SWEETPANDEMONIUM -

I´m still alive!

Det är, som alltid, på tok för längesedan jag gav ett livstecken här. Har inte tröttnat, mest varit trött.
Flera veckor av oerhörd trötthet har satt sina spår. Trötthet, jobb och försök till att ha en fritid. Det har väl gått sådär, med allt.

Magen fortsätter att fucka upp min vardag, och jag försöker hänga kvar i de få trådar som än sitter kvar i mig, klamrar mig fast och håller hårt. ger en spark och ett elakt flin ibland, i tro om att jag kan vinna den här kampen. Får mycket skit och smärta tillbaka, men jag ger inte upp, jag hänger kvar och kommer göra det ett tag till.

Min anmälan till patientnämnden går framåt. Jag har än en gång satt mig ner för att skriva ner alla tankar, händelser och känslor. Jag har fått ner det mesta från 18 april - maj någonting på papper, men sen tar det stopp. Jag vet inte hur jag ska formulera nutiden. Det jag upplever nu, det går inte att beskriva i ord. Det är virrvarr, kaos och smärta. Ångest, mörker och depression. Det går liksom inte att förklara. Jag börjar tro mer och mer att min "IBS" är artat från min operation, och det tynger mig ännu mer att veta att något som jag trodde skulle ta bort en knöl i ljumsken kunde orsaka något som skulle förstöra mitt liv. Det finns inget sätt att förklara hur jag mår, för de som inte har varit i den här situationen skulle ändå aldrig förstå. Så är det, tyvärr!

------

18 dagar kvar till semestern, gissa om jag längtar?

2009-07-02 @ 00:26:34 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fristad

Fan vilka svackor jag trampar ner i. Två veckor av innerlig trötthet har slagit på, och det tycks inte finnas någon bot på detta. Ingen sömn i världen gör mig pigg, ingen friskluft, mat, cocacola eller snus. Nej inget, jag är och förblir trött. TRÖTT, med stora bokstäver bara för att poängtera hur oändligt trött jag faktiskt är. !!!

Helgen som har varit var kanon. Kalmar är verkligen min fristad, min plats att andas ut och känna att jag faktiskt lever, ler och kan andas normalt. Likaså som E säger att hennes darrningar försvinner när jag är med så försvinner mitt magkaos när jag är med henne. Visst, jag ränner på toaletten oftare än en gnu tänker på grönbete, men kramperna lugnar sig omedelbart, måendet kämpar sig stadigt till toppen. Hon gör mig hel, min E. Hel och lycklig. Det finns inget så befriande som att faktiskt känna att jag kan vara exakt mig själv och ändå bil bemött med kärlek och värme. All min änglakärlek till dig Erica, för att du förstår mig på ett plan som ingen anna gör, för att du vill förstå, för att du frågar och väntar på svaret även om det tar mig dagar innan jag kan svara. Jag älskar dig!

Nu vaknas det snart midsommar, det ska bli roligt även om planerna inte innefattar Mattias stuga i Båstad. Vi blir i Älmhult iår, med Alex och Sara. Ska bli sjukt jävla trevligt. Jag ser fram emot en lång dag och härlig kväll med god mat, massa alkohol och trevligheter. Det här kommer bli kanon.

Och för att toppa kakan, lägga grädde på moset osv så är jag ledig i 4 dagar nu. Det här ska avnjutas. Och på andra plats på listan efter att fira midsommar kommer sova! tätt följt av att få träffa syster och käka middag med familjen + mormor.

2009-06-18 @ 22:13:15 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jobbigt jobbigt jobbigt

Jag skräms av mitt eget mående just nu. Jag kämpar så hårt för att hela tiden vara på topp att dalarna blir så himla djupa när det väl svänger över. Pms från helvetet som skrämde Joel, som fick honom att tvivla på om jag över huvudtaget var frisk någonstans. Att bryta ihop över minsta lilla är liksom inget jag sitter och längtar efter, men så händer det, minsta lilla som triggar igång någon dålig tankebana och så faller jag.

Saknar en trygg famn att få krypa tätt intill, känna värme mot min kropp, och höra lugnande hjärtslag. En varsam hand som smeker min kind och någon som säger " Allt kommer bli bra". Det gör ont!

Fick mina journalkopior igår, inte direkt något resultat som jag har nytta av, bara massa om operationen, ingenting alls om hur tiden på uppvaket var. Men det är klart, har de misskött sig så är det ju svårare att bevisa så länge det inte finns nerskrivet i någon journal. Det här kommer bli så mycket svårare än vad jag trott.
Dessutom så ringde min läkares sekreterare idag och gav mig en ny tid på torsdag nästa vecka. För vaddå, undrade jag. För en diskussion om hur vi ska behandla dig och din mage, svarade hon. Jaha, precis vad jag behöver, ännu ett SAMTAL om vad som är bra och inte bra för min mage. Det har ju inte givit mig någon nytta så här långt, hur ska det kunna göra det nu? När jag inte ens får göra de undersökningar som jag faktiskt behöver göra, för att se så det inte är något annat som är fel på mig. Åh, jag önskar nästan att jag är PMSig nästa vecka med, så jag verkligen kan störtlipa, skrika och få panik över allt. Då, DÅ, kanske de tar mig på allvar. Kanske.

