My curse
Ner åkte gardiner, kuddar, klockor, kläder, handdukar och ja, allt som kom i min väg just då. Och det kändes bra. För det jag lämnade efter mig när jag stängde dörren efter mig var inte ett hem. Det fanns liksom inget hemtrevligt kvar när jag gick, för jag tog med mig de sakerna som gjorde vårat hem, till ett hem.
Jag försöker fokusera på att det trots allt bara är en vecka kvar till jag flyttar, att jag faktiskt har väldigt många fina vänner som bryr sig om mig, och som vill hjälpa mig, att det här kanske faktiskt går att överleva, att jag kan bli lycklig igen.
... Men sen kommer den där obehagliga känslan krypande, den som istället säger att det vore så mycket bättre att bara ge upp. Att jag inte kan vara lycklig utan J, att jag måste ha honom i mitt liv.
Och jag blir bara så trött på mig själv.
Nä, nu åker jag och jobbar istället. Där slipper jag tänka på tråkigheter.
Långt, längre, bort härifrån.
Nästa vecka flyttar jag in, som det ser ut nu så blir det på torsdag, och jag hoppas det går fort fram till dess!
Jag vill ju egentligen inte att något av det här ska vara sant, vad skönt det hade varit om jag vaknat upp och insett att allt det här bara är en sjuk jävla dröm. Men tyvärr så är det ju sant, och jag vaknar upp till den här känslan varenda jävla morgon. Men samtidigt måste jag bort från misären som har blivit nu. Vår lägenhet. Som du har infekterat med dina ord och dina handlingar. Jag mår inte bra av det, och jag måste därifrån.
Det är så mycket jag skulle vilja säga till dig. Det är så många frågor jag har. Men jag kommer aldrig säga de sakerna jag tänker på, kommer aldrig ställa de frågorna jag har. För jag vet att det inte är lönt. Du har stängt in dig i ditt skal, du vägrar prata med mig och du blir arg så fort jag nämner något, så jag ska inte göra processen mer utdragen. Det är ett sjukt tungt beslut att göra, och jag mår dåligt av att inte kunna påverka något av det som händer omkring mig just nu. Att jag bara ska acceptera, sitta där som en jävla hund och ta emot dina hårda ord, dina hot och din syn på det hela. Men vad hände med mig? Vem bryr sig om att jag mår dåligt? Att jag kanske med hade velat säga ett eller annat om det hela? Det finns tydligen inte på kartan, och det stör mig något så infernaliskt!
Men det är en sak jag önskar. Jag önskar att du kunde krypa in i mig för en stund. Ta plats i mitt skinn och känna av känslan av att vara totalt nedslagen och brutalt krossad. Att känna sig maktlös, panikartad och ångestfylld. Känna att man fylls av en sådan enorm saknad att man tror man ska dö. Känna hur paniken har ett så stadigt grepp om dig att du inte kan andas, än mindre stå upp. Känna att du faktiskt inte vill fortsätta andas, över huvudtaget. Jag vill att du åtminstone överväger det här, att försöka sätta dig in i hur jag känner, för då kanske du skulle ångra hur allt det här har gått till?
I hela mitt liv har jag väntat, på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam, i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat, långt, längre bort, härifrån.
När orden bränns, inpå bara skinnet
Jag har aldrig varit ett stort fan av folk som ljuger. Jag har aldrig förstått grejen med lögner. Jag har aldrig själv kunnat ljuga, jag är för lätt att genomskåda, no pokerface at all! Däremot inte sagt att man någon gång undanhållit sanningen, men det är ju för att folk inte är smarta nog att ställa rätt frågor, men det hör inte hit.
Men att den man levt med, den man delat ett halvt liv med, ljuger för en, det gör ont. Det gör mer ont än något annat som jag kan komma på just nu.
