut.
Vad har mer hänt?
Jag har hunnit jobba i 4 dagar. Träffat F & E och myst med film och cheesecake, klippt min kära far, haft presentutdelning hos mamma och pappa, myst med Joel och nu på pricken - tagit min första öl sedan semestern. Men sen blir det lugnare tag med alkohol, och med snus. Min plan är att sluta snusa, för ärligt talat är jag trött på det, men jag måste bara ha en perfekt tid att sluta på, för jag vet att jag inte klarar det om jag bara slutar rakt av, jag måste ha viljan att göra det, viljan och den rätta känslan.
Nu väntar en myskväll med världens bästa Joel. Matlagning, tv och naturgodis. MUMS!
Grubblerier
Dagens tanke: Tänk om jag måste opereras igen?
Min kära mor har påpekat det nu ända sedan jag tog tag i min anmälan, och när till och med min handläggare på pat.nämnden, samt de på las säger att det finns en eventuell chans att jag måste opereras för att åtgärda det som gör att jag fortfarande har ont, ja då blir man en aning skrajsen.
Jag är inte särskilt förtjust i mitt ärr, det är inte snyggt, och det sitter på ett oerhört opassande ställe. Och ska de då gå in och operera igen, och skapa ett nytt, minst lika fult ärr till, näe, då vete katten om jag orkar med det.
Ska jag orka med 1 månad till av sjukskrivning och att vara helt handlingsförlamad då man inte får göra något värre än att blinka, typ? kommer Joel orka med mig som sjukling under ännu en period? kommer jag orka med en till period med smärta och rehabilitering för att bli frisk?
Innerst inne vet jag ju att Joel alltid finns där, han kommer orka med. Och jag vet att jag kommer orka genomlida ännu mer smärta än vad jag redan har, om det leder till att jag blir bra, vill säga! Om jag slipper ha så ont som jag har, och kommer kunna leva ett normalt 24-årigt liv, så absolut.
Men vad händer om det inte blir så? Och värre, vad händer om det inte går att åtgärda, över huvudtaget?
Min kära mor har påpekat det nu ända sedan jag tog tag i min anmälan, och när till och med min handläggare på pat.nämnden, samt de på las säger att det finns en eventuell chans att jag måste opereras för att åtgärda det som gör att jag fortfarande har ont, ja då blir man en aning skrajsen.
Jag är inte särskilt förtjust i mitt ärr, det är inte snyggt, och det sitter på ett oerhört opassande ställe. Och ska de då gå in och operera igen, och skapa ett nytt, minst lika fult ärr till, näe, då vete katten om jag orkar med det.
Ska jag orka med 1 månad till av sjukskrivning och att vara helt handlingsförlamad då man inte får göra något värre än att blinka, typ? kommer Joel orka med mig som sjukling under ännu en period? kommer jag orka med en till period med smärta och rehabilitering för att bli frisk?
Innerst inne vet jag ju att Joel alltid finns där, han kommer orka med. Och jag vet att jag kommer orka genomlida ännu mer smärta än vad jag redan har, om det leder till att jag blir bra, vill säga! Om jag slipper ha så ont som jag har, och kommer kunna leva ett normalt 24-årigt liv, så absolut.
Men vad händer om det inte blir så? Och värre, vad händer om det inte går att åtgärda, över huvudtaget?
The Dirt
Vaknade tidigt, eller ja, klockan 9 för att vara exakt, och det kändes helt ok. Kanske för att jag somnade i soffan redan innan klockan slog 22 igår, och helt enkelt var utvilad? Mycket mökligt.
Joel stack till jobbet vid lite över 10, och jag låg kvar och myste i sängen, läste The Dirt och önskade att jag med var en riktigt rocker. hur coolt hade inte det varit? The Dirt är för övrigt en sjuhelsikes bra bok. Älskar självbiografier, särskilt över de personer som är mina musikförebilder. Marilyn Manson, Eric Clapton, Mötley Crüe osv.
Nåväl. Min kontaktperson på pat.nämnden ringde mig nyss. Hon hade fått tillbaka ärendet från las och de ansåg att jag skulle söka hjälp. Allstå inte typ psykhjälp nu då, utan söka till las. igen och få mina problem undersökta. Och tack och lov så får jag välja ett annat lasarett än Ljungby då jag har noll förtroende för de som är där. Så Växjö blir det den här gången. Inväntar nu mina papper, så jag kan skicka remiss osv. Hurra att det går frammåt iaf!
Idag väntar småplock i lägenheten, tvätta handdukar och skriva packlista inför resan. Jag ska nog hålla mig sysselsatt vill jag lova.
Joel stack till jobbet vid lite över 10, och jag låg kvar och myste i sängen, läste The Dirt och önskade att jag med var en riktigt rocker. hur coolt hade inte det varit? The Dirt är för övrigt en sjuhelsikes bra bok. Älskar självbiografier, särskilt över de personer som är mina musikförebilder. Marilyn Manson, Eric Clapton, Mötley Crüe osv.