2009-05-29 @ 18:26:27 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (2) Trackbacks ()

Min bästa

Mitt i allt magkaos och ångest över diverse saker så finns det tack och lov ljusglimtar. Min alldeles egna lilla ljusglimt E kommer hit. I helgen. Med mannen M. Det ska bli så underbart, så fantastiskt underbart.

Det känns fortfarande som en dröm när jag tänker på att vi passade så bra ihop, som om det inte riktigt var verkligt, om jag verkligen förtjänade att få ha en alledeles egen vän. Någon som faktiskt accepterar mig för den jag är, för allt jag gjort och hur jag mår. Någon att hålla i handen när magen kaosar, någon att powernappa med när bakfyllan är för jobbig. Någon som jag kan öppna mig helt för, och få samma respons tillbaka. Någon som älskar mig, och någon som jag kan älska tillbaka.
Fröken Gråberg, du är min bästa, älskade vän!

2009-05-21 @ 13:20:11 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kalmar

Nu så, om några timmar så åker fröken MLY och herr Russia till Kalmar. Ska bli så roligt! Umgås med bästisErica och bara ha det bra.
Längtar <3

Idag är dock en jobbig dag, skulle äntligen få göra min rektoskopi, men NEJ. Enligt mina prover jag har tagit nu, så är jag frisk. Jag är alltså för frisk i min läkares ögon för att få göra en rektoskopi. För frisk? Jag känner då ingen som har sådana problem med sin mage som jag har. Dessutom menade han på att jag är ung, jag har nog inget som är farligt. Fy fan, hur kan man bara säga så när man är läkare. Jag frågade om jag kunde få en remiss till en koloskopi istället, men det var inte aktuellt i nuläget.
Så nu har jag alltså gått och oroat mig för rektoskopin i nästan 1 månad, har spenderat hela dagen på toaletten för att jag varit så nervös, inte kunnat äta osv, och så möts man av " Det blir inget"

Så efter att ha spenderat 1 timme med att storlipa åt besvikelsen/ ilskan över att inte få göra den här undersökningen så är jag nu tillbaka på noll. Min första tanke är måste hitta en ny läkare, frågan är bara hur...

Men nej, nu får jag lägga alla bekymmer åt sidan, för jag ska ha en sån sjukt jävla rolig helg. WOHOO. Kalmar, here I come!

2009-05-08 @ 16:56:14 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (0) Trackbacks ()

with a little bit of light...

Det känns obehagligt tomt här hemma. Joel har åkt till Sthlm för att se Metallica, och jag, jag sitter hemma och har ångest över att vara ensam.
Det är skrämmande att jag inte orkar vara själv. Skrämmande att jag sover extremt dåligt när jag är själv, och skrämmande att jag mest i skrivande stund hade velat bli plakat och få minnesluckor om att jag är själv. SKRÄMMANDE!
Jag känner mig värre än en 2 dagars kattunge som måste ha övervakning dygnet runt, så jag får i mig mat och inte blir uppäten av min mamma ( dock osäker på om min mamma skulle velat äta upp mig som nykläckt bäbis, än mindre klart om hon vill det nu när jag är vuxen...)

Men jag skyller det mesta av min extrema nojighet över ensamhet på att jag har mens och det är synd om mig, jag har ont och jag gråter för ingenting, så varför inte gråta över att jag är ensam hemma. Och gnälla. Det får man ju, när man har pms. Då kan man komma undan med precis allt, förutom när man försöker förklara varför chokladen är slut,
"Jomen, förlåt älskling, jag har pms". För den fungerar inte, för här hemma är chokladen alltid slut.
Det som dock inte fungerade var att be Joel stanna hemma från Sthlm för att värma vetekudden åt mig och pyssla om mig nu när jag har ont och är ledsen och grinar och snorar om vartannat.

För att avluta med något positivt ( jo, jag kan vara positiv med!) så ska jag faktiskt åka till Kalmar på fredag. Kälmäh! Jag ska nämligen hälsa på lilla fröken Gråberg, hennes man M och deras lilla pälsboll Tigra. Med mig har jag Joel och ett sjuhelsikes gott humör. Det ska bli så roligt, långa pratstunder i ett förhoppningsvis varmt och soligt väder, vinpimplande på balkongen och E, vi måste faktiskt shoppelihoppa lite med ^^!.

E, du och jag mot världen ♥

2009-05-03 @ 21:12:16 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hard work..