Jag har alltid haft svårt att lita på folk, de som känner mig riktigt väl vet om det här. Jag kan inte öppna upp mig, kan inte släppa på masken för vem som helst. Joel var en av mina närmsta vänner, han var den som visste vem jag var, även när fasaden låg nere, när jag var den riktiga Emily, och han älskade mig ändå, trots att jag var som jag var. Men sen tog det liksom slut. Han slutade älska mig, den som han känt i så många år. Den som i hans ögon var den vackraste och mest speciella varelse han någonsin träffat.
Och nu svider hans ord som salt i sår. Det svider något fruktanssvärt att veta att vi inte har delat samma åsikt och tanke om våran gemensamma tid tillsammans. Om våran framtid, även om det var du som ledde samtalet. Du som visste exakt vad du ville, för att sedan tvärvända och lämna mig ensam i en lägenhet som jag inte hade råd att behålla, med en förlovningsring som inte längre var min och med ett hjärta som var krossat.
Och helt plötsligt kommer jag på varför jag inte litar på folk, och det är för att man blir sviken. När det väl gäller, kommer till kritan, då blir man sviken. Och inget sårar mer än att bli sviken av den som känner en bäst, för de vet precis vilka punkter de ska trycka på. Och de vet exakt vilket sjukt jävla tomrum de lämnar efter sig när skadan väl är skedd.
När jag faller, orkar du för två?
Jag vaknar upp varje morgon och tror att det har varit en mardröm, sen kommer ångesten, paniken och magen knyter sig som i kramp. Och det är då jag inser att det är på riktigt. Att jag är ensam, att du har lämnat mig.
Var det såhär du verkligen ville ha det? Helt ärligt så tror jag inte det.
Joel, kom tillbaka till mig. Jag älskar dig, jag behöver dig.
You say 'move on', where do I go?
11 dagar och jag kan fortfarande inte förstå att du bara lämnade mig? Jag försöker hålla mig själv uppe, försöker hålla mig flytande, men det är så tungt, och för det mesta vill jag bara sjunka, sjunka och slippa fundera mer.
Jag har svårt att förstå att kärlek bara tar slut, för det vi hade var inget som man bara kastar iväg, det vi hade var på riktigt, det var något stort, och det skulle bli något ännu större. Du var verkligen mitt liv, Joel. Du var den som alltid skulle finnas där, bredvid mig. Jag är rädd att jag inte vet vem jag är utan dig, om jag någonsin kommer hitta tillbaka till mig själv igen?
Jag har i alla fall hittat en lägenhet, och jag hoppas att jag får flytta in så fort som möjligt, så jag kan börja om på nytt, med småprojekt, så att jag inte behöver gå runt i samma banor och tankar som jag gör nu, för det tar så mycket energi. Självklart önskar jag att allt det här på något vis kunde redas upp, att jag inte alls behöver flytta, inte alls behöver packa ner vårt gemensamma liv i olika lådor, dela upp våra tillhörigheter och skiljas åt.
Joel, jag saknar dig, varje vaken sekund saknar jag dig så det gör ont, och varje dröm jag har handlar om dig.
Try sleeping with a broken heart
Aldrig någonsin har jag mått så här dåligt, jag är så förkrossad.
7 dagar har gått, jag har på något mirakulöst sätt överlevt de här sju dagarna, mycket tack vare mina underbara vänner som har stöttat mig och funnits där för mig, och även min fina familj som tar hand om mig.
Jag kan inte riktigt förstå att 6½ år av kärlek och lycka bara är borta. Att det inte finns mer. Att det bara är jag nu, ensam, som ska lära mig leva på nytt.
Partygrrrl? Not so much...
Kvällen innan huvudvärk deluxe!
OK, jag erkänner. Jag tror jag helt enkelt är för gammal för att festa. Nej, skratta inte, men seriöst, jag har då aldrig skådat bakfyllor som de jag haft de senaste gångerna jag har försökt mig på att festa.
Fredagen bjöd på personalfest, och jag vill väl ändå påstå att jag höll mig relativt städad, men vem vet, jag lurar kanske mig själv ( Linda, höll jag mig städad?).
Igår vaknade jag upp med huvudvärk från helvetet, igen! kom knappt ur sängen, och när jag väl gjorde det var det enbart för att åka med Joel ner till Ica och handla. Sen åt vi tacos och citronpaj, sen kröp jag nöjd ner i sängen och somnade klockan 19...