Nåväl. Min kontaktperson på pat.nämnden ringde mig nyss. Hon hade fått tillbaka ärendet från las och de ansåg att jag skulle söka hjälp. Allstå inte typ psykhjälp nu då, utan söka till las. igen och få mina problem undersökta. Och tack och lov så får jag välja ett annat lasarett än Ljungby då jag har noll förtroende för de som är där. Så Växjö blir det den här gången. Inväntar nu mina papper, så jag kan skicka remiss osv. Hurra att det går frammåt iaf!
Idag väntar småplock i lägenheten, tvätta handdukar och skriva packlista inför resan. Jag ska nog hålla mig sysselsatt vill jag lova.
Glömska
Det här året har jag lyckats glömma bort min egen födelsedag, samt vår utlandsresa som bär av stapeln den 7 november.
Herre min gud, vad händer med mig? Kommer jag glömma att det är lön den 27e varje månad? Glömma allt som bär med sig trevligheter?
Jag är rädd för mig själv...
Herre min gud, vad händer med mig? Kommer jag glömma att det är lön den 27e varje månad? Glömma allt som bär med sig trevligheter?
Jag är rädd för mig själv...
Så var man 24 år gammal helt plötsligt.
Vilken underbar födelsedag jag hade igår. Trots att jag låg hemma i feber, ledvärk och en ömmande arm som inte gick att röra på, så hade jag en toppendag. Gratulationerna bokstavligen haglade in, tack alla sötnosar som kom ihåg min dag!
Blev fint uppvaktad av Joel, föräldrarna, svärföräldrarna och Joels mormor o morfar. Även fint samtal från mormor, och från älskade syster. Tack så hemskt mycket!
Och för att toppa födelsedagskänslan så fick jag ett samtal från patientnämnden. De har nu tagit emot mitt brev ( eller ja, de försökte ju ringa redan i fredags, men då missade jag deras samtal) och har nu lagt upp ett händelseförlopp för hur de kommer gå tillväga. Min handledare på pat.nämnden verkar vara riktigt kanon, och hon tyckte verkligen att det var ett oturligt fall jag varit med om. Så nu är det igång, i dagarna får jag hem papper till patientförsäkringen, och de ska kontakta högste hönset på lasarettet. Heja. Nu händer det!
Idag sitter jag vid datorn och myser till bra musik. Jag känner mig bättre i kroppen, febern har lagt sig, armen smärtar inte lika mycket som innan, så nu ska jag samla krafter så jag klarar jobba imorgon, har inget överdrivet ansträngande på jobbet imorgon, så det ska nog gå bra.
Blev fint uppvaktad av Joel, föräldrarna, svärföräldrarna och Joels mormor o morfar. Även fint samtal från mormor, och från älskade syster. Tack så hemskt mycket!
Och för att toppa födelsedagskänslan så fick jag ett samtal från patientnämnden. De har nu tagit emot mitt brev ( eller ja, de försökte ju ringa redan i fredags, men då missade jag deras samtal) och har nu lagt upp ett händelseförlopp för hur de kommer gå tillväga. Min handledare på pat.nämnden verkar vara riktigt kanon, och hon tyckte verkligen att det var ett oturligt fall jag varit med om. Så nu är det igång, i dagarna får jag hem papper till patientförsäkringen, och de ska kontakta högste hönset på lasarettet. Heja. Nu händer det!
Idag sitter jag vid datorn och myser till bra musik. Jag känner mig bättre i kroppen, febern har lagt sig, armen smärtar inte lika mycket som innan, så nu ska jag samla krafter så jag klarar jobba imorgon, har inget överdrivet ansträngande på jobbet imorgon, så det ska nog gå bra.
Projekt: Anmäla sjukvården; brevet är skickat!
Igår blev mitt brev till Patientnämnden färdigt. Fem sidor med händelser under och efter min operation som jag anser ska anmälas och påpekas. Sen återstår det ju att se om det går vidare till HSAN ( hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) som jag bett om att det ska göras i brevet. Därefter väntar jag på att få papper från patientförsäkringen så att jag kan ansöka om skadestånd för de skador som uppstod efter operationen.
Nu väntar ju en ganska lång och jobbig period tills jag vet hur allting går, om det händer något över huvudtaget. Ett ärende till patientförsäkringen tar allt mellan 6 - 12 månader att genomföra, och det är många som får avslag, bland annat för att man har varit ute för sent med sin anmälan, att skadan har varit för liten osv. Men jag är i alla fall ute i god tid med min anmälan, och jag anser inte att mina skador är särskilt små, med tanke på att jag inte hade några problem innan jag opererades, och nu efter operationen finns det en rad saker som jag faktiskt inte längre klarar av att göra, bara en sådan simpel sak som att ligga på sidan och sova kan ibland vara smärtsamt för mig då ljumsken börjar mola och värka, och jag får en enorm tyngdkänsla i ljumsken. Alltså, något som jag inte ens gör en ansträngning till att göra, gör ont. Då tycker jag absolut att det är något som är galet. Nu är det här bara ett litet exempel på vad jag inte kan göra, och det värsta och smärtsammaste, tänker jag inte nämna i bloggen, för jag anser inte att det hör hit, men helt klart anser både jag och mina nära och kära att det är något som är fel, och borde ersättas, då det förmodligen inte kommer bli bättre, det kommer inte läka ut, för då borde det redan ha gjort det. Det har ju trots allt gått 1½ år sedan min operation.