Usch, vilken jobbig dag det har varit på jobbet idag. Ny vårdtagare idag. Som avled. Precis när Anki och jag hade åkt därifrån. Vi skulle bara ta ett besök emellan, då den nya vårdtagaren inte hade sovit ordentligt på 4 veckor och vi ansåg tillsammans med dottern att hon kunde få sova lite till. Kanske inte just den tanken vi hade när vi sa att vi skulle låta henne sova. Så vi fick oss en rätt stor chock när vi kom tillbaka 20 minuter senare och fick dödsbudet.
Sen hade jag inköp åt en annan vårdtagare i eftermiddags som skulle storhandla. STORhandla. 4 proppfulla kassar samt en back med läsk. Nej jag har absolut inte ont i ryggen och ljumsken nu...

Dessutom sov jag extremt dåligt inatt, den lilla sömn jag fick. Somnade väl runt 02.30 och fick sen snällt stiga upp klockan 06. Hade grym ångest inatt, vet inte varför, men jag fick ingen ro i kroppen. Sen mådde jag jävulskt illa med. Usch , hoppas på bättre sömn inatt.

Nu blir det nog lite tv och ett stort glas vatten, sen duscha och sen försöka sova.

2009-04-28 @ 19:59:55 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fixelifix

Har precis varit nerom vårdcentralen och fått ut mina journalkopior därifrån. Har skickat Joel på ärende att köpa frimärke så jag kan posta brevet till las och få mina journalkopior även från de. Satt och skrev ner mina tankar om händelsen igår och 11 sidor än så länge. Snacka om att patientnämnden kommer få att göra med mitt "lilla" brev ^^
Och då är jag inte klar på långa vägar. Försöker i nuläget minnas dagarna så gott jag kan, bläddrar i agendan för 2008 och skriver av anteckningar, läser på bloggen och tar information där.
Tänkte jag skulle köra inom mamma och pappa sen och börja renskriva, fast jag vill ju helst ha mina journaler från las innan jag börjar med det. Sen undrar jag om jag borde framkalla kort på hur ärret ser ut i nuläget och skicka med? Hmm. Mycket som ska tänkas igenom.

Hur som helst så är förkylningen bättre idag. Visst, jag är fortfarande rätt så snorig och hängig, men imorgon blir det jobbet igen, orkar inte gå hemma och inte göra ett piss. Jag är för rastlös för sådant.

2009-04-21 @ 14:17:13 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (1) Trackbacks ()

Projekt: Anmäla sjukvården

Hemma sjuk idag. Och för att inte må allt för dåligt över det tog jag tag i Projekt: Anmäla sjukvården. Något som jag funderat över i ett års tid, men inte funnit ork för ännu.
Jag har kontaktat vårdcentral samt ljungby las för att få mina journaler, samt pratat med patientvårdsnämnden.
Nu håller jag som bäst på att sammanställa min historia om händelseförloppet, sen ska jag komplettera med journalanteckningarna och sedan ska det skickas in och tas upp med högsta chefen.
Det ska bli spännande att se vad som händer efter det här. Jag är stolt över att jag vågar och orkar ta tag i det här nu.

heja mig!

2009-04-20 @ 12:16:12 Permalink Well, this sucks... Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dagen jag helst av allt vill få bort från minnet.

Igår var det den 18 april. Kanske inget speciellt datum för er ( om ni nu inte råkar fylla år, fira bröllopsdag, föda barn osv osv osv) men för mig kommer den dagen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. En förjävlig plats i mitt hjärta, för att vara exakt.

Det var mormor som påminde mig igår när jag ringde för att tjabba om helt andra saker, och så kläcker hon ur sig "Idag är det ett år sedan du opererades" Och visst fan var det så. Dagen då jag upplevde ren och skär smärta utan dess like. Dagen då jag min kropp var så fullpumpad med smärtstillande preparat att det hade fått en elefant att tuppa av och jag ändå hade smärtor som jag helt ärligt trodde skulle ta livet av mig.

Ett år har gått, och jag kan fortfarande minnas känslan när jag ligger raklång på sjukhussängen och har ont. Har ont och kan inte röra mig. Jag minns sköterskans irriterade min när jag sa att mitt sår hade börjat blöda igen, och jag minns klantigheten från sköterskan som välte bort mitt tryck från såret, och medicinen som glömdes att skrivas ut när jag skjulle skickas hem. Jag minns bilresan med med fasa, då jag grät hela vägen hem för att jag hade så ont. Och jag grät hela natten för att jag inte kunde sova, för att jag hade så ont.

Ett år, och mitt ärr har fortfarande inte fått en rosa färg på vissa ställen. Delar av ärret är fortfarande lila. Det är ojämnt, och om jag anstränger mig för mycket så får jag fruktanssvärt ont.

Jag känner att jag är redo nu, jag kommer kontakta patientvårdsnämnden och be de om hjälp så jag kan göra en anmälan på läkaren som opererade mig, samt sköterskorna som verkligen inte skötte min omvårdnad på uppvaket bra. Särskilt på sköterskan som skrev ut mig, trots att jag genomgått två operationer och inte ens kunde gå, så skulle jag likt förbannat skrivas ut och skickas hem. Det är något som har gnagt i mig så länge, något jag velat göra så länge, men inte haft psykisk ork till att göra, men nu kommer jag göra det, och jag får hoppas att jag får den hjälp jag förtjänar.