Och idag är jag som en liten solstråle. Sjukt pigg! Vaknade klockan 8 och läste lite, för att sedan färga håret, och nu har jag skrubbat rent i badrummet och diskat, och ska snart ge mig på dammsugaren, innan vi drar iväg och tvättar bilen. heja mig, jag är sjukt effektiv ibland!
I left my hand and my heart on the dancefloor.
Tysklandsresan var sjukt rolig, skrattade mig igenom halva ditresan, kanske mest berodde på att man var så trött, men kul hade vi med.
Lite halvmisslyckat dock att en riktig alkis hade hamnat med på resan. Han var full redan när vi klev på bussen klockan 05.30 och höll samma fina form hela resan. Eller ja, i Tyskland eksalerade det och han spydde sönder toaletten på bussen 5 ggr. Så jäkla mysigt! NOT!
Henke slog rekord och spillde kaffe på byxorna ( över skrevet) inte en gång, utan två gånger. HEJA!
Joel spottade ur sig en hel radda med flosklar, och vi glömde skriva upp de, allihop. Trist.
Hoffe sov hela resan ner till Tyskland och när vi är framme säger han " Men fan vad fort det gick att komma hit!", på tillbakaresan fick han dock ta tillbaka det där uttalandet, och gnällde istället lite över hur lång resan var.
Vi landade hemma i lägenheten igen vid 20.30. Duschade, bytte om och begav oss hem till Todde för lite fest. Sen mötte jag upp fröken B. och gick på Speakan. Hade riktigt kul. Sen hem i kylan, på fröken B´s pakethållare ( har ont i rumpan idag!), för att sedan ta min egen cykel och cykla hem. Somnade tillsammans med en skål makaroner och ett avsnitt av Grey´s på DVDn.
Och imorse vaknade jag sjukt utvilad och mådde tiptop! Så skönt det är att vakna upp och känna att kroppen mår bra, att huvudvärk och magknip, och bakfylla är långt bort! Det konstaterade jag redan hemma hos fina E när jag var där sist, hur skönt det är att vakna upp en söndag utan att vara bakis. Och det ska bli mitt nya projekt, att inte bli bakis.
Drog ut på en härligt långpromenad på förmiddagen ihop med Joel. Traskade inom hos mina föräldrar där Joel tog en kopp kaffe och jag ett glas vatten, sen fortsatte vi neråt byn, hyrde lite filmer och köpte hem till att äta. Kommer nog bli en riktigt mysig kväll ♥
"I left my hand and my heart on the dancefloor..."
Att kunna unna sig...
Nä, verkligen inte. Jag tycker om att kunna unna mig ett glas vitt, eller en öl för den delen.
Dessutom har jag sovmorgon imorgon, och börjar inte jobba förrän klockan 13.45, så det är lugna puckar ^^
Känner mig ruskigt trött, har för tredje dagen i rad gått på långpromenad i det härliga vårvädret. Jobbade upp ett riktigt bra flås idag, känns så skönt att ha kommit igång med motionen igen. Beach 2010 känns väl inte allt för långt bort ;)
Den här veckan är det två dagar kvar att jobba, kväll imorgon och till klockan 13 på fredag, sen tar jag helg, och på lördag åker jag och min man, samt Sasse o Hoffe till Tyskland och shoppar öl. Ruskigt kul ska vi ha det, åh, som jag längtar!
Nu kryper jag tillbaka ner i soffan och njuter av kvällen lite till, sen blir det sängen, och hoppas på att min fina man kommer hem till mig snart <3
Opepp
Trött, tröttare, MLY!
Ja, sjukt trött. Och opepp! Vill mest bara krypa ner i sängen med en bra bok och läsa till jag somnar, vilket jag nog kommer göra om en liten stund ( ja, läsa till jag somnar, alltså!)
Igår hade min fina man köpt hem choklad till mig ( chokladhjärtan), då han tyckte att jag behövde lite uppmuntran - tack fina du!