Så, nu håller vi en tumme för mig, och hoppas att det här går vägen.
Nu väntar ju en ganska lång och jobbig period tills jag vet hur allting går, om det händer något över huvudtaget. Ett ärende till patientförsäkringen tar allt mellan 6 - 12 månader att genomföra, och det är många som får avslag, bland annat för att man har varit ute för sent med sin anmälan, att skadan har varit för liten osv. Men jag är i alla fall ute i god tid med min anmälan, och jag anser inte att mina skador är särskilt små, med tanke på att jag inte hade några problem innan jag opererades, och nu efter operationen finns det en rad saker som jag faktiskt inte längre klarar av att göra, bara en sådan simpel sak som att ligga på sidan och sova kan ibland vara smärtsamt för mig då ljumsken börjar mola och värka, och jag får en enorm tyngdkänsla i ljumsken. Alltså, något som jag inte ens gör en ansträngning till att göra, gör ont. Då tycker jag absolut att det är något som är galet. Nu är det här bara ett litet exempel på vad jag inte kan göra, och det värsta och smärtsammaste, tänker jag inte nämna i bloggen, för jag anser inte att det hör hit, men helt klart anser både jag och mina nära och kära att det är något som är fel, och borde ersättas, då det förmodligen inte kommer bli bättre, det kommer inte läka ut, för då borde det redan ha gjort det. Det har ju trots allt gått 1½ år sedan min operation.
Så, nu håller vi en tumme för mig, och hoppas att det här går vägen.
Telefonterror
Samtal från Telia:
Teliakille med välartikulerat tal: Hej jag ringer från Telia, jag söker Joel Johansson.
MLY: Jaha, han är på jobbet.
TMVT: Jaha, vad synd.
Kort paus.
TMVT: Jag ringer nämligen för att berätta att ni har vunnit en miljon.
MLY: Ja visst eller hur.
TMVT: Nej, förlåt. Jag skojjar bara. Det har varit en lång dag på jobbet.
MLY: Eller hur.
KLICK!
Seriöst företag
Kära dagbok...
|
Tors 3 okt 2002 10:25
|
 |
|
Tillägg: Han = Joel
på den tiden vi inte riktigt var ihop.
Minnen.
MLY 2002
Min gamle vän Tobey påminde mig om att vi faktiskt hade haft mailkontakt way back in the days. Det hade jag ju förvisso i minnet, men det jag minns allra bäst är att vi jämt pratade så rysligt länge i telefon med varandra. Vårat rekord låg på 7 timmar i streck. Det var en hel natt med telefonluren tryckt mot örat. Haha. Vi spelade reggae för varandra och var noga med att se till att samtalet hölls igång ( läs: så att inte jag somnade). Jag minns faktiskt att jag la på telefonluren i samma stund som väckarklockan ringde och det var dags att gå till skolan. Det var en lång skoldag, men jag var faktiskt glad och pigg ändå.
På bilden ovan kan en liten MLY beskådas. Jag var väl sisådär 16-17 är skulle jag tippa på. Och för att vara helt ärlig så ser jag ju exakt likadan ut nu. Tobey mailade över en massa gamla bilder på mig igår, bilder som jag helt glömt bort, och som jag skrattade högt åt, tack för påminnelsen!
( För att göra det här inlägget ännu mer intressant så finns fortfarande både byxor och linne kvar i min garderob. Kanske borde vara dags att rensa garderoben snart?)
Hur lyckas du, MLY?
Ibland funderar jag över hur jag lyckas så bra med att göra klantiga saker. Kan vakna upp och hitta blåmärken på kroppen, blåmärken som jag inte har en susning om hur de kommer dit. Jag går lätt in i saker ( funderar allvarligt på om jag är blind???) och jag klantar till det ( stänger ner bloggen, backar in i stenmurar, tappar glas osv) Men nu lyckades jag med något som jag än så länge inte har gjort innan.
Jag klämde pekfingret i bildörren. Fråga inte hur det gick till, för det vet jag inte ( jag tror nog inte längre att jag är dement, jag VET). Har en svag känsla av att jag höll på att fippla med bilbältet då det hade hakat upp sig, så jag fick öppna bildörren och sen stängde jag igen den med en smäll. Problemet var bara det att fingret fastnade i dörren. Vid första leden på pekfingret, sen hängde resten av fingret ut på insidan av bildörren i en rätt så onaturlig vinkel. Det såg faktiskt ( just då) väldigt roligt ut. Ända till jag insåg att jag satt fast. Och hysteriskt började skrika och rycka i fingret, utan resultat. Och då kopplades väl hjärnan på igen och sa till mig att "Öppna du bildörren MLY, så ska du se att fingret lossnar!". Sagt och gjort.