Har haft en jäkligt jobbigt vecka. Tisdagen började med nackspärr, som fortfarande sitter i. Sedan har jag haft två nätter med krampkänningar i vaden som gjort det omöjligt att somna, och jag känner att det håller på att börja så smått nu igen. Great!
Har haft relativt mycket att göra på jobbet, och i ärlighetens namn så skulle jag väl egentligen varit hemma och försökt vila upp min stackars nacke som försöker ta livet av mig.
I förra veckan fick jag förresten mitt beslut från patientförsäkringen. Eller, rättare sagt, jag gick in på min internetbank och fann en summa pengar från en avsändare jag inte visste vem det var. Men LÖF visade sig vara pat.förs i nytt namn. Så i måndags kom då brevet med beslutet, bättre sent än aldrig, typ. Men då jag inte riktigt delar deras åsikt så måste jag ringa min handledare imorgon och fråga lite frågor och försöka reda upp saker och ting. I ärlighetens namn är jag så sjukt trött på det här eviga runtringandet. Senast var det massa strul med HSAN, och det tog verkligen all energi från mig efter jag gjort min anmälan dit. Men som sagt, jag måste reda ut mina små frågetecken, och det kan ju inte göras om jag inte ringer. Sen måste jag ringa min läkare med och fixa ett återbesök ( igen) så jag kan kolla upp ljumsken en gång för alla, se vad det är som spökar. Så, lite att göra imorgon med andra ord.
Nä, nu blir det sängen nästa.
Suss sött!
I couldn´t face a life without your lights
Jag har nog aldrig, under hela mitt 24 åriga liv känt mig så hjälplös. Som en beskådare som smugit sig in, ovälkommen, för att ta del av kaoset.
Är det ok att bryta ihop? Får jag göra det?
Får jag visa att jag är svag, jag med. Att jag inte orkar bära så mycket mer på mina axlar än det jag redan gör?
Det är inte vackert att få ett psykbryt på en toalett på random uteställe. Det är nog därför de inte har speglar där, på toaletterna, för att man inte ska behöva beskåda hur ens ansikte drar ihop sig till det mest vanställda du kan tänka dig. Lägligt är ju dock att det finns toalettpapper i mängder som kan torka tårar.
Förlåt att jag inte är stark nog att bära dig hela vägen, min vän. Förlåt att jag inte kan komma närmre än var jag är just nu. Men jag lyssnar, jag finns här, det gör jag. Och vi vet nog båda två när vi är redo för det.
Man måste vara hård för att gilla Heavy Metal!
Jag var nämnligen hos en killkompis som lite ursäktande frågade om det var ok att de lyssnade på Devildriver. Eh, ok, varför inte? Jo, för jag såg ju inte ut som någon som skulle kunna tycka om sådan musik. Heavy metal, med andra ord. Då måste man vara hård. Ha. HA HA HA!
Min musikresa började i slutet på högstadiet. Då var det BSB, Westlife, N´sync, Spice Girls och hela fadderuttan som gällde. Alternativt kunde man lyssna på hip hop, eller Eddie Meduza med, men sen fanns det inte så mycket annat som var ok att lyssna på. Jag minns väl den dagen jag slog på ZTV och möttes av Chester Benningtons nuna ( Sångare i Linkin Park), och den dagen släppte jag pojkband, tjejband och allt annat som jag inte ville lyssna på bakom mig. Även Silverchair och Staind föll mig i smaken på den tiden.
I ettan på gymnasiet lärde jag känna Mia, och hon introducerade mig för System of a down, I´ll niño, Slipknot, Marilyn Manson och en rad andra underbara band.
Det var även i den veva som jag fann min stora passion för HIM, en passion som jag inte fick dela med någon annan då det ansågs vara lite konstigt att lyssna på musik som hyllade döden ( men ok, det är inte vad det här inlägget handlar om)
Tack vare min syster fick jag även upp ögonen för The Distillers och därpå öppnades även en bana inom punk/hardcore punk upp sig.