Fingret lossnade, och då strömmade smärtan till. Hela fingret var inbuktat vid leden, och resterande del av fingret hade vitnat och var helt stumt. körde hem i en ytterst oattraktiv grimas ( och fart för att vara ärlig, kunde inte riktigt koncentrera mig på körningen pga smärtan)
Först syntes en mörkblå rand i den inbuktade delen, sen började fingret svullna upp. Nu har jag svårt att röra fingret över huvudtaget och det värker verkligen ända in i benet på fingret.
Funderar på att be någon av sköterskorna kolla upp det på jobbet, för inte hinner jag masa mig iväg till akuten just nu då jag snart börjar jobba. Får väl hålla en tumme och hoppas att jag inte har lyckats få en spricka i fingret eller liknande.
Jag klämde pekfingret i bildörren. Fråga inte hur det gick till, för det vet jag inte ( jag tror nog inte längre att jag är dement, jag VET). Har en svag känsla av att jag höll på att fippla med bilbältet då det hade hakat upp sig, så jag fick öppna bildörren och sen stängde jag igen den med en smäll. Problemet var bara det att fingret fastnade i dörren. Vid första leden på pekfingret, sen hängde resten av fingret ut på insidan av bildörren i en rätt så onaturlig vinkel. Det såg faktiskt ( just då) väldigt roligt ut. Ända till jag insåg att jag satt fast. Och hysteriskt började skrika och rycka i fingret, utan resultat. Och då kopplades väl hjärnan på igen och sa till mig att "Öppna du bildörren MLY, så ska du se att fingret lossnar!". Sagt och gjort.
Fingret lossnade, och då strömmade smärtan till. Hela fingret var inbuktat vid leden, och resterande del av fingret hade vitnat och var helt stumt. körde hem i en ytterst oattraktiv grimas ( och fart för att vara ärlig, kunde inte riktigt koncentrera mig på körningen pga smärtan)
Först syntes en mörkblå rand i den inbuktade delen, sen började fingret svullna upp. Nu har jag svårt att röra fingret över huvudtaget och det värker verkligen ända in i benet på fingret.
Funderar på att be någon av sköterskorna kolla upp det på jobbet, för inte hinner jag masa mig iväg till akuten just nu då jag snart börjar jobba. Får väl hålla en tumme och hoppas att jag inte har lyckats få en spricka i fingret eller liknande.
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.
Det märks att hösten är här på riktigt nu. Idag på morgonen var det snorkallt ute. Och förberedd som jag alltid är så köpte jag 2 par fingervantar igår, som passade! ( haha Joel, jag kunde visst hitta fingervantar som passar, som INTE är i barnstorlek!)
Dessvärre låg de kvar på skohyllan ( Ja, jag vet, vi har inte satt upp hatthyllan ännu...) när jag cyklade iväg till jobbet, och sen som jag var så hann jag inte vända och hämta vantarna.
På ett sätt gillar jag hösten. Det är liksom tillåtet att se småfrusen ut, man får gosa in sig i stora stickade koftor och halsdukar. Dessvärre hade jag ju inget av det på mig idag. Regnjackan skyddade inte överdrivet mot kylan som slog emot mig när jag cyklade i ilfart till jobbet. Den kalla vinden brände obehagligt i lungorna desto djupare andetag jag tog. Och händerna, ja de frös helt enkelt halvt ihjäl. Mina fingrar har en tendens att svullna upp så fort det är kyligt i luften ( ett problem som uppstod då jag som liten knodd lekte ute i alldeles för låga minusgrader, utan vantar! En mindre förfrysningsskada med andra ord) så när jag anlände till jobbet kunde jag inte böja på fingrarna alls, utan hade något slags klogrepp efter att jag hållt mig krampaktigt i cykelstyret.
Men jobbet gick bra, klogreppet sloknande tillslut och fingrarna blev dugliga igen. Slutade jobba vid 13, en alldeles lagom start på veckan. Köpte med mig sushi på hemvägen som jag avnjöt i soffan. Sedan bytte jag i kattlådan och sedan... så fastnade jag vid datorn. Lyssnat på Lasses nya album för fjärde dagen i rad, och jag gillart, mycket! Har läst många recensioner och jag kan bara säga att jag gillar hans nya sound. Det är ju fortfarande Lasse. Samma råa, känslosamma texter. Melodier som lätt sätter sig på hjärnan, och redan nu har jag några favoriter som jag till och med nynnar på när jag sluter ögonen för att gå och lägga mig. Och det mina vänner, det är bra musik det!
Dessvärre låg de kvar på skohyllan ( Ja, jag vet, vi har inte satt upp hatthyllan ännu...) när jag cyklade iväg till jobbet, och sen som jag var så hann jag inte vända och hämta vantarna.
På ett sätt gillar jag hösten. Det är liksom tillåtet att se småfrusen ut, man får gosa in sig i stora stickade koftor och halsdukar. Dessvärre hade jag ju inget av det på mig idag. Regnjackan skyddade inte överdrivet mot kylan som slog emot mig när jag cyklade i ilfart till jobbet. Den kalla vinden brände obehagligt i lungorna desto djupare andetag jag tog. Och händerna, ja de frös helt enkelt halvt ihjäl. Mina fingrar har en tendens att svullna upp så fort det är kyligt i luften ( ett problem som uppstod då jag som liten knodd lekte ute i alldeles för låga minusgrader, utan vantar! En mindre förfrysningsskada med andra ord) så när jag anlände till jobbet kunde jag inte böja på fingrarna alls, utan hade något slags klogrepp efter att jag hållt mig krampaktigt i cykelstyret.
Men jobbet gick bra, klogreppet sloknande tillslut och fingrarna blev dugliga igen. Slutade jobba vid 13, en alldeles lagom start på veckan. Köpte med mig sushi på hemvägen som jag avnjöt i soffan. Sedan bytte jag i kattlådan och sedan... så fastnade jag vid datorn. Lyssnat på Lasses nya album för fjärde dagen i rad, och jag gillart, mycket! Har läst många recensioner och jag kan bara säga att jag gillar hans nya sound. Det är ju fortfarande Lasse. Samma råa, känslosamma texter. Melodier som lätt sätter sig på hjärnan, och redan nu har jag några favoriter som jag till och med nynnar på när jag sluter ögonen för att gå och lägga mig. Och det mina vänner, det är bra musik det!
SweetPandemonium lever igen. hurra!
NOTE TO SELF: Radera aldrig bloggen av misstag igen!
Höll som bäst på att skapa en ny header till bloggen på onsdagkvällen, och råkade först radera en html-kod som gjorde att headern inte syntes alls. Då kom jag på den briljanta idén att skapa en ny blogg för att kunna kopiera html-koden igen. Sagt och gjort. Koden kopierades och allt var frid och fröjd. Höll som bäst på att radera den nyskapade bloggen och klickade på radera, när jag i ögonvrån såg att jag var inne på MIN blogg och raderade, inte den nya, testbloggen. Shit. Försökte gå tillbaka, men misstaget var redan gjort och på en nanosekund så försvann min blogg ur bloggvärlden.
Först förstod jag inte vad jag hade gjort. Tror till och med att jag skrattade. Sen började jag gallskrika. Jag hade just raderat 3 års minnen som inte finns dokumenterat någon annanstans. Skrev ett mail till kundtjänst på blogg, men eftersom det här var sent på kvällen så var det ju stängt. Joel tröstade mig med att det finns backuper på allt nuförtiden, att jag inte skulle oroa mig, men jag som är pessimist in i själen förblev sur och gråtig och funderade på om jag skulle dränka mig i toalettstolen. Nä, men skämt och sido. Det är inte så att jag känner ett tvång av att ha min blogg, men det är min lilla hörna där jag skriver om vad jag gör, och hur jag mår. Bloggen är en ventil för mig, samtidigt som mina vänner som inte bor här får en chans att hänga med i vad som händer i mitt liv. Roliga fester, och ångest och sorg, ja allt finns ju här i en enda salig blandning. Hade jag raderat min blogg av egen vilja hade jag inte brytt mig, då hade jag ansett mig färdig med mitt förflutna, men nu vill jag inte vara färdig, jag vill kunna komma ihåg vad jag gjorde i september 2006 osv. Och eftersom jag lider av demens ( enligt Joel, möjligtvis enligt Hubbe med) så är det skönt att ha nerskrivet vad som händer, så jag vet vad jag har sysslat med.
På torsdagen fick jag ett mail tillbaka från kundtjänst att min blogg hade lämnats över till datateknikerna för upplivning. Och idag på eftermiddagen fick jag ett nytt mail om att bloggen levde igen. Tack gode blogg.se för modern teknik. Och tack för all hjälp med, för den delen!
Nu önskar jag bara att de skulle kunna installera ett barnlås på radera-knappen, så jag inte klantar till mig igen. Eller möjligtvis att jag skaffar mig någon som kan hjälpa mig att designa bloggen. Sistnämnda vore ju säkrast för både bloggen och min hälsa.
Höll som bäst på att skapa en ny header till bloggen på onsdagkvällen, och råkade först radera en html-kod som gjorde att headern inte syntes alls. Då kom jag på den briljanta idén att skapa en ny blogg för att kunna kopiera html-koden igen. Sagt och gjort. Koden kopierades och allt var frid och fröjd. Höll som bäst på att radera den nyskapade bloggen och klickade på radera, när jag i ögonvrån såg att jag var inne på MIN blogg och raderade, inte den nya, testbloggen. Shit. Försökte gå tillbaka, men misstaget var redan gjort och på en nanosekund så försvann min blogg ur bloggvärlden.