När jag så sedan träffade Joel fick jag träda in i hans musikvärld, Metallica och Iron Maiden och ja, på den vägen är det.
Det som spelas i våra högtalare här hemma är nästintill uteslutande rock/hårdrock med alla dess genrer man kan tänka sig. Killswitch Engage, Devildriver, Iron Maiden, Metallica, Slipknot, Machine Head, Slayer, Volbeat, Avenged Sevenfold, Mötley Crüe, Marilyn Manson och HIM är ett litet urval av det som faller mig i smaken nu för tiden.
Jag är tjej, jag är en riktigt sminkjunkie och skulle lätt kunna hålla en diskussion om smink dagarna i ända bara för att det är något som intresserar mig, jag har en förkärlek för högklackade skor och söta klänningar, jag älskar kattungar och gulliga saker, ja det går så långt att jag faktiskt har tagit in färgglada kläder i garderoben OCH jag älskar musik - Hård musik, "skrik och gap" - musik som Mias syster skulle kalla det.
Det är något speciellt med musik som får pulsen att skena, som får fötterna att trumma i takt med musiken, som får aggresioner och ilska att flyga all sin kos. Jag säger däremot inte att jag uteslutande lyssnar på det, då min musiksmak är bred från Simon and Garfunkel till Kent, från Lars Winnerbäck till klassisk musik och så vidare.
Det viktigaste för mig är att musik väcker känslor och tankar, och just hårdrock har en alldeles speciell effekt på mig vad beträffar den punkten. Att sedan bli frågad om man lyssnar på sådan musik, på ett nedvärderande sätt, är för mig inte klokt.
Musiksmak sitter väl absolut inte i utseendet, för bövelen!
Vilken överraskning!
Nej men, det här känns ju inte direkt nytt. Det snöar ute, igen. OCH jag har gått och blivit sjuk - igen!
Vet inte vilket som är mest frekvent, snön eller mina sjukdomar?
Än en gång får jag feber som gör mig gråtfärdig. Helt sjukt. Jag lipar aldrig så mycket som när jag får feber. Dessutom svettas jag som en gris, och det gör mig med ledsen, inte kul att lukta svett direkt.
Slog personbästa i rengöring igår då jag duschade på förmiddagen, sen åkte hem till mamma för att lämna över en tröja som skulle sys upp, sen hem igen och duscha än en gång då den lilla resan ner till Paradiset tog knäcken på mig ( och ja, jag körde bil dit. Och ja, det tog cirkus 15 minuter hela besöket...) Sen framåt kvällningen höll jag än en gång på att svettas ihjäl, så då blev det dags för en omgång i badkaret.
När Joel sen kom hem från jobbet så var han mer eller mindre tvingad att krama om mig resten av kvällen för att sympatisera med mig. Och självklart så sniffar han lite på mig, och utbrister:
" Eh, inte för att vara elak, men du stinker svett"
" Äru dum eller? jag har ju för fan duschat 2 ggr och badat en gång idag!" Snäser jag tillbaka
I smyg sniffar jag lite diskret på mig själv, och mycket riktigt, höger armhåla mår inte riktigt bra, men vänster däremot doftar citrus...
" Ok, du har rätt, jag glömde visst ta deo i båda armhålorna... "
Lite tips
Tänkte i det här inlägget presentera några underbara tidsfördriv, läs och njut!
♥ Hos Din E hittar man sockersöta prylar, rosa drömmar och en sväng vardag. För att inte glömma söta bilder på den vackra bloggägarinnan och många kloka ord. att fröken E i verkliga livet dessutom är min bästa vän, och den mest fantastiska människa som man kan träffa, ja, det får man på köpet, helt enkelt ;)
♥ Vi gamla beautychicks har väl hängt med i Bjootisvängen, och jag hoppas även vi hängt med i Bjootis, eller Katta Kvacks nyaste blogg som bjuder på humor och vardag i en alldeles salig blandning. En mycket klok och vacker donna som inte bangar för att raka av halva håret, eller gå till affären med endast en sida av ansiktet täckt i smink. Läs, Läs!, LÄS!