Först förstod jag inte vad jag hade gjort. Tror till och med att jag skrattade. Sen började jag gallskrika. Jag hade just raderat 3 års minnen som inte finns dokumenterat någon annanstans. Skrev ett mail till kundtjänst på blogg, men eftersom det här var sent på kvällen så var det ju stängt. Joel tröstade mig med att det finns backuper på allt nuförtiden, att jag inte skulle oroa mig, men jag som är pessimist in i själen förblev sur och gråtig och funderade på om jag skulle dränka mig i toalettstolen. Nä, men skämt och sido. Det är inte så att jag känner ett tvång av att ha min blogg, men det är min lilla hörna där jag skriver om vad jag gör, och hur jag mår. Bloggen är en ventil för mig, samtidigt som mina vänner som inte bor här får en chans att hänga med i vad som händer i mitt liv. Roliga fester, och ångest och sorg, ja allt finns ju här i en enda salig blandning. Hade jag raderat min blogg av egen vilja hade jag inte brytt mig, då hade jag ansett mig färdig med mitt förflutna, men nu vill jag inte vara färdig, jag vill kunna komma ihåg vad jag gjorde i september 2006 osv. Och eftersom jag lider av demens ( enligt Joel, möjligtvis enligt Hubbe med) så är det skönt att ha nerskrivet vad som händer, så jag vet vad jag har sysslat med.
På torsdagen fick jag ett mail tillbaka från kundtjänst att min blogg hade lämnats över till datateknikerna för upplivning. Och idag på eftermiddagen fick jag ett nytt mail om att bloggen levde igen. Tack gode blogg.se för modern teknik. Och tack för all hjälp med, för den delen!
Nu önskar jag bara att de skulle kunna installera ett barnlås på radera-knappen, så jag inte klantar till mig igen. Eller möjligtvis att jag skaffar mig någon som kan hjälpa mig att designa bloggen. Sistnämnda vore ju säkrast för både bloggen och min hälsa.
Nä nu jävlar!
I förra veckan fick vi en räkning på hyran av hyresvärden. Den räkningen skulle vara betald senast den 20 september, så duktiga som vi är så betala vi den så fort vi fick den i handen. Sen sa de att nästa hyra skulle dras i slutet av september. Vi tänkte inte mer på saken utan åkte glatt och shoppade i Växjö. Sen blev det dags att betala utlandsresan, så sparpengarna fördes över till kortet och vi cyklade glatt ner till resebyrån för att betala. Bara det att då går inte kortköpet igenom. Inte andra gånger vi provar heller. Efter en telefonsamtal med banken ( som gav nada eftersom de inte lämnar ut information via telefon) så fick vi dra till bankomaten istället.
Chock! Då har hyresvärden ännu en gång dragit hyra. Samma hyra som vi redan betalat för 6 dagar sedan. Ner till ÄBO´s kontor där de inte förstår varför det har blivit så. Kollar de inte sina insättningar? Varför då lämna ut pappersfakturor när de ändå drar det från kontot sen? För nu var det inte den hyran som skulle dras i slutet av september som drogs, och jag hoppas för bövelen att de inte drar hyra ännu en gång den här månaden för då knakar det som faaan i de ekonomiska knogarna.
Vi cyklade hem under en minst sagt bitter stämning då hatorden över ÄBO haglade lika tätt som pedalerna på cykeln trampades runt. In på internetbanken, föra över ännu mer pengar från våra ( alltmer) sinande sparkonton, för att sedan åka tillbaka till resebyrån och äntligen betala resan.
Blir man inte trött i huvudet så blir man helt klart trött i själen. Fy bövelen, drar de hyra en gång till den här månaden så kommer jag nog gå lös med en motorsåg eller gräsklipparen, får se vilket som är lättast att frakta ner till byn på cykel.
Chock! Då har hyresvärden ännu en gång dragit hyra. Samma hyra som vi redan betalat för 6 dagar sedan. Ner till ÄBO´s kontor där de inte förstår varför det har blivit så. Kollar de inte sina insättningar? Varför då lämna ut pappersfakturor när de ändå drar det från kontot sen? För nu var det inte den hyran som skulle dras i slutet av september som drogs, och jag hoppas för bövelen att de inte drar hyra ännu en gång den här månaden för då knakar det som faaan i de ekonomiska knogarna.
Vi cyklade hem under en minst sagt bitter stämning då hatorden över ÄBO haglade lika tätt som pedalerna på cykeln trampades runt. In på internetbanken, föra över ännu mer pengar från våra ( alltmer) sinande sparkonton, för att sedan åka tillbaka till resebyrån och äntligen betala resan.
Blir man inte trött i huvudet så blir man helt klart trött i själen. Fy bövelen, drar de hyra en gång till den här månaden så kommer jag nog gå lös med en motorsåg eller gräsklipparen, får se vilket som är lättast att frakta ner till byn på cykel.
vissa kan visst allt...
Tänk att det finns de som har begåvats med att både kunna sjunga med kill- och tjejröst. Aningens orättvist då jag inte ens kan sjunga. ( nej, jag är inte bitter, bara yttepytte avundsjuk...)
Ett krossat glas och en förstörd morotskaka.
En sak jag reflekterade över i nya lyan var att köksgolvet ( och golven i hall och sovrum) var så jädrans bekväma. Typ sådan där plastmattegolv som på ett ungefär påminner om parkettgolv. Lite lagom mjuka och sköna att gå på, inte alls såsom i förra lägenheten. Minns att jag tänkte att här kommer aldrig några glas krossas, då golvet är så behagligt och som sagt lagom mjukt, fick praktiskt taget en vision om att glaset skulle studsa upp igen om man väl råkade tappa ett.
Tjoho så fel jag hade!
Mitt i köksstöket försökte jag leva mig på hemmafru-livet. Bakade i godan ro en morotskaka. Hade precis blandat ihop glasyren och undrade varför den var så rinnig? Ställde mig vid diskbänken, diskade upp röran ( nu när man bor fint måste man ju hålla fint och diska hela tiden!) och tänkte om jag tog 2 msk vatten i glasyren eller 2 tsk. 2 msk ,kom jag fram till, tog med mig glaset jag diskade, diskborsten i den andra och gick krabbgång i två snabba steg till där instruktionen för morotskakan låg. Jo, fan, jag hade tagit fel, det skulle vara 2 tsk. Hinner inte tänka mer för då glider glaset ur handen på mig ( ett av mina fina fina boda nova glas som var en födelsedagspresent) och störtar ner i golvet med en ordentlig fart.
Det studsade inte upp igen. Det krossades i några stora bitar och miljontals små bitar. Kanske inte helt otippat om man tänker efter. Och för att göra förödelsen ännu större så misslyckades som sagt morotskakan. Glasyren rann av kakan ( och då hade jag ändå försökt vispa den hårt hårt hårt, länge, länge, länge!) och hamnade överallt där den inte skulle vara, exempelvis över halva köksbänken och i kylskåpet ( där kakan hamnade i hopp om att glasyren skulle stelna) ( det gjorde den inte...)
Mamma kom dock med några tröstande ord: "På vårat jobb finns det bara ett sätt att beskriva sådant här, det är en jävla skittisdag helt enkelt!" - Tack mamma.
Tjoho så fel jag hade!
Mitt i köksstöket försökte jag leva mig på hemmafru-livet. Bakade i godan ro en morotskaka. Hade precis blandat ihop glasyren och undrade varför den var så rinnig? Ställde mig vid diskbänken, diskade upp röran ( nu när man bor fint måste man ju hålla fint och diska hela tiden!) och tänkte om jag tog 2 msk vatten i glasyren eller 2 tsk. 2 msk ,kom jag fram till, tog med mig glaset jag diskade, diskborsten i den andra och gick krabbgång i två snabba steg till där instruktionen för morotskakan låg. Jo, fan, jag hade tagit fel, det skulle vara 2 tsk. Hinner inte tänka mer för då glider glaset ur handen på mig ( ett av mina fina fina boda nova glas som var en födelsedagspresent) och störtar ner i golvet med en ordentlig fart.
Det studsade inte upp igen. Det krossades i några stora bitar och miljontals små bitar. Kanske inte helt otippat om man tänker efter. Och för att göra förödelsen ännu större så misslyckades som sagt morotskakan. Glasyren rann av kakan ( och då hade jag ändå försökt vispa den hårt hårt hårt, länge, länge, länge!) och hamnade överallt där den inte skulle vara, exempelvis över halva köksbänken och i kylskåpet ( där kakan hamnade i hopp om att glasyren skulle stelna) ( det gjorde den inte...)
Mamma kom dock med några tröstande ord: "På vårat jobb finns det bara ett sätt att beskriva sådant här, det är en jävla skittisdag helt enkelt!" - Tack mamma.
Jag har kommit hem.
Nu har internet äntligen kommit igång i nya lägenheten. Vi har kommit tillrätta, jag, Joel och Hubban.
Tänk att en flytt kan göra en så stor förändring på hur man mår. Den sista tiden i lägenheten på Östergatan mådde jag verkligen uruselt. Inget var roligt, det fanns inget lugn i den lägenheten ( förutom att det inte spökade där, det lugnet var skönt), det var en oföränderlig lägenhet, med dålig planlösning och papperstunna väggar. Ja, ni som varit hemma hos oss vet ju hur lägenheten var, och ni som sussat kudde där vet hur lyhört det var.