♥ Att vi kvinnor håller trådarna i humorbloggarna är ju väldigt vanligt, men jag har hittat en humorblogg som ägs av en man. En man som dessutom inte är rädd för att överdriva gränserna mellan killar och tjejer. Som inte är rädd att skriva om 2 minuters runken, eller om dygnslånga fyllefester. Det här är en blogg helt i min smak, och förmodligen helt i din smak med.
Men älskling, är du full?
Nattens upptäckt:
Kramp i vaden är inte kul. Särskilt inte när det håller på i två timmar till och från.
Att sedan inte att man är så kissnödig att man nästan spricker gör inte saken lättare då jag inte ens kom upp på benen.
Så vad göra?
Jo, väckte Joel som var aningens överförfriskad om vi säger så, och ber honom leda ( ehm.. vingla) mig in till toaletten. Och mitt i allt virrvarr av kramp och ledsagning så utbrister Joel:
"Nej men, Älskling, är du så full att jag måste leda dig in till toaletten?"
Har sovit cirka 4 timmar inatt, jag är sjukt trött idag. För att inte tala om hur öm jag är i vaden.
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
Jag hade en übermysig helg hemma hos Erica i hennes nya lya.
Jag blir alltid lika imponerad över att hon lyckas hitta så stora lägenheter, big up for you stumpan ;)
Soffan saknades ju dock, men det gick ju lika bra att sitta på en stol/ ligga i sängen och snacka massa strunt.
Helgen gick väl mest i slöhetens tecken, med inslag av shopping ( åh, som jag saknat att shoppa!) och en tur på Palace, nykter! Det ska gudarna veta att jag inte är den som springer på nattklubbar och liknande i nyktert tillstånd ( det har nog faktiskt enbart hänt en eller två gånger innan), men vi hade kul ändå. Och nästa gång kanske vi till och med vågar oss upp på dansgolvet? ^^
Saknade Erica i samma stund som jag satte mig i bilen för att köra hem på söndagen, och det är ju för mig ett gott tecken, ett tecken på att personen i fråga är viktig för mig, mycket viktig och har en stor plats i hjärtat.
Tänk som vi skrattat nu i helgen, åt Ericas felformulerade mening, åt twilightparodierna som var ruskigt kul, åt killar som inte kan dansa, åt "travhästen", åt knasiga saker, och ja, åt att få vara tillsammans igen.
Nu har vi satt maxgräns på 2 månader, och vi måste ses inom den tidsramen. Ingen biddeal för er andra kanske? Men jobbar man olika helger, dag/natt så är det inte så lätt att parera ihop ett fungerande kompisschema. Jag menar, jag kan ju knappt få ihop en helg med Joel för bövelen.
Men vi löser det E, vi löser det alltid på något vis ♥
som en gris...
God middag!
Här sitter jag och svettas som en gris. Har känt mig allmänt dassig ett bra tag nu, och är helt ärligt inne på min 9e dag med huvudvärk nu. Igår var jag nere på vårdcentralen för att kolla upp så jag inte hade cancer eller liknande ( då allt blir cancer i mina tankar så fort det inte går över på en dag, typ) Men det var inte cancer, förmodligen spänningshuvudvärk. Men för säkerhetsskull så tömde de mig på blod ( 4 rööööör) och sedan blev jag hemskickad med orden att jag skulle knapra ipren/ibumetin, samt ringa sjukgymnast.
Ibumetin har jag nu knaprat sen igårkväll, men det hjälper inte, det är fortfarande en sådan monsterknäpp huvudvärk som härjar, och jag missade telefontiden till sjukgymnasten då jag hellre prioriterade att försöka sova ut då jag är så sjukt trött hela tiden.
Funderar på om jag ska hoppa in i duschen nu, för att sedan börja leta upp kläder som ska följa med mig till Kalmar i helgen? Ska ju äntligen hälsa på Erica igen. ♥
Beslut: nedlagt ärende.