Här, i nya lägenheten, MARKlägenheten, är det lugna gatan. Bor i mittersta lägenheten i en länga på tre hus i ljusrött tegel med gröna och vita trädetaljer. Och det är så tyst här. Första natten vi sov i lägenheten sa jag och Joel i mun på varandra: Kan du fatta, det är helt tyst?!. Grannarna verkar vara bra, båda är barnfamiljer, men de är unga, i 30års åldern, och de är mer rädda att vi ska bli störda av deras barn, än att vi ska störa de om vi har fest. Känns mycket bra att veta, faktiskt!
Rummen är stora, och ljusa. Vita väggar i hela lägenheten utom en mörkgrå fondvägg i sovrummet och en blåton i badrummet. Trädgården är alldeles lagom stor, och vi har sol i trädgården från tidig eftermiddag till solen går ner över hustaken på kvällen. Helt underbart.
Hubban trivs med här. Hon har fått tillbaka sin aptit, som nästan inte fanns alls de sista månaderna på Östergatan. Hon har många fönster att sitta i, så hon kan se allt som händer här i området, och det är mycket öppna ytor som hon kan lattja runt på. Hon har dessutom blivit mer busig, och rör på sig mer, är kelig som aldrig förr. inte heller har hon gjort några försök till att springa ut, hon går fram till dörren, nosar lite och blir sedan stående så. Funderar på om hon ska få vara innekatt eller om vi ska våga släppa ut henne, men så länge hon inte gör någon ansats till att gå ut självmant, så är det bara bra.
Och jag trivs. Joel trivs. Det känns äntligen som att vi har ett riktigt hem, vårat egna hem. Där man inte här när grannarna kissar osv. Det är skönt att cykla den 10 minuter långa sträckan till jobbet på morgonen, skönt att bo längre ifrån byn där allt liv är. Skönt att bo i lugnet.
Jag har äntligen kommit hem.
Tänk att en flytt kan göra en så stor förändring på hur man mår. Den sista tiden i lägenheten på Östergatan mådde jag verkligen uruselt. Inget var roligt, det fanns inget lugn i den lägenheten ( förutom att det inte spökade där, det lugnet var skönt), det var en oföränderlig lägenhet, med dålig planlösning och papperstunna väggar. Ja, ni som varit hemma hos oss vet ju hur lägenheten var, och ni som sussat kudde där vet hur lyhört det var.
Här, i nya lägenheten, MARKlägenheten, är det lugna gatan. Bor i mittersta lägenheten i en länga på tre hus i ljusrött tegel med gröna och vita trädetaljer. Och det är så tyst här. Första natten vi sov i lägenheten sa jag och Joel i mun på varandra: Kan du fatta, det är helt tyst?!. Grannarna verkar vara bra, båda är barnfamiljer, men de är unga, i 30års åldern, och de är mer rädda att vi ska bli störda av deras barn, än att vi ska störa de om vi har fest. Känns mycket bra att veta, faktiskt!
Rummen är stora, och ljusa. Vita väggar i hela lägenheten utom en mörkgrå fondvägg i sovrummet och en blåton i badrummet. Trädgården är alldeles lagom stor, och vi har sol i trädgården från tidig eftermiddag till solen går ner över hustaken på kvällen. Helt underbart.
Hubban trivs med här. Hon har fått tillbaka sin aptit, som nästan inte fanns alls de sista månaderna på Östergatan. Hon har många fönster att sitta i, så hon kan se allt som händer här i området, och det är mycket öppna ytor som hon kan lattja runt på. Hon har dessutom blivit mer busig, och rör på sig mer, är kelig som aldrig förr. inte heller har hon gjort några försök till att springa ut, hon går fram till dörren, nosar lite och blir sedan stående så. Funderar på om hon ska få vara innekatt eller om vi ska våga släppa ut henne, men så länge hon inte gör någon ansats till att gå ut självmant, så är det bara bra.
Och jag trivs. Joel trivs. Det känns äntligen som att vi har ett riktigt hem, vårat egna hem. Där man inte här när grannarna kissar osv. Det är skönt att cykla den 10 minuter långa sträckan till jobbet på morgonen, skönt att bo längre ifrån byn där allt liv är. Skönt att bo i lugnet.
Jag har äntligen kommit hem.
YEAH!
So fucking sweet!
Telefonsamtal från ÄBO idag, vi får flytta in i nya lyan den 1 september.
Så jäkla skönt.
( lite småpanik dock att det bara är cirkus två veckor dit och då måste vi ha packat allt, totalstädat lägenheten, adressändrat, ändrat med flytt av telefon/internet/tvkanaler och hela fadderuttan.)
Men det tänker vi inte på nu, nu är vi glada!
Telefonsamtal från ÄBO idag, vi får flytta in i nya lyan den 1 september.
Så jäkla skönt.
( lite småpanik dock att det bara är cirkus två veckor dit och då måste vi ha packat allt, totalstädat lägenheten, adressändrat, ändrat med flytt av telefon/internet/tvkanaler och hela fadderuttan.)
Men det tänker vi inte på nu, nu är vi glada!