Fick efter några månaders väntan äntligen beslutet från HSAN. Tyvärr var det ju inte särskilt positivt då ärendet läggs ner pga bristande bevis och att det inte uppfyller kraven för anmälan. Det är synd att det ska vara så förbannat svårt att få igenom en anmälan. Att det ska till att krävas så enormt mycket tid och engagemang, och för att inte tala om kunniga människor som kan hjälpa en ( inget som jag hade i mitt fall, har inte direkt så mycket slantar i plånkan att jag kan skaffa ett juridiskt ombud som hjälper mig).
Man läser ju nästan dagligen om fall där läkare och annan personal blir anmäld för felbehandling osv av patienter. Och säkerligen så är ju det deras sista utväg att just gå till de stora tidningarna för att få sin röst hörda, för att få ett acceptabelt beslut. Nu menar jag inte på att mitt fall var i sådan grad att jag skulle gå till tidningarna med det, men det är ju fel som har begåtts i vården, och det är så många fel, men som jag inte kan anmäla just på grund ut av att jag saknar identitet på de flesta som har gjort felen.
Jag har fått negativ kritik om att jag anmäler mitt fall till HSAN, där det menas på att det är synd om sköterskorna, att de är så stressade. Jag vet att det är stressigt på lasaretten, jag har själv haft praktik där och stressat runt. MEN, jag anser inte att stress ska kunna försvara det som jag blev utsatt för, absolut inte! De har klara rutiner på ett sjukhus för vad som ska ske vid en utskrivning, och i mitt fall så följdes inte de rutinerna, och därav uppstod felet. Ser sköterskan att jag varken kan gå, stå eller sitta upp, samt att jag är så smärtpåverkad att jag gråter, och dessutom inte kunde äta, ja då anser jag att det är tecken nog för att inte bli utskriven.
Men nu orkar jag helt ärligt inte kämpa mer med den här anmälan, och jag borde kanske ha lyssnat när man fick höra om hur stark psykiskt man behövde vara för att klara det. Men man vill ju så gärna att rätt ska vara rätt. Inte ska man väl behöva hålla käften bara för att man anser att man inte klarar anmäla och vinna?
Zombieland
Förra helgen kikade jag, Joel och Filip på Zombieland. Så sjukt jävla kul. Se se se den!
"You gotta enjoy the little things"
. Plötsligt händer det
Att jobba inom hemtjänsten har nog alltid varit ett ganska harmlöst jobb, inga större katastrofer mer än att någon brukare har bajsat ner hela sin lägenhet/ hus, eller att någon backar in i en stenmur ( eh, har då aldrig hänt mig) ( två gånger...) ( stenmuren då!). Ok, sen kan vi ju såklart räkna in dödsfall, brutna lårbenshalsar osv, men det är inte riktigt den nivån jag vill komma till.
I torsdags så hade vi ett riktigt drama på jobbet, minst sagt något som aldrig skett innan.
Jag kommer in på kontoret vid 15.30- tiden och där sitter G, omplåstrad som fanken om ena handen. "Vad i hela fridens namn har du hittat på?" frågar jag, och tänker att nu har hon säkert skurit sig på en skurmopp igen ( jo, det har hänt en gång innan.) " Jag blev påkörd" svarar G. "Påkörd? Av en rullstol då eller?" frågar jag och känner hur jag börjar skratta. "Nej, jag blev påbackad av vaktmästaren när jag gick på gångvägen vid parkeringen" svarar G och då inser jag att hon är allvarlig. Stackars G hade blivit träffad på ena sidan, automatiskt knäat och trillat omkull på marken. Handen hade hon skrapat upp och knä och höft hade fått en del stryk. Stackars G, hoppas verkligen det blir bättre snart, men, måste ju ändå påpeka att det var det mest spännande som hänt på jobbet på senaste tiden.
Sist jag hörde om något såhär riktigt spännande, fast mer åt det komiska hållet var när Joel berättade att en vikarie på hans jobb hade kört in en truck rätt i en stängd hissdörr. Anledningen? Hon hade pratat med en kollega och kollat åt fel håll samtidigt som hon av misstag gasade. Kan ju tillägga att hissen gick sönder.